Nu slipper Martin ha ont. Nu slipper han fruktansvärda attacker av andnöd.
Han har funnits med här på bloggen från dess början som Redaktör’n, som kommenterat och kompletterat inläggen.
I mitt liv har han funnits i över trettio år som en kärleksfull, omtänksam och klok livspartner.
För barnen, Ina, Tor och Lovisa, har han funnits som en pålitlig, trygg vuxen som såg deras behov, hjälpte till med en diskret självklarhet, med humor och engagemang.
Nu finns han inte mer. Efter några dygn på på Dalens sjukhus dog han i torsdags, på kvällen. Tack vare sjukvård i hemmet kunde han både bo hemma till de allra sista dagarna och genom god palliativ vård få sluta så som han ville, lugnt och stilla, utan andnödsångest eller smärta. Intensiva dygn då han hade tillräckligt många vakna stunder så att vi kunde säga sådant som ofta inte blir sagt förrän vid begravningen. Han log lite matt och sa att han kunde gjort mer.
Nej Martin, det kunde du inte.Det är ofattbart att du gjorde så mycket, så bra.
I en fin minneskrönika skriver Martin Klepke om Martins insatser på LO-tidningen, senare tidningen Arbetet. Som chefredaktör skötte han såväl innehåll som administration av tidningen, skrev ledare varje vecka, ofta ett ”Sista ordet”-kåseri dessutom, ansvarade för ekonomin och tog hand om datafrågorna. Jag minns när LO-ledningen bestämde sig för att tidningen skulle drivas i aktiebolagsform, i stället för att vara en enhet inom LO. Det normala i sådana situationer är att ta in konsulter för någon miljon för att fixa bolagsbildningen. Det var mycket typiskt Martin att han i stället gick till biblioteket och lånade ett exemplar av aktiebolagslagen och så satte han igång. Det gick bra.
Jag får fina brev från hans vänner och dem som han arbetat med. Bengt Göransson, vars pressekreterare Martin var under åttiotalet, skriver (och jag tror honom) att han inte hade klarat sitt jobb utan Martin. Och han tillägger: ”Intellektuell stimulans gav han i hög grad, och tre begrepp präglade hans person, tre begrepp som Alva Myrdal en gång i ett tal till en SSU-kongress påpekade som grundläggande för all verksamhet: kom ihåg, sa hon, att människan är en förening av förnuft, vilja och känsla.”
Han förenade det där, förnuft, vilja och känsla med en ofattbar arbetskapacitet som också gav gott om tid och energi till omsorg om oss i familjen och till hans intressen, som schack och trädgårdsodling.
Bäst trivdes han i vår stuga i södra Dalarna. Sina trädgårdskunskaper försökte han föra över till mig när han bliv för svag för att odla själv. Vi hade planer för sommaren…
Nu finns han inte mer, men hans livshållning, hans krav på ärlighet och kunskap i alla diskussioner och hans godhet (han var en riktigt god människa) har påverkat oss som stod honom nära till det bättre, vill jag hoppas. 
På en punkt var han dock fullständigt ologisk och korkad: han slutade röka alldeles för sent och den rökrelaterade sjukdomen KOL tog till sist hans liv. Under de sista dagarna på sjukhuset återkom han till det. Att det var korkat och att han var ledsen för det. Nu har han givit mig uppdraget att försöka se till att barnbarnen aldrig börjar röka.
När jag kom hem till vår lägenhet sent på kvällen efter hans död möttes jag av den här scenen. Tulpanerna som stod vid hans favoritplats i vardagsrummet slokade sorgset och såg ut som om de undrade vart han tagit vägen.
Här satt han, så länge han orkade och följde nyheterna, höll kontakt med vänner och följde och kommenterade schackturneringar.
Nu är det väldigt tomt efter honom.
Ett underbart fint inlägg om din man som jag är glad över att ha få träffat. Jag beklagar verkligen sorgen och tänker på dig just nu med tårar i ögonen.
Kram från Ingrid
Tack Ingrid! Jag är glad att du hann träffa honom!
Sorgligt är det, och tungt har det varit att se hur tungt ni hade det.
Ni hade planer för sommaren skriver du, ska vi genomföra de planerna?
Gärna!
