Den 18 augusti 1920 var det omröstning i delstatsparlamentet i Tennessee. Frågan gällde om kvinnorna skulle få rösträtt eller ej. Om Tennessee röstade ja skulle grundlagstillägget gå igenom och bli lag i hela USA. Omröstningarna i delstatsparlamenten ackompanjerades av hätska kampanjer, framförallt från nej-sidan om vad som skulle hända om man släppte fram kvinnorna till valurnorna.
De skulle ta efter männens sämsta sidor, lata sig och försumma hemmet. Den vanligaste propagandan handlade dock om att kvinnan skulle förlora sin kvinnlighet; eller förresten, det var ju bara oattraktiva oälskade kvinnor blev suffragetter.
Idag för 96 år sedan var det alltså dags för den avgörande omröstningen i Tennessee. Först röstade senaten, som sa ja. Nu hängde det på representanthuset. De som var emot kvinnlig rösträtt hade en röd ros i knapphålet, som en symbol för de vackra och ömtåliga varelser som behövde deras beskydd.
Det var extrem jämnt mellan ja- och nejsidan. Om det blev oavgjort skulle det räknas som att nej-sidan vunnit.
En av ledamöterna, Harry Burn, våndandes extra mycket inför beslutet. I knapphålet hade han (sägs det) en röd ros, eftersom han tillhörde nej-sidan. Men i fickan hade han ett brev som han just fått från sin mamma där hon argumenterade för ett ja till kvinnlig rösträtt.
Harry Burn var den yngsta ledamoten och när det till sist blev hans tur att rösta sade han ja, precis som hans mamma hade uppmanat honom i sitt brev.
Det var ett modigt val och så pass riskfyllt att han tog sin tillflykt till tornet i parlamentsbyggnaden. På kvällen när allt lugnat ner sig klättrade han ner.
Nästa dag gav han sin röstförklaring i representanthuset. Han resonerade kring varför han ändrat sig i sista minuten och förklarade att han gjorde det när han såg att det hängde på honom om miljoner kvinnor skulle befrias från politiskt slaveri. ”Dessutom” lade han till ”är det alltid klokt att lyssna på goda råd från sin mamma.”
Vilken förståndig pojke!
I detta sammanhang kan vara värt påminna om att den svarta befolkningen i USA fick vänta ännu längre på rösträtt. Först i mitten av 1960-talet (!) hade alla svarta amerikaner rösträtt.
Ja inte är USA något föredöme i dessa avseenden, verkligen inte. (Men jag tycker i alla fall att att Harry Burn var modig.) I Montana fick indianer som var inskrivna i en indianstam inte rösta förrän 1989.
Och i de flesta stater får inte de som avtjänar fängelsestraff rösta. I många stater får inte heller villkorligt dömda rösta. I 13 stater berövas dömda rösträtten för all framtid. Såatte… det finns en hel del att göra. Fler Burnpojkar, helt enkelt. Och tjejer.
Ja, absolut flera Burn-pojkar och flickor. Hur många som helst behövs.
:-)
Men vilken söt arg liten tös, var har du hittat henne? (Affischinnehållet är förstås gräsligt … eller är det möjligen satir? Vet du tryckåret?)
Nej, dessvärre är det nog inte satir. Catherine H. Palczewski, professor i Women’s and gender studies vid University of Northern Iowa har samlat på anti-sufragett-trycksaker från den mest intensiva propagandaperioden, från 1890-talet till 1919. Det här kortet är från hennes samling. Jag tycker det ser modernare ut, men enligt denna källa är det från då.
Ja, jag tyckte nog också att bilden såg lite för modern ut, det var därför jag undrade. Stort tack för länken, mycket intressant (och på en gång roande och beklämmande — uttrycket ”horrid fascination” beskriver min reaktion bäst).
Jag noterade också att denna okvinnliga illbatting till unge har slitit av dockan ena benet. Dessutom ser det svåridentifierade djuret i bakgrunden ut som om det just fått stryk!
Vad är det? Mest ser det ut som en långbent sköldpadda, möjligen med päls. Ja, jag undrar jag.
Jag skrev sköldpadda först. Men tittade en gång till och då fick det bli ”djuret”. En misshandlad, väldigt strykrädd hundvalp?
En hundvalp som ålar på magen och bär en sköldpadda på ryggen?