Akvarell, aqua, vatten, vattenfärg… Man skulle ju kunna tro att det är lätt att måla vatten med vattenfärg, men det är det verkligen inte. Inte med någon annan färg heller för den delen. Vatten visar virtuosen, sägs det. Arga akvarellisten (AA) och jag är helt överens om att det är mycket långt dit för min del. Men man måste ju testa, i alla fall.
Vattenfavoritmotivet är sjön Rossen, med tillräckligt många öar och uddar för att det ska kunna bli intressant. En stilla vattenyta är lättast (om än inte lätt); vågor är värre och rinnande vatten ska vi bara inte tala om!
Mellan Storön och Skallbergsudd finns ett fint gatt som släpper igenom ljuset. 
Det finns inga stenar där, men jag la dit dom för det såg lite tråkigt ut annars. Arga akvarellisten tycker det ser tråkigt ut i alla fall och ger mig rådet att hålla akvarellpappret fuktigt när jag målar speglingar i vattnet. Det blir lätt för stelt annars. Grönskan är för kompakt och enahanda. Kompositionen för symmetrisk. Och det där speciella ljuset i gattet är dåligt utnyttjat. 
Så här då – lite luftigare grönska och vått i vått? AA: Tja. Fuktat papper är det ju i alla fall. Men kompositionen är fortfarande tråkig. Om man lägger horisonten precis mitt i bild blir det odramatiskt och ointressant. Färgskalan är diskret, kan man väl säga om man vill vara snäll.
OK. Såhär då? Mnja, lite roligare, kanske.
Men hur sjutton får jag till genomskinligt vatten. Det där som till exempel Zorn var så bra på. Ett vattenbryn där man ser sjöbotten under det klara vattnet. Och hur målar man en bäck? Var och hur kan man lära sig sånt. Arga akvarellisten har inga goda råd på det området.
Hej Karin.
Nej akvarell är inte lätt, eller jo… fast inte…! Det är ett egensinnigt medium som är svårt att styra, tycker jag. Du lyckas i alla fall väldigt bra, det tycker jag också. För jag har tittat lite på dina bilder nu. Allra bäst blir det (också i mitt tycke) när just färgernas, vattnets och naturlagarnas spel får utrymme, när du låter färgerna flyta ut över den fuktiga ytan och när de får blanda sig lite lagom på eget bevåg. Det är förstås alltid lite riskabelt, för färgerna går gärna sina egna vägar. Men så småningom lyckas man förutse en del ”nycker”.
Du får fina resultat vad ”Den Arga” än säger. ;) Dina mer minimalistiska verk går rakt in i hjärtat och så gillar jag porträtten också.
Hälsar Ronny
Hej Ronny och välkommen – vad kul att du hittade hit! Jag uppskattar verkligen dina kommentarer eftersom jag vet att du kan det där.
Ja, akvarell är ett mycket egensinnigt medium men när man får det att samarbeta kan det ju bli riktigt bra resultat. Jag läste en gång en skildring av hur Bruno Liljefors (tror jag det var) jobbade med akvarell med det vanliga rävmotivet. Han satt med akvarellen i knät och på en våt yta duttade han ut lite färg, så vickade han på målningen lite hit och dit och så blåste han lite på färgen och plötsligt hade räven får en fin päls med lite extra fluff kring magpartiet. Rent trolleri. Eller skicklighet. Det är väl åt det hållet man får sträva. Att lära känna färgerna så bra att man vet vad dom kan hitta på!
Tycker att den Arga akvarellisten är lite väl hård i omdömet. Och måla som Zorn är få förunnat – om ens någon. Åtminstone när det gäller vatten.
Man måste sikta på stjärnorna, du vet… Jag är övertygad om att det finns något knep. Önskar att jag kunde fråga Zorn!
Ja, det där är ju också en sak som försvårar: alla färger i asken beter sig inte på samma sätt! Några flyter ut vilt medan man får mota iväg andra. En del pigment svävar lätt över pappret medan andra sjunker till botten direkt och ligger där. En del går knappt att gnugga upp från färgkoppen, några löser sig bara man ser på dem. För att inte tala om skillnaderna mellan olika pappersfabrikat! Sånt gör ju inte livet lättare precis, för akvarellisten. Arga eller Uppgivna. ;)
(Lessebos är mitt favoritpapper förresten.)
Ronny
Just det där att lära känna färgerna tar sin tid. Förra gången jag höll på med akvarell (över trettio år sedan!) började jag kunna deras egenskaper. Nu är det på sätt och vis som att träffa gamla bekanta som man glömt namnet på. Javisstja, det var ju du som var så bitsk! Medan du brukade vara ganska medgörlig och hålla dig i bakgrunden…
Lessebo har jag nog inte testat. Mest blir det Saunders och Fabriano. Till porträtten fungerar Fabriano 640-grams vitt rätt bra.
Rama in Dina alster.
Du är snäll du! Men dessvärre sabbar jag dem vartefter. Den där ljusgrå försökte jag lasera över med lite solnedgångsfärger. Det blev inget vidare. Den färgstarka ville jag ändra det blågröna på lite, men det slutade med att jag tvättade hela bilden, så nu är den inte så färgstark längre… Men jag ser det som arbetsmaterial och övningsobjekt, så det är ingen fara.
Jag håller med Ronny. du är alldeles för självkritisk. Jag lärde mig i alla fall på min första målarkurs att man inte ska lägga horisonten mitt på duken och det viktiga mitt i som man gärna vill göra. Så där kan väl den arga akvarellisten ha rätt. Den sista akvarellen är helt underbar så den kan du gott rama in!
Ingrid som ska återställa ateljén efter barn- och barnbarns besök i denna. (Ett av de tre barnen sover på en madrass på golvet så allt måste därför in i garaget.)
Vi kan väl säga att jag har en starkt utvecklad känsla för förbättringspotentialen i det jag gör:-)
Vad trevligt att du fått tillbaka din ateljé! Alltid skönt att kunna ha målargrejerna framme, så att man kan sätta igång direkt när andan faller på.
PS. Den där sista, färgstarka akvarellen fick jag för mig att tvätta för att se vad som händer. Det som hände var att den inte alls är lika färgstark längre…