Jag har känt det på mig, haft tankarna hos dig/ hos er de senaste dagarna, veckorna.
Hoppas du kan känna vår värme, våra tankar och att de kan ge dig en aning styrka i er stora sorg. Vi förstår att det känns tomt, mycket tomt.
Kramar!
Tack Karin! Jag tänkte att du nog förstod. Och förstår.
Karin – så ledsen för din förlust och din sorg. Fin skrivet om din älskade livskamrat, fint att ni fanns för varandra hela vägen. Önskar dig styrka nu och glädje småningom, igen.
Tack Margareta. Så sa Martin också – eller snarare (när jag höll på och snorade vid sjuksängen): ”Var inte så förbaskat ledsen, då får jag ju dåligt samvete. Försök att tänka på något att se fram mot!”
Beklagar sorgen Karin. Väldigt fint skrivet om din man som jag tyvärr inte haft förmånen att träffa.
Tack Dieva!
Karin!
Jag känner ju inte dig mer än genom bloggen, men det blir ju också en bekantskap för det vi skriver är ju en del av oss själva om än inte allt. Jag har läst redaktörns kommentarer, men inte förstått att han var din livskamrat. Jag läste också länken till tidningen.
Så fint få avsluta sitt liv lugnt och stilla efter en svår sjukdom. Min mamma hade samma sjukdom som också tog hennes liv.
Vi brukar inte bloggkramas men om du vill ha en så får du en med varma tankar till tröst!
Jadu Tove, ibland kan man faktiskt vilja ha en bloggkram! Tack!
Kära Karin, beklagar sorgen. Så fint och kärleksfullt du skriver om din man. Tänker på dig.
Kramar
Tack Besrat! Hoppas vi ses snart.
Käraste Karin, så sant och fint skrivet om Martin. En god och klok människa med glimten i ögat. Jag tyckte mycket om honom. Tror vi är många som slokar som tulpanerna vid tanken på att han är borta. Och jag tror vi är många som vill finnas till för dig nu i sorgens stund.
Många kramar och all min vänskap
Tack käraste Eva och tack för en stunds stillsamt Martinprat i går!
Kära Karin,
Vi beklagar sorgen och bilden av tulpanerna säger mer än ord.
Vi stöttar dig från långt i söder.
Många kramar från
Nils-Erik & Carol
Tack!
Karin. Jag är så, så ledsen för din skull. Jag kan bara föreställa mig den ocean av saknad som måste uppstå när man mister en livskamrat efter så lång tid. Jag var en gång med om en förlust som kom att kännas i det närmaste som en fysisk amputation; fantomsmärtor i kropp och själ, och inte minst i huvudet, i samtalen, vanorna, planerna. Det var efter blott en bråkdel av allt det liv ni delat tillsammans…Jag hoppas att du och familjen hittar sätt att hantera detta på som ändå fungerar. Du är en urkraft till människa, det var så tydligt att det gjorde dig och Martin till en så fin matchning.
Mina tankar är med dig. Skickar massor av värme. /Carita
Tack Carita! Ja en omfattande amputation är det och det vete 17 hur man skaffar de proteser som kan behövas i stället. Tack för fina ord om Martin och insiktsfull kommentar om vår relation. Det fanns en slags kraftbalans mellan oss, tänker jag. Det handlade inte om makt utan just om att ta och ge styrka. Äsch, nu blev det flummigt, men jag tror du förstår. Tänker ofta på dig och din fantastiska styrka och förmåga att hantera svårigheter! Kram1
Karin, så sorgligt att läsa!
Jag vet inte om du minns mig, vi träffades några gånger på bokcirkeln i engelska bokhandeln. Att jag vet att just han var din man beror på att jag och Jan-Evert Strömbäck var arbetskamrater på Arbetsmiljöverket/Arbetarskyddsstyrelsen under ett antal år och numera är vänner på Facebook – någonstans då när vi träffades så följde jag en ”länk” på FB och hittade kopplingen till dig.
Kram
Ylva
Tack Ylva! Visst minns jag dig och jag har ofta tänkt återvända till bokklubben men de senaste åren har jag varit lite sparsam med att delta i sånt som innebär att jag måste gå hemifrån. Nu kanske vi ses igen!
Åh Karin, så förfärligt sorgligt.
