På nittiotalet (alltså 1990-talet…) hade vi en personalfest på jobbet och temat var ”retro”. Jag hade en outfit som var femtiotalsaktigt med skjortblus, vid klockad kjol och brett resårskärp med metallspänne. De kvinnliga kolleger som var ett par årtionden yngre hade dykt längst in i sina mammors garderober och hittat piffiga små sena 60-talsklänningar, som de hade på sig.
En manlig kollega, som var jämnårig med mig, tittade förbryllat på de yngre tjejerna i sextiotalskläder och sa: ”Det där är väl inte retro? Sådär ser ju tjejerna ut när det är fest…” Och jag måste ju ge honom lite rätt.
I min garderob hängde då fortfarande några sextiotalsklänningar som i mina ögon var helt samtida. Om jag bara hade fått på mig dem (krympmalen hade gått så hårt åt dem) så hade jag nog kunna tänka mig att använda dem. Alltså inte som retro utan som helt vanliga klänningar.
För mig och den jämnåriga kollegan var femtiotalet klart retro, men inte sextiotalet. Så det tycks skifta lite det där, vad som är retro. För sjuttiotalisterna är den brun-grön-orange åttiotalet idag retro och ganska populärt. Retrobegreppet (som idag knappast sträcker sig längre tillbaka än fyrtiotalet om ens det) borde rimligen flyttas framåt vartefter. Äldre än hundra år är antikt. Äldre än tjugo-trettio år är retro, eller halvgammalt. Men däremellan – bara gammalt?
Retro är Ankis förslag till veckotema. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Tack Anki för trevliga februariteman! I mars tar Jordgubbar och bubbel över. Uppdatering. Här är teman för mars:
V 9 – Mat – allätare, vegetarian, vegan?
V 10 – Kvinnokraft
V 11 – Mars
V 12 – Blommande blommor/gröna växter
I nuläget skulle jag säga att 80-90-talet är retro (som du säger).
00-talet känns fortfarande relativt nytt då det bara är 18 år sedan.
20 år känns som gränsfall men 25 år är nog retro i alla fall.
Förövrigt känns det ospännade med 90-talsretro, musiken (eurodisco, techno
och britpop) var till stora delar lika enformig/tråkig som klädseln (en kombination
av svart, grått och brunt).
.
Och vad säger du om det pastellfärgade åttiotalet? Eller grun-brun-orange sjuttiotalet. det verkar som om alla har sina favoritårtionden och andra årtionden som de verkligen inte gillar. Det verkar vara åldersrelaterat och på så sätt jämnar det ju ut sig över tid, så att inget årtionde behöver känna sig mobbat!
90-talet (färg)mode känns väl mest som en reaktion
på 80-talets mode. Jag har inget speciellt favoritårtionde
utan det trevligaste vore om man kunde blanda
lite från varje.
Det kan man! Man kan plocka det man gillar från varje årtionde och trivas med det!
Det är konstigt med retro, knyter man en stump spets runt en trasig spinnrocksspole t ex så blir den retro och/eller shabby chick. Egentligen går det inte att ha till någonting mer än ta betalt för.
Påminner lite om den där prylen som pappa berättade om. När expediten i presentbutiken fick frågan vad den skulle användas till svarade hon förvånad: ”Nej, nej, det är en present. Den är nog inte tänkt att användas…”
Och jag skulle ju inte kalla vintagekläder till retro :)
Men när börjar någonting och när slutar det? Det var frågan det som Hamlet sade.
När blir någonting antikt?
Värden är full av frågetecken.
Allt flyter sa redan Herakleitos. Fast på grekiska dårå: Panta rei. Och det är ju rätt trevligt, för då kan man ju själv bestämma sig för vad som är retro eller ej. Fast när det gäller antikviteter har jag för mig att gränsen går vid hundra år.
Ja, när börjar det och när slutar det :-)I början till slutet ….
Japp. Just prexis där!
Ja, en av de eviga frågorna … när börjar det och när slutar det? Kul inlägg om retro – tack för det!
Tack Anki – kul tema!
Det finns ju hur mycket som helst att ösa ur när det gäller begreppet retro, det har jag minsann fått lära mig nu när ämnet aktualiserats. Shabby chic, vintage, det var något annat också som jag glömt namnet på, jag är väldigt okunnig. Men, jag är femtiotalist och retro för mig är 60-70 talen, eller är det bara en nostalgikick kanske?
