Lördagstemat drar igång igen i höst, tack vare Olgakatt som fixat teman för denna månad. Egentligen började vi i går och temat är ”Därför odlar jag – eller inte.”
Det är en lång historia… Min farbrors trädgård har jag skrivit om ibland. 
Han kunde odla han! Här ovanför är han längst ut till höger och på den svartvita bilden bakom plogen. Knappt att man ser honom på färgbilden, men det är han som går böjd i potatislandet. Bilden är från sent femtiotal och rätt blekt vid det här laget. Då levde min farmor och hon blev väldigt orolig om inte potatiskällaren var fylld när vintern kom.
När huset var fullt med folk – minst två vuxna och fem barn – behöves det en fylld potatiskällare. Potatislanden täckte en stor del av tomten.
Men när det så bara var farmor, farbror Erland och faster Valborg räckte det med mindre skördar tyckte Valborg och gjorde potatisuppror. Farmor blev alldeles paff och kom inte på något bättre motargument än att det behövdes potatis till Alice kor. Alice var min pappas syster och hon och hennes man hade bondgård i närheten. ”Jahapp”, sa Valborg ”om Alice behöver potatis till korna får hon väl odla dem själv”.
Och så kunde min farbror ägna sig åt det han egentligen ville göra på tomten: odla blommor. Och det gjorde han med besked. 
I stället för potatis blev det fina blomsteranläggningar; stenpartier, azaleasnår och en liljekulle, vackra blommor överallt! När redaktörn och jag tog över stället i mitten av nittiotalet hade Erland varit död i fem år och mot slutet av livet trappade han ner en hel del på odlandet. ”Man ska inte göra mer än man orkar.”
Mycket av hans odlingar överlevde dock. Den här blå bergvallmon, till exempel, klarade sig fram till 2014. Hela grunden för perennrabatten är kvar än idag även om rätt många ömtåliga plantor gett upp. Och i slänten ner mot sjön växer de höstanemoner som han planterade.
Uppdatering 5 sept: Eftersom en del webbläsare inte befattar sig med åäö har jag tagit bort ”blå” i bildnamnet blå bergvallmo. Och så hittade jag en bild till (urblekt) på vallmon från nittiotalet.
Man kan nog säga att jag ärvt lite av farmors inställning och de första åren satte vi också en hel del potatis. Men när jag varje år fick slänga det mesta av potatisskörden frampå vårkanten begränsade vi oss till ett par fåror.
Kryddland måste man ju ha. I år har vi dock vi tillbringat största delen av sommaren i stan och det har inte blivit så mycket odlat överhuvudtaget.
Men vi ändå klarat av att vara självförsörjande med bassortimentet: persilja, basilika, oregano och rosmarin. Den här fiffiga odlingskrukan ger jämn och bra fukt till persiljan. Det syns inte så bra på bilden, men den består av ett tråg nertill och en separat kruka ovanpå det. Man vattnar i tråget och så finns det fiffiga garnstumpar som leder fukten upp i jorden i den övre krukan. Vi har skördat dagligen sen i början på juni och den bara fortsätter att leverera.
Om vi blir självförsörjande när det gäller oliverna är dock mera tveksamt. Vi får väl se. Och inför vintern får nog olivträdet flytta in. Eller? Hur kallt är det egentligen på vintern i de trakter där olivträden växer?
Jag har ingen koll på hur lördagstemagänget ser ut i höst, men det löser sig nog. Återkommer om det!
Ja, det löser sig nog vad gäller gänget i lördagstemat, så tänkte jag också. Nästa lördag vet vi säkert mycket mera än nu.
Jodå, jag tror du ska flytta in olivträdet, trots att du bor på Söderns höjder. Annars ska du täcka det med bubblig plast eller så.
Jag förstår din farmor som ville ha potatiskällaren fylld till bredden. Då känns det tryggt om man så måste äta potatis på alla upptänkliga sätt.
Den blå bergvallmon har säkert lämnat frön i marken, där de ligger latent. Rör om i jorden lite så kanske det plötsligt lyser blått där igen en dag.
Tror Karin.
Jag tror att den där känslan av förestående hungersnöd kan ha fortplantat sig från tidigare generationer. Och för farmor och farfar var det ju på fullaste allvar: för att klara vintern måste de ha alla förråden fyllda, hö till kon, potatis, äppelmos, lingonsylt till människorna. Det där med att köpa ett par kila potatis i närmaste butik kändes länge konstigt, till och med för mig, som också växte upp med fylld potatiskällare – potatis som förstås kom från farmor!
Jag ställde mitt olivträd i växthuset en vinter. Det gick inte bra. Det överlevde med knapp nöd och amputerade hela grenverket. Efter flera år är det nu på gång igen men det går lååångsamt. Så ta in det i vinter om du vill ha det kvar. Oliver har jag aldrig fått. Mitt träd är 11 år.
