Ankis temaförslag denna vecka är påpassligt nog längtan. Och jag tänker förstås på min farbror som så här års läste frökataloger, sorterade fröskörden från fjolåret, ritade upp planteringsplaner och bara toklängtade till våren. Visst börjar man längta lite extra efter vår och sommar nu när man anar att det börjar bli ljusare tider.
Och det kanske är därför min akvarell-läxa är på rymmen. Vi skulle måla stilleben. Det är nyttigt men lite tråkigt. Motivet var en vinflaska med tillbehör, placerade i en stentrappa. Olika strukturer, olika former, tydligt ljus, pedagogiskt och bra, men…
Efter ett tämligen misslyckat försök, där flaskan blev snedaxlad och tjockhalsad och de omgivande trappstegen blev någon slags fönsternisch i stället, insåg jag att motivet längtade ut i naturen. 
Ja, ja, den här har också sina brister. Men det kan delvis bero på att jag tog miste på akvarellpapper och passepartout-kartong. Det låg en finfin liten bit 600-grams Fabriano i en plastmapp tillsammans med en anonym större kartong av samma tjocklek. Toppen tänkte jag, detta blir perfekt för mitt utomhusstilleben. Men när jag började måla insåg jag att något inte stämde. Färgerna sögs inte in i pappret som de ska, utan spred sig i sidled, som på ett läskpapper. När jag vände och vred på pappret insåg jag att jag hade tagit en bit vanlig kartong i stället för lyxig akvarellkartong. Så om vindruvorna är lite lurviga, ungefär som krusbär, har det sin naturliga förklaring.
Nej då, jag har inte smitit från veckans ämne. Jag längtar verkligen till sådana där ljusa sommarkvällar då ljuset silar in genom lövverket och man aldrig vill gå och lägga sig!
Här kan man läsa om övriga temabloggares längtan: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Men inte enbart tokigt. Det är lite fint att vindruvorna ser en aning lurviga ut, det får målningen att verka liksom taktil. Jag vill komma den närmare och kanske fingra lite på den.
Förresten finns det något vin — på Systembolaget, menar jag, ett vin jag personligen har träffat i verkliga livet — i en flaska som inte är symmetrisk utan lite sned och vind på precis samma sätt som flaskan i utebilden. Om jag sedan också kom ihåg vad det är för vin …
Och någonstans har jag en liten dikt om frökataloger av en rolig engelsk dam. Hm, jag undrar just var.
Taktila vindruvor – en tackar!
En sådan snedaxlad vinflaska är ju en lysande idé. Konstnärens tröst, i flera bemärkelser…
Frökatalogdikt av engelsk dam låter mycket intressant. Om den dyker upp någon gång vill jag gärna ta del av den!
Jaha minsann, då ska vi se … när jag väl hittade dikten och kollade tanten påmindes jag ju om att hon i själva verket var amerikanska. (Och rolig!) Hon hette Carolyn Wells
Och så här lyder frökatalogdikten:
I don’t believe the half I hear,
Nor the quarter of what I see!
But I have one faith, sublime and true,
That nothing can shake or slay;
Each spring I firmly believe anew
All the seed catalogues say!
Nu blir jag svårt imponerad både av ditt minne (ja, ja engelska eller amerikanska, same, same…) och din hittningsförmåga!
Och vilken fin, rentav filosofisk, betraktelse över vårens frökataloger!
Nej, inte kom du från ämnet – du fyllde bara ut det lite :-)
Snett och vint med flaskor och druvor som krusbär, i en trappa eller ute i naturen – jag roar mig över både bild och text – du är motiverad och längtar efter att det ska bli rakt och identisk kanske … du är konstnären och jag är betraktaren … och snart kommer våren!
Ser också för mig din farbrors ordning på frönas växande liv!
Bra serverad på rubriken – som ett svar på en längtan kanske.
Tack Tove för din positiva tolkning! Det är lurigt med stilleben, men det blev roligare när åtminstone hälften fick vara lite friare.
