Till vårsysslorna på landet hör några fasta inslag, som att röja upp efter vintern och välta båten i sjön. Det brukar bli ett par dagars arbetsläger med varierande antal deltagare. I år var det syrran (Kicki, aka Livsrummet), hennes man (Gösta aka Storfiskarn) och jag. Och då är det jobba som gäller.
Eftersom det nyligen tagits ner sju-åtta tallar och granar och en jättebjörk på tomten var den täckt av grenar och fnas. Som en tjock matta över gräsmattor och odlingsområden.
Nu är gräsmattorna befriade och det finns några finfina kasar att elda när det blir läge för det. Syrran skymtar bortom högarna. Om ni tycker att utsikten över sjön är lite skymd av träd skulle ni sett hur det var förut: en vägg av granar i slänten och en monsterbjörk precis i gattet.
Jag planerar alltid med mini-midi-max-listor. Om man hinner med mini-listan är det bra. Om man dessutom betar av lite på midi-listan kan man vara mycket belåten och skulle man dessutom klara av något på maxi-listan, ja då kryllar det av belåtenhetshormoner i kroppen!
På minilistan stod sjösättning av båten och risröjning. Det klarade vi av redan dag ett av arbetslägrets två dagar.
Det är något visst med att angöra en brygga för första gången på säsongen…
Och när jag råddade lite i köket passade syrran på att rensa pionrabatten, medan Gösta sågade upp delar av en björk som ligger i slänten nedanför det andra huset. Det stod inte ens på max-listan!
För att vi inte skulle vara sysslolösa nästa dag åkte jag och köpte ett nytt verandagolv och fick experthjälp med att lägga det.
Kicki har gjort sådan förr, med benäget sågbistånd av Gösta. Och himmel vad skönt det ska bli med ett lite mer lättskött golv än den hopplöst fula kristids-korkmattan som låg där och gjorde patetiska försök att se ut som parkett! Den tålde inte vatten, vilken är rätt opraktiskt på en veranda.
Eftersom stugan är gammal och byggd lite på känn, finns det inte riktigt några räta vinklar. Sista brädan till golvet fick bli en kilformad sak som diffade 5-6 cm från ena änden till den andra. Handsågad. Nu är det bara lite småfix kvar, sånt som jag betraktar som nöjeskörning och som jag lätt klarar på egen hand. Tack Kicki och Gösta för heroiska insatser!
Jag sitter här och gapar som en fisk. Korkmatta på veranda! Uj.
I övrigt har jag inget mer att säga än: Bra gjort!
Sämsta tänkbara fyrtiotalskvalitet, dessutom. Som jag hatat den! Men nu är den väck! Eller i alla fall placerad som växthämmande täckelse i en slänt där kirskål och annat otyg marscherar fram. Upp och ner, förstås, så att jag ska slippa se det gräsliga fejk-parkett-mönstret.
Och tack!
Man får inte vara rädd för att kröka rygg. Om man har ett gammalt hus. Vilket vi också har – fast utan korkmattor. Ett par dagars gott jobb!
Japp, man får ta i. Men det är ju rätt kul också. Så för att inte bli sysslolösa har vi skaffat två gamla kåkar (på 5 minuters cykelavstånd från varandra) båda med ”visst renoveringsbehov” och båda med hyfsat stora tomter. Den ena föräldrarnas boning som en gång var fyra arbetarbostäder och den andra farfars stuga. Man håller sig i trim och man breddar sina kunskaper om huskonstruktioner, kulturhistoria och fasadfärger. Till exempel.
och när jag ändå var igång med att krypa så hivade jag in cementplattorna i växthuset efter att ha kör in sättsand och jämnat av. Cementplattor är mycket värre än klickgolv även om klickgolvet var mera banka-slå-golv än något annat.
När det var klart förklarade maken att uthuset måste målas, så han köpte färg och sedan for han på konferens, en sån en.
Jag säger som barnbarnet Greta (1 år och sju månader): WOW! Alltså – hur orkar du? Önskar jag kunde gengälda med lite uthusmålning!
Det ordnar sig med målning också. Maken har lovat hjälpa en väninna med ett uthustak, Tack sa hon och kom och målade vårar uthus. Allt fixar sig på något sätt.
Så bra!
What goes around comes around…