Sits är det tema som Livsrummet föreslår för denna vecka. Och då tänker jag förstås på att jag inte kan få till någon snygg sits alls om det gäller att sitta på hälarna. Det GÅR inte.
Jag klarar allehanda yogarörelser, till och med sådana som många andra går bet på, som plogen.
Men det som borde vara enklast av allt, att sitta på hälarna, det klarar jag inte. Jag har tränat, jag har bett sjukgymnaster och yogainstruktörer om tips och hjälp att komma ner med rumpan på hälarna. Men hur jag än gör så fattas det ändå alltid minst en decimeter mellan rumpan och hälarna, till och med om jag sätter i tårna, så att hälarna kommer upp lite.
Inte ens viloställningen, ”barnets position”, klarar jag av, då man ligger mer armarna framför sig (eller utmed sidan) och pannan mot golvet och som sagt, rumpan mot hälarna. Om jag verkligen försöker känns det som att lårben och underben (vad heter det – skänkel?) ska sprätta isär i knähöjd.
Och när jag ser mig om på yogapassen sitter alla fint på sina fötter, alla utom jag. ”Ja, ja, säger yogainstruktörerna, så är det för en del. Du kan sitta med korslagda ben eller på något annat sätt som känns bekvämt.”
Så då gör jag det. Men jag undrar alltid och på nytt (eftersom jag just gjort en omstart med yogan, som den eviga ombörjare jag är) hur pass vanligt det är att inte kunna sitta på hälarna.
Hur övriga temabloggare tacklar temat Sits kan man läsa här: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön
Jag måste förstås testa om jag klarar av att sitta på hälarna. Det gick men,
inte särskilt bra. Här måste tränas, sådan är min sits.
Undrar om det inte handlar om att tänja på musklerna, lära dem lite lite i taget.
Till sist gör det inte ont. Men jag kan ha helt fel
Lycka till Karin!
Grattis! Då kan du nog sitta på huk också, som ska vara så nyttigt för kroppen.
Jo, tränat har jag. Rätt mycket, försökt med en millimeter i taget, men det tar stopp när det är en bit kvar mellan rumpa och fot. För att kunna sitta någorlunda bekvämt ändå kan jag lägga en kudde emellan, så att den där obehagliga känslan att knäna kanske sprätter upp inte blir alltför stark.
Överskänkel och underskänkel heter det om det handlar om ridning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A4nkel
Just så! Fast jag tänkte på lårben och skenben, tror jag. Och hur de skulle sprätta isär där vid fästpunkterna vid knät. Same same, egentligen.
Hurra, en till som inte kan sitta på hälarna! Barnställningen lyckades jag komma ner i efter ca 5 års yogaträning. Fram till dess gjorde alla försök jätteont. Men hälsittning har gett upp. Huksittning klarar jag max 30 sekunder. Stå på knä ungefär lika länge.
Vi borde bilda en klubb. En Visisph-klubb. Men allvarligt, barnet, klarar du att få ner rumpan till hälarna? Jag har försökt sedan 1994!
Såklart måste jag prova! Jag kan fortfarande ha rumpan på hälarna i ”barnet” även om jag märker att jag är stel… men armarna raka framåt går inte! och vänstern, absolut inte (det är den som krånglar lite…). Jag kan sitta på knä med rumpan på hälarna men jag har aldrig varit bekväm i den ställningen. Föredrar skräddare i alla lägen. Om jag däremot sitter på huk kan jag inte och har aldrig kunnat ha hälarna i golvet, jag sitter på tå… men att komma upp sen! Det är svårare… men det är ju en annan sits..
Ja, axlarna protesterar ibland när man lägger fram armarna i ”barnet”. Men att lägga armarna bakåt längs med kroppen funkar ju lika bra. Det där med att ha hela foten i golvet när man sitter på huk tittar jag fascinerat och avundsjukt på när andra gör.