Båda akvarellerna är jättefina. Den första med den rutiga duken som står så fint mot den grå bakgrunden och den andra, där flaskan är öppnad och vinglaset fullt. Den gröna bakgrunden är fantastisk mot den ljusgröna stolen. Att flaskan är snedaxlad hade jag inte sett om du inte påtalat det. Och vem behöver veta att det är en trappa på den första bilden?
Ingrid
Jo, så är det ju: ingen behöver veta att trappan blev en fönsternisch. Och jag inser att det är lärorikt och bra att måla stilleben och lära sig tekniker för olika material. Men då är det ju rätt förbaskat att jag råkade måla på en vanlig kartongbit! Tack i alla fall för uppmuntrande kommentarer! Det är tack vare sådana som jag alls vågar lägga ut mina snubblande akvarellförsök.
PS. Jag fixade till flaskan litegrann, så nu är den lite mer rakryggad (rakaxlad). Det var mera blänket än konturen som gjorde den sned.
Tycker du håller dig väldigt bra till ämnet … och dina akvareller är jättefina båda två, men om jag ska välja en favorit så blir det den gröna med mjuka, lite ludna vindruvor.
Jag har bytt bloggadress, så det är bra om du ändrar i din lista :)
Tack Anki för att du gillar ludna druvor!
Jag fixar din adress lite senare; just nu är jag på språng – det är mer lättfixat från datorn.
Frökatalog och längtan till när det från katalog blir blommande verklighet. Mycket bra beskrivning av en typisk längtan, mitt i prick. Det är detta jag tycker är intressant med temabloggandet. Att se olika tolkningar av samma ord.
Jag tycker båda akvarellerna är fina och skulle ju aldrig få till nåt sånt själv vilket jag faktiskt sörjer lite över. Skulle så gärna vilja kunna, har gjort ett par alster jag är någotsånär nöjd med; men det krävdes lärarledning.
Tack Yvonne! Ack ja alla gånger som jag – särskilt på somrarna och oftast mot slutet av semestern – plockat fram akvarellfärgerna och tänkt att jag kanske ska försöka i alla fall. Bara för att upptäcka att det blir ännu sämre än förra gången jag försökte. Men nu har jag envisats lite mer. Låtit det bli klumpigt och fel, börjat om med samma motiv om och om igen. Försökt vända på processen, bakgrunden först, motivet sen. Försökt med vått i vått, vått i torrt, kraftiga färgblandningar och starka kontraster eller bara en färg i olika nyanser och så om igen. För första gången på väldigt många år känns det som om det går framåt, litegrann!
Vin- eller saftflaska, det var frågan. Och vad är det för fel på krusbär, egentligen?
Det enda felet med krusbär är väl egentligen att de inte växer i klasar, annars kunde jag ju hävda att det är krusbär jag har målat!
Jamen det är väl något trevligt att längta till. Roligt att måla också förstår jag. Har aldrig testat akvarell, bara olja, o det var många år sedan. Är dålig på att komma igång själv, skulle behöva en målarcirkel eller nåt, men i min lilla by finns inte intresserade, tyvärr. Jag längtar också efter de ljusa kvällarna, men attans, det går inte att vara utomhus här, insekterna är för ilskna. Det är knott och det är mygg, och dom bits så man blir alldeles prickig. Nä, man behöver nog en pensionärskuvös om man ska kunna njuta….
Aj då! Det råkar inte vara så att du bor i Gysingetrakten, för där är myggen svår. Och knotten också, tror jag.
Vad gör det om axlarna är sneda, det är innehållet som räknas! Jag fick titta väldigt noga för att hitta snedheten, tycker båda bilderna är jättefina! Och visst längtar man efter lite vårsol nu! Och nog kan man längta efter lådan med färger och penselburken också för den delen! Och riktigt fint papper!
Ja, papper är viktigt! De som målar akvarell kan i stort sett delas in i tre grupper. De som tycker att det viktigaste är att ha en bra pensel, de som vill ha allra bästa kvalitet på akvarellfärgerna och så de som tycker att penslar och färger inte spelar så stor roll eftersom det ändå är pappret som är det viktiga. Jag lutar nog lite åt pappershållet och det var därför jag bestämde mig för att måla på finaste, dyraste 600-grams-akvarellkartongen… som visade sig vara en vanlig simpel kartongbit!