En retronostalgikick, till exempel:-)
Vilka trevliga bilder med vackra kläder. Jag håller med om att det är lite flytande vilken epok som är retro 50-60 tal? Tror man kan säga båda. Sen är ju hela begreppet retro snubblande nära nostalgi. Men ett roligt tema tyckte jag och ännu mer nu när jag ser alla era fina uppslag och bilder. Ha det gott! Kram
Tack Yvonne. Visst var det ett roligt tema. Nu ska ga ge mig ut på en bloggrunda och kolla alla andras retro-bidrag!
Begreppen används ju så flitigt nu, retro, vintage etc utan att, åtminstone jag, egentligen tänker på vad som skiljer begreppen åt. Gamla stilmönster är retro för mig. Å vad jag satt och bläddrade bland mönsterpaketen som mamma hade. Det har inte blivit så mycket sytt för min del som för min mamma, men båda mina döttrar syr, stickar, virkar och broderar och samlar på sig gamla retro-mönster!
Stilmönstren ja… Det såg alltid så lovande ut på mönstret. Och inte verkade det särskilt svårt heller. Men det var det ju. Ärmarna, till exempel. Men visst är det lustigt hur väldigt mycket retro de är idag, de där stilmönstren som en gång var själva sinnebilden för modernitet!
För mig är det olika saker.
Nostalgi är ju rent ordagrant en form av smärta (algi) och nos
betyder ju vi eller os. Nostalgi blir då vår smärta.
Hur det går ihop med minnen från förr är en bra fråga.
Nostalgi för mig är när man ser något gammalt som sedan
väcker minnen, t ex manicklar eller tv-program
som visades på tv när man var liten.
Retro är mer återanvändning av gamla trender eller stilar,
t ex i modern tappning.
Vintage betyder mer generellt att det som åsyftas är något som
är gammalt eller gammaldags, t ex veteranbilar = vintage cars.
Nja, ”nos” i detta fall är snarast grekiskans ord för återvändande eller hemkomst, alltså (transkriberat) nóstos på grekiska. Och algia mycket riktigt smärta, eller som min engelska ordbok säger: ”(painful) longing for something far away or long ago or for former happier circumstances.”
Retro och vintage däremot är helt smärtfritt:-)
Ja du har rätt på den punkten (nos).
Min terminologibok beskriver det så här:
nostalgi (l, -algia, -ae f., av g. nostos, hemfärd, + g algos, smärta)
hemlängtan; längtan tillbaka till något som är förgånget el.
(oåterkalleligen) förlorat, trånsjuka.
l = latin,
-ae den latinska gentivändelsen (algiae)
f = feminum
g = grekiska
Minns när vi var ungefär så där sju, åtta år, tror jag, och för första gången såg en tjej i byxor med gylf. Det var faktiskt en omvälvande händelse. Måste ha varit 57-58. Är det möjligt?
Häpnadsväckande! Fyra teorier anmäler sig omedelbart:
1. Flickan var egentligen pojke
2. Flickan var verkligen en flicka men ville vara pojke
3. Flickan var verkligen en flicka men kom från fattiga förhållanden och tvingades använda storebrors byxor när han växt ur dem
4. Flickan hade progressiva föräldrar som tyckte att unisex var en bra idé (och missade därmed att just gylfen har en könsspecifik funktion).
Men det kan förstås finnas andra förklaringar. Mycket ovanligt på femtiotalet skulle jag dock tro!
Jag är inte särskilt intresserad av retro vad gäller prylar, men jag måste säga att kvinnan som är från 50-talet i den översta bilden (längst till höger) har en ”retrohållning” som jag finner helt fascinerande. Just så stod verkligen modeller på 50- och början av 60-talet. Vilken alltigenom osannolik pose det är, hon står såsom frusen mitt i en rörelse som absolut ingen någonsin skulle utföra av naturen. Undrar just vems lysande idé det först var att ställa upp folk på det viset.
Modetecknarnas idé kanske? Som jag minns det såg alla modeteckningar ut sådär på 50- 60-talen, alltså den där ställningen, oavsett plagg. Även Kerstin Thorvalls, tror jag.