Häromdagen skulle jag ta en hiss här hemma från Slussen-nivån till Mosebacke. Det finns några olika hissar att välja på (nej, Katarinahissen funkar inte) och jag brukar ta en liten hiss för 2 personer, förutsatt att jag kan åka ensam, eller med någon annan ganska liten person. Om hisspassagerarna väger mer än ungefär 130 kilo tillsammans stannar hissen någonstans på halva vägen och det är i värsta fall en tidsödande procedur att få igång den igen.
Nåväl, denna gång såg det ut som om jag skulle få åka ensam, tills det i sista sekunden dök upp en mycket lång och ganska kraftig karl bakom mig.
Det skulle inte funka att vi åkte tillsammans. Därför försökte jag informera honom om hissens egenheter och sa att den funkar nog egentligen bara med en person i taget.
”Jaha”, sa tvåmetersmannen och klev förbi mig och in i hissen, ”jag har inget emot att åka ensam!” Och så gjorde han det! Jag väljer att tänka att han nog råkade ut för någon slags tankevurpa eller logisk kortslutning. Och hoppas att han skämdes lite när han kom på vad han gjort.
Men så idag när jag var på väg ut från Granit på Götgatan mötte jag en mamma med barnvagn just när jag tagit mig ut ur den lite prångiga ingången och hade några decimeter kvar till öppen yta.
Hon kunde ha väjt lite och släppt förbi mig, men valde att köra på. Jag backade de två metrarna som krävdes för att hon skulle komma förbi med vagnen in i butiken och just som hon passerade mig (och jag tänkte mig ett leende och ett Tack!) sa hon: ”Men åh, så jobbigt då!” Jag blev förstås lite häpen och sa: ”Va? Hur menar du?” Hon: ”Du tyckte det var väldigt jobbigt att maka åt dig va?” Lite spakt svarade jag bara ”Nejdå, inte alls…”
Och nu försöker jag sätta mig in hur hon tänker. Om hissmannen bara fick någon slags blackout, eller helt enkelt tänkte fel, tror jag att barnvagnsmamman känner sig misshandlad av samhället på något sätt och tycker att vafan, här kommer jag med min vagn och då får ni väl hålla undan lite så att jag kan komma fram. Samtidigt som hon kanske har lite dåligt samvete och tror att alla är irriterade.
Ja, så är det nog. Och så utomordentligt trevligt att ha en blogg där man kan avreagera sig. Och eventuellt få lite medhåll. Eller mothugg…
Jag har fått lära mig ”ut först, in sedan”. Det är ju det mest vettiga också, men det tror jag inte att många fattar.
En mycket praktisk regel om man vill undvika trängsel och irritation! Och det vill man ju.
Jag har ibland undrat om jag är osynlig eftersom så många bara plöjer fram och tycks förutsätta att alla andra ska väja. Men sen många år anväder jag metoden att bara stå stilla och vänta på att det blir en lucka. Ungdomsgäng ser ibland förvånade ut men nån väjer. Barnvagnsmaffian i bredd ska vi inte prata om. Ibland funderar jag på att skaffa en hopfällbar rollator och ta fram när det blir tjockt. Och den dan jag verkligen behöver rollator ska jag skaffa en vän med en likadan och så ska vi blockera hela trottoaren i maklig takt. I rusningstid. Ha! Ska vi skrida Hamngatan fram du och jag, Karin!
Den bufflige karlen i hissen kunde gott fått fastna mellan våningarna.
Ja, med varsin rullator i bredd ska vi gå Hamngatan låååångsamt fram!
Hissmannen måste ha vägt ungefär 125 kilo, för han klarade sig hela vägen upp till elfte våningen. Det går att se var hissen befinner sig och jag följde hans färd hela vägen på en display.
Joddla till när ni är på väg till Hamngatan så kommer jag farande med min rollator. Eller ska jag ta den elektriska och meja ned folk jag inte gillar utseendet på?
Margaretha
Elektrisk är ju toppen. Respekt! Välkommen i gänget – du får röja väg för oss andra!
