Idag orkar Arga akvarellisten inte vara arg. Eller jo, över ofattbar onsdka, förstås. Men när man är uppgiven eller ledsen får man måla precis hur man vill, säger Arga akvarellisten. Huvudsaken att man målar, det är ren terapi.
Den där strandpromenaden i Nice, Promenade des Anglais, minns jag från förr i tiden. Lyxigt, vackert, fin strand mitt i stan och flotta hotell, bergen i bakgrunden. Jag letade efter några skisser därifrån – förr ritade jag alltid när jag reste, när slutade jag med det? Det verkar som om jag slängt dem. Nu blev det en sån här akvarell i stället.
Riktigt såhär ser det förstås inte ut (men Arga akvarellisten säger inget). Det är så det känns just idag. Om dådet i Nice har det sagts och skrivits mycket. Jag tycker att detta hör till det klokaste.
Jag ritade och målade också mycket när jag var ung från olika resor. Men, har som du, lagt av med det sedan jag gifte mig redan första gången och fick barn. Kanske något att ta upp igen?
Väldigt fin och läsvärd artikel. Jag håller helt med om det hon skriver!
Ingrid
Ta absolut upp resemålandet och ritandet. Bästa sortens reseminnen!
Visst var det mycket klokt reflekterat om Nice.
Glömde att säga att din akvarell är väldigt fin och symboliserar verkligen det som hände i Nice.
Ingrid
Tack!
Det var en fin text, tack för du delade länken. Jag har haft svårt att finna ord för det som hänt. Akvarellen tycker jag verkligen om. Det mörka molnet som hänger över strandpromenaden. Rent fysiskt känner jag det som jag inte finner orden för när jag betraktar bilden.
Klok person, LFW.
Ja, när orden inte räcker till…
Hemskt det som hänt i Nice, obegripligt att det kan finnas en sådan ondska och sådant hat!
Jag har också goda minnen från denna promenad.
Ja, ofattbart och smärtsamt.