Ja, övermåttan sorgligt!
Mina djupaste sympatier till dig och din familj Karin.
Tack LL99
Tänker på dig Karin.
Margaretha
Tack Margaretha!
Martin gjorde stort intryck på mig; vi sågs bara alldeles för få gånger!
Läste Klepkes fina minnesord.
Jagvet att sorg är ett arbete, ett tungt arbete som gör en alldeles matt. Alla minnen vimlar omkring i huvudet tills man så småningom kan sortera dem.
Den förbannade tobaken…..
Så är det ju. Tankar och minnen som far runt som i en torktumlare…
Martin gillade era samtal mycket och önskade att han kunnat vara med mer när du hälsade på i Horndal och här i stan. Ja, den förbannade tobaken och de förbannade tobaksbolagen!
Dear Karin,
Our deep condolences. We are thinking of you, and considering ourselves fortunate to have gotten a chance to chat with Martin over dinner last summer. A big hug.
Josh and Madiha
Thank you! Martin talked fondly about you and was interested in your respective research field. He had wished to be able to participate more actively in our discussions, but had to economize his oxygen. All the best and love to you and the rest of the family!
Beklagar sorgen Karin! Förstår att det är tungt och svårt för dig men hoppas och tror du har många fina minnen av alla era år tillsammans. Någon har sagt: Sörj inte att jag är död utan gläds åt att jag har levat! När den värsta tomheten har lagt sig kan du kanske tänka så även om det är svårt idag. Inlägget här om din livskamrat är fantastiskt fint.
Stor varm kram!/Yvonne
Tack Yvonne för dina kloka ord. Jag ska försöka följa ditt råd!
Jag minns Martin som en frisk och stundtals envis debattör. Han fick mig att gå igång så fint.
Gläds åt att Martin inte behöver plågas mer.
Hyttis blev lite blank i ögonen. Hon hälsar.
Ja, ni var både engagerade debattpartners. Jag minns en natt i Ekensberg då ni diskuterade skolpolitik så sent och högljutt att familjens skolbarn kom upp och klagade och sa att de måste få sova för att kunna gå till skolan…
Själv har jag glömt just det tillfället. Men Hyttis minns att jag berättade om det. Det handlade om lärarlöner på olika nivåer i skolan.
Jag menade att man måste sätta lön efter hur attraktiv personen var på arbetsmarknaden i stort. Gymnasielärare i tekniska ämnen var/är mera utsatta för värvning än vad förskolelärare var/är och om man inte insåg det skulle kvaliteten på den gymnasiala utbildningen bli lidande.
Martin hade en mera barnorienterad syn på saken och ansåg att det var viktigt att förskollärare var mycket välutbildade eftersom deras insatser lade grunden till fortsatt utveckling av individen.
Jag har senare insett att vi talade förbi varandra. Det hände emellanåt. Men att det var svårt att komma i säng i anständig tid när man blev sittande med Martin är alldeles klart. Och det kan nog många vittna om. Inte minst du själv.
Jo, det blev gärna intensiva långa, ofta lärorika diskussioner. Han hade koll.
Så fint du skriver om Martin. Och han känns igen i alla ord och allt du skriver om hans positiva gestalt. Jag beklagar sorgen djupt. Han var en läromästare.
Många varma hälsningar.
Martin Klepke
Tack Martin! Och tack för dina fina minnesord om honom!
Jag minns Martin med värme och uppskattning, kommer alltid att göra det.
Mina varmaste hälsningar till dig i din mörka stund
Tack Enn! Så länge vi minns Martin så finns jag ju i alla fall på något sätt.
Tänker tillbaka på de fina somrar vi hade tillsammans på Viskadalens folkhögskola. Jag hejade på Malmö FF och Martin på Elfsborg. Ett av åren (1958) var det fotbolls-VM i Sverige som vi givetvis följde på vårt sätt. Att spela fotboll så ofta det gick. Minns också att vi hade uppdraget att klippa skolans grönytor. En gick framför gräsklipparen och drog och den andra bakom för att göra det hela enklare och effektivare. Efter sommarens slut så skickade Martin redovisning och pengar för alla timmar vi lagt ner på gräsklippningen. Ordning och reda! Härliga somrar som betytt mycket för mig. De gångna åren har vi haft alldeles för lite kontakt. Då och då har vi stött på varandra men som sagt alldeles för lite. Saknar honom som en viktig person på livets väg och skänker alla Martins anhöriga mitt djupaste deltagande i sorgen.