Oj så roligt detta blev … en till som inte sitter på hälarna vid Barnpositionen – men det beror kanske också på att min mage förhindrar det :-) ursäkterna är många, men det hindrar mig inte från att göra rörelser även om de inte är fulländade :-) Den enda gången jag deltog i yogaövning med instruktör så skickade hon med mig det rådet – och så var det där med andningen också …
Just det, andningen! När alla sammanbitet försöker få till en krånglig ställning på yogan säger instruktören med sin milda röst: ”Och så tycker jag att ni ska bjuda er själva på lite syre också – det är ni värda!”
Måste naturligtvis testas på direkten! Jo för mig funkar det, vad jag nu ska med det till, tänk om man kunde ge bort till varandra det man inte behöver själv! Jag använder det ju ändå inte. Nu tror jag att jag ska inta mitt morgonkaffe på huk så jag får användning av min konst! Kram och ha en fin söndag
PS/Måste säga också, fast jag har sagt det förut, att jag verkligen gillar dina teckningar. Det är nåt svischande med penndragen som tilltalar mig.
Så trevligt, jag har dragit igång lite morgongymnastik, tror jag!
Morgonkaffe på huk är en mycket bra idé. Alla som ägnar sig åt hur vi använder våra kroppar förbannar stolar som ses som ett hot mot ett långt och hälsosamt liv. (http://www.halsasomlivsstil.com/sitt-mer-pa-huk/)
Tack för teckningsberöm – och god söndag tebaks!
Intressant infallsvinkel på sits.
Jag är av naturen vig, så jag sitter och ligger lite hursomhelst, vilket en kvinna i min ålder inte borde göra.
Ha en fin söndag!
Lyllos dig; fortsätt att sitta på huk om du kan, för det lär vara nyttigt för kroppen!
Trevlig Wales-söndag!
Tycker du ska vara glad och sätta dig med benen i kors. På hälarna känns galet, som om knäna skulle kunna fallera när som helst. Men yoga är kanske inte min grej.
Ha det!
Är du alldeles säker? Jag trodde inte heller att yoga var min grej, men så fick jag en intensivkurs i present av min dotter och den måste jag ju gå på. Och fullfölja, även om jag tänkte att detta går aldrig väl. Först kommer händerna att trilla av och sedan händer något ännu värre. Men det gick bra och sedan insåg jag att det var såpass givande att jag fortsatte. Try it, You’ll like it!
Har faktiskt praktiserat till och från genom åren. Men bara på egen hand. Med boken Yoga på egen hand av Desmond Dunne som läromästare. Men jag blev aldrig någon mästare.
Grattis syrran, du har lyckats en massa människor att testa om de kan sitta i ”kråkan” som ställningen också kallas. Nu har jag varit yogalärare i 12 år och jag har tittat på mina deltagare och konstaterat att alla är olika, troligen också i lederna. Man får acceptera det och använda den kropp man har och utgå från de möjligheter den ger.
Jag har några regler i min yoga: Det får inte göra ont. Man får inte tävla. Man får inte jämföra sig med andra. Man får inte lägga glasögon på golvet.
Barnets ställning är jätteskön, funkar utmärkt att lägga armarna bakåt också, och slappna av i ansiktet, det glömmer man ibland.
Och så andningen, andas uuut, mera, ännu mera, inandningen ordnar det sig med alldeles automatiskt.
Kråkan är att sitta på hälarna, liksom på huk, väl? Jag försökte hitta vad den där ställningen då man bara sitter ner med rumpan på sina fötter heter, men den verkar vara så självklar att den inte har något namn. Eller jo, det har den förstås, för till och med bergspositionen har ett namn, men vad heter den?
Barnet position funkar ju jättebra även om rumpan befinner sig en bit ovanför fötterna. Mycket avslappnande och trevlig. Särskilt om man gått ner lite i vikt så att det inte är för mycket mage i vägen…
Just det, Klippställning heter det ju, inte samma ställning som Kråkan.
Och barnets position funkar även med lite mage, t o m gravidmage, det är bara att dra isär benen lite.
Klipp, var det ju ja. Tack!
Inte lätt – ska prova igen när lederna mjuknat lite framåt lunch…
Heja!