Trots ordentlig misskötsel överlever annars många växter. Goda vänner köpte ett hus där trädgårdenn var helt igenväxt sedan 7 år och grannarna garanterade att ingenting vettigt fanns kvar. Det fanns hur mycket som helst, bara det fick luft och ljus! Så ge inte upp om bergvallmon!
Då ska olivträdet absolut få flytta in, med sina fem oliver! Det är lätt gjort att t in det från balkongen.
Tänk om bergvallmon skulle dyka upp igen – det vore ju väldigt trevligt!
Har du lika kallt som jag, är det nog dags att lyfta in trädet – just nu har det hasat sig upp till 4° – så jag släpar min pampiga hibiskus ut och in, morgon och kväll.
Min fars bergvallmo har även den uttryckt sitt misshag med min vanvård – inte för att det är den jag sörjer mest av alla borttynade växter, jag har aldrig förstått magin med den. Förresten syns den inte här på bloggen heller… vanvård?
Margaretha
Åh, har du en hibiskusbuske! Det är ett sånt trevligt ord, och en vacker växt dessutom, även om mina hibiskusar alltid blir gräsligt lusiga. Olivträdet ska definitivt få flytta in, men klarar nog några veckor till på balkongen, här i Stockholm. Just nu har vi, låt mig se… drygt tretton grader.
Men varför vill inte bergvallmon visa sig? Jomen ååå – jag glömde ju det där med åäö. Bilden heter blå bergvallmo och då vägrar en del program att befatta sig med den. I fix.
Ännu roligare blir det om man uttalar det hibis-kusen! Ja, jag har en urgammal stor slik växt, som härstammar från de åren min kusin bodde i Uganda. Det är en evig kamp att hålla löss och vita flygare borta från den. Tror jag har lyckats driva dem på flykten för tillfället, men jag inbillar mig inte att det ska vara för evigt.
Margaretha
som snart är
ikapp dig med
11,6°
Hade jag inte en hibiskusbuske utanför mitt lilla hus i Mombasa, tänkte jag, apropå din östafrikanska hibiskus. Så jag kollade bland bilder och det enda jag hittar är denna. Hibiskus, eller något annat? Svårt att se på denna suddiga bild.
Jag blir alltid så inspirerad av odlande människor, både av dem med mycket och stort och massor, och av dem i det lilla formatet. Här blir det inte mycket alls, tyvärr, och jag önskar om igen att jag ärvt min mors gröna fingrar…
Gröna fingrar kan växa ut med tiden… Det är inte ovanligt att man råkar börja odla lite när man fyllt femtio. Eller allra senast när man går i pension.
Tack, det kändes faktiskt hoppfullt! :-)
Olivträd! Köpte ett i våras, det dog under vintern inomhus! Jag är ju helt hopplös odlare! Men jag är ju squashodlare förstås :-) Vilken helt fantastisk perennrabatt!!! Fick barndomsminnen av ”potatisbilden” från Mobyn i Malung där jag bodde några år. Där fanns ett stort potatisland där gårdarna i byn hade några fåror var om jag minns det rätt? Potatis försökte vi också med föresten, det var innan salladen, den hann alltid frysa innan vi fick upp den!
Heja squashodlaren! Det blir nog bra det där, men alla squashar är potentiella jättesquashar, glöm inte det!
Hmmm… Jag köpte mitt olivträd i våras, så det blir spännande i vinter. Ska det överleva eller ej? Jag skulle helst vilja ställa det lite svalt – så som jag föreställer mig att det kan vara i olivträdens hemländer på vintern – men det blir lite otrivsamt att ha 10-12 grader inomhus för olivträdets skull. Och det blir för kallt att ha det på balkongen.
Vi tog ju över en helt igenvuxen trädgård på ca 1300 kvadrat för ett år sedan och var spända på vad som kunde visa sig i rabatterna nu i sommar. Här uppenbarar sig nu både röda och svarta vinbär, hallon och en krusbärsbuske med röda fina bär utan mjöldagg. Fast det förstås, de fick verkligen jobba för att komma fram i ljuset.
Till nästa sommar ska allt krafs runtersikring de ädla odlade växterna avlägsnas. Träd och buskar som växer i utkanten av tomtgränsen verkar samtliga ha tagit ett steg närmare huset varje år och nu gäller det att freda sig för den gröna armén.
I det s k trädgårdslandet växer nu gullris, små aspsly, en och annan riddarsporre och under all oönskad grönska spirar timjan och gräslök. Har sått smultron och gräslök
och funderar nu på hur jag ska kunna övervintra dem när inget ordentligt trädgårdsland ännu är grävt. På en av balkongerna kanske i ett hörn med några kraftiga kartongbitar som vindskydd. Man måste då se till att det inte blir för torrt.