Tror ingen av armbågarna du träffade på har det mista dåligt samvete. Och skäms inte alls. Jag vädrar också mina frustrationer i bloggen. Dock inte idag – kosläpp och trevligheter bara.
Jo, men nog KAN det vara så att 125-kilosmannen bara tänkte lite tokigt och barnvagnsmamman hade en sällsynt dålig dag, efter nattvak och barnskrik. Det kan det ju, eller?
Men visst är det skönt att ha bloggen som säkerhetsventil!
Javisst är det bra att man kan skriva av sig i bloggen.
Häromdan såg jag Bill Clegg, amerikansk författare och litterär agent, på Babel. Han berättade att han skriver brev till personer han blivit arg på, brev som han sen aldrig postar. Kanske du ska skriva till 125-kilosmannen och den snorkpottiga barnvagnsmamman? Jag har inte provat det där själv, men jag kunde ju börja med Wanngård, Mogert och dom andra arroganta stadshuspolitikerna som röstade ja till Nobel Center häromkvällen. Ska fundera på saken.
Här är ett underlag till arga brevet till stadshuspolitikerna. Jag har i stort sett snott innehållet från en mig närstående redaktör, men vi är helt ense om innehållet:
”Först sas att Nobelhuset skulle bli ännu ett konferenscentrum, vilket möjligen skulle kunna glädja Wallenberg då den dåliga rumsbeläggningen på Grand skulle kunna höjas. Men det finns redan nu ett olönsamt överutbud på konferenslokaler i Stockholm
I medvetande om de skakiga förutsättningarna för konferensverksamhet talas nu även om att skapa ett forskningsinstitut som ska ge oss bättre möjligheter att utnyttja Nobelpriset (som hittills inte anses gett oss tillräcklig reklam?!?) för avancerad forskning, symposier och konferenser och dessutom vara flerdisciplinärt uppbyggt och gälla klimat, hälsa och mänskliga rättigheter.
En något besynnerlig forskningskompott enligt min mening. Visst är det angelägna forskningsområden, men varför de just ska fösas ihop inom ett institut tycks mig inte handla om att lägga grunden för en rationell verksamhet utan att blanda bort korten genom att tala om sådant alla kan gilla. I artikeln fläskar skribenterna på med värdeord som excellens, högsta vetenskapliga nivå och möte mellan generationer som om de arbetade för en medioker pr-byrå.
Wallenberg och Erling-Persson stiftelserna tycks ha lovat bidra med 170 miljoner till institutet de första tio åren.
En förklaring till denna givmildhet kan vara att kalkylerna för husets drift inte går ihop enligt många uppgifter och att stadens företrädare hittills åtminstone sagt att de utöver de 227 miljoner staden redan bidragit med inte kan tänka sig bidra med mer pengar och också krävt en bättre kalkyl över hur huset ska finansieras på sikt så att staden inte helt plötsligt tvingas rycka in.
Det var några årtionden sedan jag arbetade vid utbildningsdepartementet och känner numera inte till beslutsvägarna i kontakterna med universiteten, men jag är onekligen förvånad över att rektorerna för Stockholms universitet, KTH och KI anser sig ha befogenhet att binda upp sina uppdragsgivare för åtaganden som kan bli mycket kostsamma och vars värde för forskningen kan ifrågasättas. Eller tycker de bara till sisådär?
Vad jag förstår råder ingen större brist på lämpliga lokaler för forskning, konferenser och symposier vid Stockholms universitet idag. Och om det finns pengar över att stärka angelägen forskning tycker jag att det mest naturliga är att förstärka den befintliga forskningsorganisationen på områden som är önskvärda att prioritera snarare än att bygga upp ett helt nytt institut med oklar ledning, uppdrag och förvaltning.
Nobelstiftelsen räknar också med att skapa ett nobelmuseum som ska bli en publik inkomstbringande verksamhet genom att locka till sig turister.
