Operamopsen är det udda namnet på en fin roman om mänskliga relationer av Disa Åberg och Linda Bonaventura. Här kan man läsa mer om den. Den har fått ett bra mottagande och blir ljudbok och bokklubbsbok och det är den värd.
Men! Det finns ett problem med bilden av mopsen Malcolm. Han spelar en viktig roll i bostadsrätts-föreningen Kastanjen, som är mitt i ett stambyte, med allt vad det innebär av irritationsmoment, nya friktionsytor och påtvingat umgänge med tidigare okända grannar. Malcolm nosar sig till alla Kastanjens hemligheter och oroar sig för vissa personer, är arg på andra och blir hjälplöst förälskad i en f.d. operasångerska.
På det fina omslaget av Michael Ceken ser man Malcolm högst upp, som sig bör, med god överblick över allt som pågår. En svart mops.
Men i samband med olika presentationer dyker plötsligt en helt annan hund upp. En beige mops! Detta är inte Malcolm!
Det är ett misstag, ett missförstånd. För det är skillnad på mops och mops. Inget ont om beige mopsar, verkligen inte, de är också trevliga. Men Malcolm är en svart mops med allt vad det innebär. Han är dessutom lite extra känslig eftersom han fick sig en smäll i huvudet som valp. Sedan dess kan han inte bara nosa sig till människors känslor. Han kan praktiskt taget läsa deras tankar.
Det är lite ont om bilder på svarta mopsar eftersom svart alltid är lite svårare att fånga. Men inte alls omöjligt, varken med kamera eller målarfärger.
Jag har blivit väldigt förtjust i Malcolm när jag läst om hur han oroar sig för hur dom har det i bostadsrättsföreningen Kastanjen. Så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa hur jag tror att han ser ut.
Så här tänker jag mig Malkolm Malcolm med sina uppmärksamma ögon, sina oroliga ögonbryn och sin känsliga nos.
PS. Jag hoppas det framgår att jag rekommenderar boken varmt!
Låter intressant! Klart att man måste hålla sig till rätt färg!
Minns hur besviken jag blev när jag – ovist nog – såg Andarnas hus som film fast jag hade tyckt mycket om boken (då ska man INTE se filmen!). Hon skulle ha ju GRÖNT hår, men det fixade inte filmarna….
Din Malcolm är kanonfin! Och svart.
Visst blir man arg när alla ens föreställningar om romanfigurer fördärvas av okänsliga filmtolkningar. Som att (utan några jämförelser i övrigt) filma Pippi Långstrump med lintotthår!
Tack!
Hur fick du till sammetspälsen i akvarell?
Akvarellpappret är ju liksom lite lurvigt, det hjälper. Och i övrigt gör färgerna förvånansvärt mycket av jobbet, utan min inblandning.
Malkolm kan vara hur nöjd som helst med porträttet du har gjort av honom.
Akvarellen är fiiin! Mycket!
Och är man svart så är man det och inte beige. Väldigt viktigt.
Den boken måste ju bara läsas.
Tack! Jag är faktiskt själv lite nöjd och det är en väldigt ovan känsla i dessa sammanhang.
Mycket charmig bok!
Karin, carissima!
Tack, för det fina porträttet av vår älskade lille Malcolm!( Med ”c” nota bene.)
Du har fått fram hans personlighet på ett finstämt och kärleksfullt sätt.
Både Malcolm och vi är mycket nöjda!
Författarna,
Disa & Linda
Åh vad kul att ni gillar’t! Jag är förstås särskilt glad att Malcolm tycker att det är OK. Det är ju alltid lite nervöst det där med att porträttera folk – och hundar. Särskilt hundar med en så känslig personlighet som Malcolm.
Jättefin hund du har målat! Malcolm upp i dagen. Har man sett den bilden du målat kan man aldrig tänka sig Malcolm på något annat sätt. Ska höra efter på bibblan om de har boken.
Ingrid
Tack! Kul att du gillar. Till och med Malcolm är nöjd, enligt en av författarna till boken: ”Malcolm hälsar att han är urnöjd med sitt porträtt och att det ska ramas in tillsammans med tidningsurklippen från när han sjöng på Operan i Rom. Voff!”
Den här boken kommer jag att älska! Lägger till den i min sommarlista på önskeböcker! Jag är imonerad över din konstnärsådra! Jag trodde det var ett foto först! Övertygad att just så ser Malcolm ut!
Mycket charmig bok!
Konstnärsådran rinner till lite ojämnt – just nu kämpar jag med en svart katt och det vill sig inte alls. Tänkte att när det funkade såpass bra med en svart mops borde det vara en smal sak att måla en av barnbarnets svarta katter, kanske rentav båda. Men det var mycket svårare. Eller egentligen inte, men jag var lite korkad och valde ”omedgörliga” färger. Till en kattpäls ska det inte vara pigmentbitare utan snälla släta färger som samarbetar utan att bråka med varandra. Well. Nya försök!
Pingback: Arga akvarellisten 3 | Karin Englund