Under en av mina vandringar på stan blev jag akut kaffesugen. Slog mig ner på närmaste servering, vid det sista lediga bordet. Just som jag skulle börja dricka mitt kaffe kom ett sms i mobilen. Meddelandet behövde ett omgående svar (barnbarnens frågor är högprioriterade). Det blev ganska många sms fram och tillbaka och och när jag till sist började dricka mitt kaffe såg jag att jag fått sällskap. En man satt mitt emot mig med urdrucken kaffekopp, upptagen av en broschyr. Hur länge hade han suttit där? Borde jag säga något? Svårt att börja när vi suttit där ett bra tag utan att prata. Och för övrigt tilltalar väl en dam inte en främmande herre. Eller är det tvärtom? Hjälp, Ribbing!
Hursomhelst hann jag aldrig säga något förrän han reste sig upp och sa ”Very nice not talking to you!”
Jag började förstås be om ursäkt, prata om barnbarn och förklara att svenskar är lite ouppfostrade, rent generellt. Men han höll upp handen och sa att verkligen inte, han menade det. Väldigt skönt att få sitta tyst en stund! Ja, vad svarar man på det? Jag önskar att jag hade kommit på något fyndigare än ”That’s nice”, men det gjorde jag inte. Såhär i efterhand kan jag förstås tänka mig en massa lämpliga repliker. Gärna något på temat Wittgenstein, han som sa att det man inte kan prata om måste man tiga om.
Jag har ingen bild från tillfället, men när jag såg mig om upptäckte jag att många andra satt likadant. Här är en snabbskiss, som jag gjorde på ett av paren.
Aj då, tjejens stol har bara ett ben! Och killen tycks ha varit på lägenhetsvisning och glömt ta av sig de där blå plasttossorna… Jag är visst lite ringrostig, tror jag. Sånt här höll jag på med hela tiden, förr i tiden.
Jag skulle gärna vara lika ringrostig som du vad gäller skissandet.
Låt så vara att tjejens stol saknar ett ben eller två, men det märkte hon knappast ändå, för så upptagen var hon av sin Iphone.
Så där ser det ut för jämnan i vårt café sommartid.
Hit kommer stora familjer med farmor och mormor och morfar och farfar, barn och barnbarn, stuvar om bord och stolar för att kunna sitta tillsammans och bara ha det sommarskönt för att i nästa sekund när de äntligen har satt sig ner genast ta upp sina telefoner och försvinna in i sina egna världar. Om än tillsammans men ändå långt ifrån.
Viktigt är också att sända ut bilder till omvärlden på vad de äter och dricker och hur det ser ut. En marknadsföring som kan få vem som helst att hicka till. Det ÄR väldigt viktigt att ha bra varor i dagens läge. Världen får veta om det så den knappt hinner blinka.
Men visst hinner folk prata med varandra också. Ibland. :)
Det jag egentligen vill säga (allt det andra är en parentes ) är att du är skicklig på att skissa. Jag är imponerad.
Heh, imponerad? Då skulle du sett vad jag åstadkom när jag var i form:-) (Skojar bara. Men jag kanske ska leta upp lite gamla skisser. Och i det här fallet var det bara blyertsskissen som jag gjorde på plats. Akvarellfärgerna kom dit när jag kommit hem.)
Men tänk om dina cafégäster sms-ar med varandra och har en livlig diskussion runt bordet? Eller kanske inte…
Jag håller med karln.
Den goda tystnade är en bristvara – så många tror att man måste hålla låda hela tiden. Tänk att bara sitta tyst (utan telefon/dator) tillsammans så vilsamt!
Margretha
Ja, folk som man kan tiga ihop med är ett särskilt släkte. Mycket uppskattat. Och lite kulturberoende tror jag. Läste en gång en intervju med Seamus Heany där han berättade om hur man satt och småteg och trivdes kvällarna igenom i hans hemtrakter. Som hemma i Dalarna, tänkte jag.
SMS är en underbar uppfinning. Men jag klarade mig utan mobil i 50 år. Nu jäklar om någon tar den ifrån mig.
SMS är väldigt användbart. Och för mig som är lite textrovert av mig är det ett mycket bra sätt att kommunicera. Lustigt nog känns det naturligare att texta än att ringa upp och prata. Men det är klart att man gärna ser att folk stoppar undan telefonen en stund när man ska umgås…
Javisst är det lustigt hur messandet tagit över pratandet.
Det händer ofta att jag först får ett mess: Kan du prata? Och sedan ringer man upp. Som om det nästan är lite påträngande att ringa.
Min telefon har blivit så mycket tystare.
Och jag märker att omgivningen tittar misstänksamt på displayen: Okänt nummer?Ska jag svara?