Den där kalkylen tror jag inte mycket på. Jag har vid några tillfällen besökt dagens nobelmuseum och det är bland det mest håglösa och ointressanta jag har sett (besöksstatistiken är dessutom konsekvent överdriven och mycket av den beror på restaurangverksamheten på stortorget). Erfarna museimän jag talat med ställer sig också tvivlande till idén. De pekar på svårigheten att göra ett museum som ska spegla summan av människans naturvetenskapliga upptäckter de senaste 100 åren och därtill och ska ge plats för litteraturen, freden och eventuellt också ekonomiforskarna. Något ytligt showbetonat går kanske att vispa upp av denna soppa. (Vad man skulle kunna göra vore ett litet fint personmuseum över Alfred Nobel, mannen och hans tid. Det skulle vara just ett sådant museum som många skulle tycka vara givande att besöka under någon timme).
Det verkar också som nobelstiftelsen tror att ett museum blir särskilt attraktivt för skolungdomar och att staden därför bidra med mer pengar. Men de ungdomar jag släpat med mig på museibesök de senaste åren gör en annan bedömning av museernas attraktivitet. Populärast är naturhistoriska, moderna, tekniska, arkitektur (ja faktiskt) och nordiska. Rent principiellt måste gälla att skolans uppgift inte är att förse museerna med publikunderlag utan att lärarna själva måste kunna välja hur de begränsade kulturanslagen ska användas.
Jag inser att de här synpunkterna kan låta väldigt negativa. Men jag har hittills inte stött på några övertygade skäl till varför man ska bygga Nobelcentret. Att projektet rent estetiskt är föga tilltalande gör ju inte saken bättre.
Det som jag tycker borde bekymra fler är att Stockholms stad skänker bort en attraktiv tomt, vilken, som Mats P visat, mycket väl kan försäljas till en kommersiell affärsverksamhet om driften av fastigheten inte går ihop.
Alternativt, om framtida förluster för fastighetens förvaltning, blir stora är att staden och staten tvingas skjuta till stora pengar till den löpande driften. Risken är man hamnar i ett slags utpressningssituation: betala förlusterna eller lev med skammen av ett av Nobelstiftelsens bolag gåri konkurs.
Slutligen. Nobelpriset är förstås av stort värde för Sverige. Men vi har redan tillgodogjort oss det värdet. Prisets anseende bestäms också till en del av hur framstående svensk forskning är. Att gynna svensk forskning borde därför handla om att inte slösa bort pengar på obehövliga statusprojekt. Bara en enda statlig insats för nobelpriset kan jag förställa mig kan bli nödvändig i framtiden, nämligen att om avkastningen på stiftelsekapitalet fortsätter att minska kan staten behöva gå in för att upprätthålla värdet på prisen på önskvärd nivå – de behåller ju knappast sin nimbus om prissumman framstår som för futtig.”
Ge mig plats på Hamngatan tillsammans med dig och Olgakatt. Bara för att jag vill vara med och uppleva vad som sker i händelsernas centrum. Vi behöver ställa oss upp på barrikaderna ! Så väl det känns igen det du skriver om. Även i vårt lilla samhälle händer liknande nu och då.
Tur att vi kan avreagera oss via våra bloggar. I alla fall tränger vi inte in någon i en knut eller…ja, kanske vi gör det. Det får vi hoppas på! :)
Ja, häng med! En beslutsam långsamt rullande trio som tar den plats den behöver!
Visst är det skönt att kunna använda bloggen som säkerhetsventil!
Jag kommer också. Kan nog få låna en rollator för tillfället. Jag tycker att hissmannens uppträdande är så enastående oförskämt och ouppfostrat att man knappt tror att det är sant. Synd att du inte gick in du också – kunde nästan varit värt att hissen stannat för att se hans reaktion.
Barnvagnsmamman var väl bara avundsjuk på dig som är söt och välvårdad och inte har någon barnvagn att dra på. Jag tänker många gånger på hur lycklig jag är när jag ser en mamma med ett barn i handen och ett annat i vagnen och ibland även en HUND i koppel.