Det sägs att bästa övervintringstemperaturen, åtminstone för krukväxter, är ca åtta grader och när vi hade djur i laggårn ställde vi alltid pelargonerna där i några av fönstren. De vissnade förstås så man fick klippa ner dem men fram i mars kom gröna små skott och det blev en faslig fart på växandet. Kor och kalvar och hästar värmde alltså ganska lagom.
Potatis odlade vi och lade i en stor jordkällare men framåt våren var inte potatisarna så värst smakliga och de började gro. Till gris- och hönsmat passade de bra och ett av mina värsta uppdrag i lanthushållet var att gno rent potäterna från alla groddar. Det var inte kul!
När svinstian och hönshuset blev tomma fanns ingen anledning att odla potatis en masse så jag fick inskränka mig till några få rader. Vi hade en katt, Musse, som var fenomenal på att hålla sig framme och delta i alla arbetsuppgifter. När jag lagt ner potatisarna i en fåra var han där och kastade ystert upp dem igen bredvid.
Musse älskade mat, värme och fruntimmer både fyr-och tvåbenta så när jag stod vid varpan och gjorde i ordning en varpfläta hoppade han upp på min rygg varje gång jag böjde mig fram för att räkna skäl och binda om. Där hängde han en liten stund som en varm pälsmössa och ramlade av när jag rätade på ryggen.
Till nästa sommar vill jag ha:
en rosenbuske som remonterar med gula enkla blommor likadan som den som växte inne på borggården i Gripsholm
några amerikanske blåbärsbuskar
en smultronkulle
en björnbärsspaljé
och ett äppelträd som ger goda frukter
samt blomsteräng i den branta sluttningen upp mot vägen
Åh, jag vill ha en lagård till mitt olivträd i vinter. Det skulle säkert trivas, precis som dahliorna, för övrigt. Dem ska man också lägga i lagårn för övervintling.
Vad fint med nya trädgården! Spännande att få hålla på med lite trädgårdsarkeologi. Och din plan för nästa sommar låter helt rimlig och överkomlig. Hoppas verkligen att jag kan ta mig dit och beundra prakten – eller rentav hjälpa till att gräva, för det triva jag med.
Odlat var det och det må jag säga att odla utan att odla från grunden är ju ett gott alternativ. Potatisuppror eller inte. Potatis var ju en del av grundfödan och faktum är att jag som en längre tid minskat potatisätandet har ökat det igen – ska se om jag odlar ett par nästa sommar!
För kännedom så kom temasuget som ett brev på posten så jag är inne igen :-)
Ett par potatisar kan bli rätt många, om man har tur.
Ja, vad kul om du kommer med i temaskrivandet igen – alltid roligt att läsa dina kloka och finurliga inlägg!
Härligt inlägg!
Potatis är ju basen i allt. Tycker även jag fortfarande år 2016. Hörde på radion ang lågkalori-dieten att potatisen ska man inte välja bort, den är jättebra! Var på radion minns jag inte, men troligt P4 extra…
Älskar odlingar även om jag inte har tålamod att dra igång ett land. Kanske lite örter och någon tomat till nästa sommar…
ps. hänger på lördagstemat ds
Vad bra att man får äta potatis! Jag håller hårt på det, oavsett vilka mattrender som kommer och går. ”En får stö’ på jopp”, sa man hemma i Dalarna när det var knapert. Vilket betydde att man får stödja sig på potatis (=jordpäron) i matlagningen, för det hade man ju alltid i jordkällaren. Utom på sommaren, förstås, då man kunde ta nypotatisen direkt ur landet. Fast det hette förstås inte nypotatis eller färskpotatis utan ”bråjopp”. Det vill säga jorpäron som man har bråttom att äta.
Kul att du är med på lördagstemat. Och med ny fin sida dessutom!
Jag vill, jag vill, jag vill ju blogga! Precis lika gärna som jag vill läsa böcker! Men det har satt sig på tvären och vill inte riktigt komma loss. Jobbar på det. Yogar och hoppas på bot. När det släpper är jag på igen! Odlar gör jag ju nämligen! Sparris, björnbär och äpplen gick bra i år. Tomaterna stannar vid grönt. Resten torkade bort.
Jag känner bloggare som skriver regelbundet – men sällan. En gång i halvåret eller så. Häng på lördagsbloggandet när det är ämnen som funkar – ämnen som liksom skriver sig själva. Och med tanke på jobb, jobbresor (kom du alls hem idag?), cykling, simning, yoga mm och så familjeliv dessutom – well… Inte så många kvartar över skulle jag tro!
Sparris, björnbär och äpplen är ingen dålig utdelning denna sommar!