Visst är det smidigt, SMS:andet. Alla tillfällen då ett telefonsamtal skulle vara störande, men ett diskret SMS funkar. Fast, så finns det det ju de som inte är så diskreta och man undrar vad de alls har att göra i sammanhanget om de bara ska sitta och skicka meddelanden till andra som inte är närvarande… Har stött på ett svårartade fall och hur mycket hen än bedyrar sin simultankapacitet är hen helt uppslukade av sin mobil. Man får lust att börja messa till henom för att upprätta kontakt, även om hen finns i samma rum!
Jättefin skiss – hade du inte sagt att stolen bara hade ett ben hade jag inte märkt det. Men han frågade väl om han fick sitta ner, den där karlen? Om inte var det väl oartigt. Jag hade nog blivit väldigt ställd om någon sagt så till mig – jag tyckte du fann dig ganska väl. Men du missade förmodligen ett riktigt trevligt samtal irl?
Ingrid
Tack Ingrid!
Jag tror inte han frågade om han fick slå sig ner – eller i alla fall uppfattade jag det inte. Plötsligt satt han bara där! Kunde nog ha varit trevlig att prata med också – såg ut att ha humor.
Talande text och målning – det är så roligt att se dina alster för du fångar in situationen! Hoppas du visar mer. Avstämd tystnad utan avstämning är av godo. Oftast hos min frissa är vi tysta, jag har meddelat henne att det känns ok och hon tycker det samma. Men ibland pratar vi då vi inte setts på ett tag – och det märks på klippningen .. hon vet det och jag vet det – men håret växer ju :-) – dina tankar om en slags förklaring till herrn som rusade runt i ditt huvudet läser jag leende..
Tack Tove! Snart blir det fler alster på en blogg nära dig, eftersom jag just kom hem från en akvarellkurs. Om det stämmer att man lär sig av sina misstag har jag lärt mig massor de senaste dagarna…
Lite skönt ändå att sitta tysta ihop. Jag kan stressa upp mej över tystnad, det kräver att man är bekväm och avslappnad, inte alltid mitt läge kanske. Fin bild också! Tack för senast – även om jag tror att vi skulle kunna sitta tysta tillsammans så var det förtvivlat skönt och trevligt att prata!
Redaktörn och jag har åkt hela vägen till landet rätt ofta utan att växla ett ord. Och det handlar ändå om en resa på bortåt två och en halv timme. Vi är bra på stillsam, kravlös tystnad.
Men så vill man ju uppdatera sig när man träffar kompisar som man inte sett på ett tag och då blir det prata av. Kul att ses – och fint att prata!
Ibland vill man prata och ibland vill man bara njuta av att vara tyst, problemet kommer när båda inte tänker samma just då!
Ha en skön söndag!
Japp, om man är osynkad kan det blir problem. Men eftersom jag gärna tiger och eftersom de som vill prata gärna vill ha någon som bara lyssnar brukar det lösa sig!
När det var nytt med mobiltelefoner skaffade jag en (för MYCKET dyra pengar) eftersom jag var jour vartannat dygn och annars bunden vid sladdtelefonen hemma. Vilken frihetskänsla!
Litet senare hade alla mina kollegor i läkarföreningen ”nallar” och det ringdes i tid och otid på dem. Då började jag sms:a istället vilket föranledde ett unisont ”aha, så smart! Då stör man ju inte!”
Precis min tanke, när jag upptäckte sms-funktionen: ”Så smart!”
Hej, har du gott under jorden, blivit sjuk, åkt på semester?
Men titta, en efterlysning – så trevligt!
Hej LL99! På dina frågor svarar jag 1. Ja nästan, 2. Nej då, pigg som en nötskrika och 3. Nej, tvärtom!
Sanningen är att jag varit på akvarellkurs i tre dagar och trots att vi jobbade från nio till fem alla dagarna (med minipauser för näringstillförsel – det var roligare att måla än att äta, trots att maten var supergod) hann jag inte alls med det jag ville göra. Så de senaste dagarna har jag mycket riktigt gått under jorden med mina akvarellfärger. Men nu har jag kravlat mig upp för att bland annat ta itu med ett förfallet hem och veckans bloggtema som är ekologiskt. Återkommer inom kort på denna blogg!
Jag (som kommenterar här alltför sällan) har en kompis som är trött på att prata, men hon har tre barn och en man. Som pratar. Och pratar.
Så en dag i veckan äter de ”tyst”. Då får alla sitta med paddor och mobiler eller böcker eller till och med i ett annat rum. Bara de inte pratar.
Det var verkligen en extrem variant av att ”låta maten tysta mun”. Man kan också göra som en kompis till mig, som tejpade barnens och barnens kompisars munnar och påstod att leken hette ”vem-kan-vara-tyst-längst-leken”. Det funkade dock bara ett par gånger innan de listiga barnen genomskådade henne.
Jättefin skiss!
Tack Jane! Jag tror att du förstår hur det funkar. Man vill fånga en situation och då måste man kompromissa med det mesta – och ändå fånga något av det väsentliga. Nöjd är jag ju inte, men det är ett bra stöd för minnet om jag vill vidareutveckla.