Ingrid
Välkommen i gänget! Kan nog bli en mäktig procession…
Det märkliga med hissmannens beteende var att han verkade så obekymrad. Nästan som om han tänkte att ”OK, men JAG är ju inte rädd att åka ensam!” Fast problemet var tvärtom; jag ville ju åka ensam, av säkerhetsskäl. Jag tror helt enkelt att det blev lite kortslutning i skallen på honom. Barnvagnsmamman däremot hatade nog allt och alla runtomkring sig!
Barnvagnsmaffian är välkänd. För några år sedan anordnade byalaget en utställning i entrén till hyttan på temat Granbergsdals hytta i konsten. Det var en
rolig uppgift att samla in och hänga målningar och fotografier och vi hade tur
den dan, vädret var torrt och blåsigt och soligt, i annat fall hade atmosfären inne i hyttan varit så fuktig att konstverken kunde ha tagit skada. Där satt jag på en stol
och vaktade med matsäck i en kasse, lite godis och en stickning om besökarna skulle utebli, vilket de inte alls gjorde.
Så kom en regnskur hastigt, plötsligt och oväntat. In i entrén stormade tre barnvagnsmafiosas, en unge vardera i vagn och en traskande bredvid. Och som de bredde ut sig, blockerade, skakade av de våta plaggen utan tanke på att det hängde tavlor på väggarna. I vanliga fall kan jag låta en del saker passera men ibland måste man ta i och säga ifrån, så jag reste mig och påpekade för de unga mödrarna att ville de ruska ur plaggen fick de hållas vid dörren. Förvånat tittade de till, ryckte på axlarna och tänkte, ja vad? Och fortsatte på plats. Hade rest mig från stolen och gått en meter eller så och när jag skulle sätta mig igen satt en liten grabb där, dinglade med benen och hade kört näven ner i min kasse och rotade runt. ”Vems är barnet? Säg åt honom att flytta på sig och sluta rota i min kasse.” Förvånat tittande igen och pliktskyldig tillsägning till ätteläggen. Tänk om jag hade sagt det jag egentligen tänkte. Ja ni vet nog: ”Flytta på dig ung….!
Det där med rollatorpromenader i bredd skulle vara intressant att deltaga i vid tillfälle. Här i Ställdalen är folk så vänliga och hjälpsamma och glada när vi gamlingar är ute på byn och går så någon sådan promenad behövs inte. Kan inte SPF och PRO arrangera rollatorpromenader i de större städerna. Det skulle vara kul.
Det kan vara ganska utmattande att ha barn i vagnåldrar och jag tror att mammorna (samt numera även papporna!) tappar fokus ibland. Eller snarare tänker nåt i stil med att ”Låt mig överleva denna dag också!” Så det blir lite hipp som happ med hänsynen till omgivningarna.
Provokativa rollatorpromenader låter som en lysande idé Hyttis. Lite Joe Hill-inspirerad, rentav: Don’t morn, organise!
En rullator kan vara bra på många sätt. Det är nog lite olika syn på den också beroende på var man är på klotet. För ett antal år sedan var vi till Cypern och hade med oss min mor som då var försedd med rullator. Först tänkte jag att det blir säkert problem på flyget men där var de bara hjälpsamma. En speciell plastpåse att stoppa i rullatorn i så var det klart. När vi sedan insåg att biltrafiken på Cypern inte var lika hänsynsfulla mot gångtrafikanter som i Sverige tog vi det lugnt innan vi gick över vägen. Lite förvånade blev vi snart när vi insåg att rullatorn visade sig få stopp på bilarna som genast stannade och lämnade oss företräde. De var inte vana med rullatorer, men de insåg nog att det var en handikappad som var på gång. Dessutom upptäckte vi att rullatorn var bra att lasta kassar på när vi handlade på marknaden. Mitt råd är att om ni ska utomlands så ta med en hopfällbar rullator den är användbar på många sätt, den ökar framkomligheten. Lite träning innan ni ger er ut på Hamngatan.
Det har du ju alldeles rätt i! Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jag tror inte att jag någonsin sett en rullator utomlands.
