Jag känner en sexåring som har ett eget litet hus. Vi kan kalla honom M. Huset ligger väldigt fint, lite avsides på tomten på familjens sommarö. Till M:s lilla hus hör ett blått bord med stol och ett äppelträd. I våras när jag hälsade på fick jag veta att det finns olika meningar om äppelträdet. Någon tycker att det kanske ska huggas ner. Det tycker inte jag och jag tror kanske att de flesta inblandade tycker som jag. Men för säkerhets skull har jag målat av lilla huset med äppelträd och allt. 
M har fått första försöket, för det kan vara bra att ha som argument om det där med trädfällning kommer på tal. Men villkoret är att jag ska få tillbaka den här målningen när jag gjort en ny som jag är nöjd med.
Och här är arga akvarellistens synpunkter: Motivet och kompositionen duger. äppelblommorna ser visserligen ut som bomullstussar, men det är bra att det är så översållat och lite överdrivet. Ljuset på bordsskivan är bra. Men vad är det för mystiskt moln på himlen. OM man ska ha med moln måste man veta hur de ser ut. Det där skulle inte SMHI känna igen. Färgerna är lite dystra. När äppelträden blommar är det en ganska skir grönska i övrigt. Utan den blir det ingen försommarkänsla. Mellan huset och björken går en liten stig. Sånt är alltid bra, att blicken får leta sig in i bilden. Men så dyker det upp ett spöke, eller dimmoln som blockerar stigen. Synd. På sidorna om björken och till höger om äppelträdet är det något oidentifierat blågrönt. Ser konstigt ut. Äppelträdet börjar bra nertill, men urartar med alltför grova och framförallt vaga grenar upptill. Och det är ett väldigt vanligt nybörjarfel att visa för mycket stam och grenar. Svårt att lägga till lövverk i efterhand när man målar akvarell. Gör om och gör rätt!
Jag tror inte ni vill se följande försök – fyra, fem stycken – som alla har sina brister. På en målning glömde jag helt enkelt att måla bordet och det duger ju inte. På en annan ser björken ut som en telefonstolpe. På en tredje blev kompositionen uppåt väggarna. 
Nu har jag hamnat här och det är lite ljusare grönt och det där övre vänstra hörnet börjar likna akvarell. Äppelblombladen på bordet kunde vara fler. Och lilla huset har plötsligt skuttat ut på en åker och blivit rätt stort. Det duger inte heller. Om igen!
Jag vill bara påpeka att jag tycker att din nya teve- … förlåt, jag menar din nya bloggserie är jättetrevlig och ser fram emot fler delar!
(Själv har jag inte målat med akvarellfärger på sisådär 35 år, så jag skulle förmodligen bara kunna åstadkomma kluttar och blobbar, pliskeplask och pölar.)
Det är ju precis det akvarellandet handlar om: ”kluttar och blobbar, pliskeplask och pölar”! Inte det där alltför kontrollerade målandet där man tror att man kan bestämma själv. Testa! Som inom alla materialsporter som jag försökt mig på (slalom t.ex.) har det händer det mycket på 35 år. Förr i tiden nöjde man sig ofta med 180-gramspapper (och läderpjäxor). Idag är det 300 gram som gäller och det blir en helt annan känsla! Med mer färg, större penslar, mycket frihet blir det en helt annan sak!
Jag tycker du målar härliga bilder! Och jag gillar mycket det blå bordet! :-)
Tack – det är i alla fall roligt att hålla på, oavsett resultat!
Jag tror jag har lite akvarellpapper liggande i verkstan, ska försöka komma ihåg att ta med dom härnäst.
Toppen, för här går det åt! Jag hittade en bunt akvarellpapper häromdagen, åtta fina papper ordentligt märkta 1 till 8. Jag köpte dem för länge sedan i Jordis butik och tänkte testa och se vilken papperssort jag trivs bäst med. Problemet är bara att själva listan med namn på pappren har kommit bort. Synd, för jag skulle gärna vilja veta vad nummer 8 var för eländespapper. Det GICK SÖNDER när jag målade på det, med en mjuk och snäll mårdhårspensel!
Kära Karin jag som upplever bordet och äppelträdet i verkligheten kan bara inte hålla med dig när du blir arg. Jag älskar den målningen och tycker du är fantastisk! Så det så!
Ja inte att bara du är fantastisk som både målar och skriver med sådan känsla – målningen är också så otroligt fin och välfångad och sen får du vara hur ”arg” du vill!!
Heh… bra, då fortsätter jag att vara arg. Och en dag kommer jag att ha målat en bättre äppelträdsbild och då byter jag målning med M!
Jag håller på den första bilden – huset är bättre (enligt min mening) och även bordet. Men, som du säger, lite ljusare grönska hade inte skadat :-).
Ingrid
Just precis. Alltid är det nåt…
Hej Karin,
Fina bilder du gör.
Såg att du har vinbergssnäckor på tomten.
Vill du ha ett bra recept som inte alls är speciellt jobbigt?
Bor du inte alltför långt från Onsala/Göteborg kan jag befria dig från sniglarna.
”Mina” sniglar plockar jag strax norr om Västervik när jag besöker min Kära syster.
Vänliga sommarhälsningar
Ronnie
Tack!
Jag är lite småförtjust i våra vinbergssnäckor. Och då menar jag inte på matbordet. De bott där länge och (enligt mångas vittnesmål) håller de mördarsniglarna borta. Dessutom ger de sig inte på grönsakslandet överhuvudtaget och är i stort sett oförargliga. Så numera har jag givit upp alla planer på att äta upp dem, eller sälja dem till någon hugad restaurang. De har liksom blivit våra husdjur…
PS. Men om du vill plocka några – vi har ju gott om dem – finns vi i Dalarna.