Vännen Leif O. Zimmer, Lund
Tack Leif! Martin berättade livfullt om era gemensamma äventyr. Och om jag inte alldeles missminner mig spände ni Sonja framför gräsklipparen också, så liten hon var. Eller det kanske var ett senare skede.
Martin var släktkär, uppskattade mycket att ses när tillfälle gavs, och tänkte att han skulle ta mer egna initiativ ”sen”. När han gick i pension, när han mådde lite bättre… Så blev det nu inte, men har talade ofta om sina kusiner och andra släktingar med stor värme.
Det var verkligen ingen hejd på kreativiteten under de där somrarna på Viskadalen. Nog var Sonja och min syster Kerstin väldigt inblandade i lekarna och upptågen. Tänker Skärsjön, stallet med alla djuren, allsångsstunder, skogsutflykter, bergsklättring, shoppingturer till Kinna, faster Inga, Kalle och Lilian… Finns så mycket att berätta om. En påhittighet som man verkligen har med sig hela livet. Allt gott!
Leif O. Zimmer, Lund
Karin, kära Karin! Så otroligt ledsamt! Alla mina varmaste tankar går till dig och de i din närhet! Stor kram/Anna
Tack Anna!
Fina Martin och fina Karin. Glad att jag blev granne i gränden
med er och att vi fick en hel del fina stunder med roliga samtal om
högt och lågt. När man gör en stor förlust så innebär
det ju också att man har en stor rikedom och den kan ingen kan ta ifrån en.
I övrigt är det inte helt lätt att finna ord för sorg och saknad. Jag finns i alla fall
fortfarande här i gränden närhelst du behöver. Kram!
Martin uppskattade era samtal och tyckte alltid det var roligt när du hälsade på.
Och tack Kristina för stöd och praktisk hjälp och tröstfika och allt annat som jag fått och får! Alla borde ha en sådan granne i gränden!
Du skriver så varmt och fint. Jag beklagar sorgen efter din käre man och förstår att saknaden är enorm.
Hälsningar
Anki
Tack Anki!
Så sorgligt att läsa. Varma tankar till dig och dem i din närhet.
Tack Eva!
Kära någon, här klampar jag in med buller och bång och möts av en kvinna i sorg. Beklagar allra djupast, så tungt det måste kännas för dig nu.
Har ju inte hunnit med att lära känna dig eftersom jag nyligen börjat delta i rubrikerna, men önskar innerligt att du orkar bära sorgen, med hjälp av barnen och övrig familj och vänner. Det är en hemsk sjukdom din man drabbades av, jag rökte i över fyrtio år och begrep inte att sluta innan jag fått en total åderförkalkning av ett halskärl som ledde till att det numera i livet ingår en förfärande mängd medikamenter.
Varma hälsningar från mitt pörte
Tack för hälsningar från pörtet! Ja det är en otäck sjukdom och jag nedkallar förbannelser över tobaksbolagen så gott som varje dag. Och försöker påverka rökare i min närhet att sluta. De blir tack och lov allt färre.
I Dagens Nyheter idag läser jag att Martin Lindblom är död. Jag har ett Viskadals-förflutet, jag var i många år husmor på folkhögskolan och Carin, Martins mamma blev min goda vän och förblev så även efter det att jag slutat på Viskadalen. Vi träffades på Carins begravning och en sommardag efter besökte du och Martin mig i Järna.
Idag letade jag mig fram till din fina text Sorg om Martin. Det känns lite senkommet men jag vill ändå sända mina varma tankar till dig.
Vänlig hälsning
Inga Gustafsson
Tack Inga!
Visst minns jag vårt besök hos dig och din fina trädgård som Martin var mycket imponerad av. Vi funderade ibland att på att börja odla sparris, inspirerade av dig. Martin fortsatte att vara intresserad av både odlandet och miljöfrågor hela tiden och läste mycket och tipsade mig om bra metoder och böcker. Jag hoppas kunna förvalta något lite av de kunskaper han delade med sig.