Något att fundera på inför kommande utlandsresor – i alla fall om jag far till större städer. Om jag åker till Sâo Paulo tror jag dock att jag avstår från rullator, av de skäl som jag berättar om här: https://www.karinenglund.com/2014/10/vilken-fin-trottoar-du-har/
Måste numera använda käpp vid längre sträckor. Tacksamt på bussarna i Paris, folk rusar upp och lämnar plats. På Newark i NY lotsades vi förbi den långa incheckningskontrollen vid inresa och vid utresan likaså kön då vi skulle gå ombord på hemresan. Så det kanske kan räcka med käpp.
En rejäl käpp får det bli i så fall, så att det går att slå i en spik i den för att hänga kassar på!
Till försvar för barnvagsnmammorna vill jag nu säga att det är ibland ett rent helvete att ha en ensam liten vagn med en liten bebis i på en buss, folk trängs, knuffas, i synnerhet stora män, få hjälper till att bereda plats just på den plats där vagnen ska stå, i stället suras det för att man måste lyfta på rumpan och förflytta sig en meter. Så suckar en närstående bebismamma.
Jag kan också säga att många är hjälpsamma, jag måste ibland baxa ner en vagn för en lång trappa – men mina armar orkar inte. Då ställer jag mig vid trappans början och ALLTID kommer någon ung snäll kille (ibland tjej) med invandrarbakgrund och hjälper mig så vänligt ner!
En sak till: Så himla synd att den store mannen inte fastnade i hissen och blev sittande att begrunda sin bufflighet!
Visst har stans barnvagnsförare anledning att vara frustrerade rätt ofta – eftersom jag kört omkring med minsta barnbarnet de senaste dagarna har jag färska erfarenheter av det. Jag misstänker att det var den samlade frustrationen som den där mamman tog ut på mig.
Men jag tycker ändå att det är bakvänt att någon som i stort sett har kommit ut på gatan ska backa in igen, bland hyllor och pryttlar, så att barnvagnen kan köra in. Det var supertrångt innanför dörren på Granit, så det hade varit mycket smidigare för henne också om jag hade fått slinka ut innan hon gick in.
Självklart Karin! Håller med om allt och blir tokfrustrerad ibland när jag får onda blickar av barnvagnsförare i bredd, men allra mest frustrerad blir jag av stora oseende män som går rakt på som om jag inte fanns. Ska testa att bara stanna upp och bli staty! Men du ville ju ha både medhåll och mothugg :) Kram!
Fast ditt ”mothugg” är ju mer kompletterande synpunkter, egentligen:-)
Staty är bra. En annan metod som jag håller på att utveckla är laserblickmetoden. Jag STYR dem jag möter med blicken. Funkar inte alltid, men förvånansvärt ofta. Jag rätar upp mig lite, höjer huvudet och tittar intensivt lite vid sidan om den jag möter (t.ex. strax till vänster om jag tänker gå åt det hållet) och så väjer jag lite grann och det gör i regel också mötande personer. Det innebär att jag numera sällan behöver gå ut i gatan vid möten.
Förresten finns det en annan sak som retar mig. Om jag reser mig i bussen för att släppa ut någon som sitter innanför så låtsas 99 procent inte om att jag rest mig upp, de ser mig inte, ler inte, säger inte någonting utan låtsas som om inget hänt. jJg brukar säga tack och le. I Frankrike skulle man säga: Pardon. Det säger man hela tiden där och det är trevligt. Att låtsas som om medmänniskor inte finns, är luft, det är hemskt!!
Ja, visst är det märkligt! Var kommer all denna drumlighet ifrån. När jag orkar försöker jag tänka att den där personen har nog en sällsynt dålig dag, så tyngd av bekymmer att hen inte ens märker vad hen gör. Så jag försöker påminna om det, med vänligast möjliga ”Varsågod!” Men visst vore det väl en bra idé att skicka delar av befolkningen på uppfostringsanstalt!
Pingback: Arga brevet | Gabrielles blogg
Pingback: Men vad är det med folk. 2 | Karin Englund