Man blir sittande framför Tv-nyheterna, hur lite nytt de än har att komma med. Terrorattackerna i Paris gör det svårt att göra något annat. Jag tänker att detta är en tillämpning av samma grymheter som finns skildrade i filmen Timbuktu. Attacken riktar sig mot fotboll och musik. I filmen, som har sin motsvarighet i verkligheten, intas Timbuktu av terrorister som förbjuder sång, musik och fotboll. I Paris var de viktigaste målen en stor konsertlokal och en fotbollsarena.
I filmen är det inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.
Om jihadisterna tyckte att livet i Timbuktu var alltför lättsinnigt är det ingenting mot Paris, som de ser som hundra gånger värre, en syndens huvudstad. Här finns allt som IS hatar: livsglädje, musik och sport. Unga män och kvinnor som roar sig och som umgås med varandra oavsett ursprung. Konsertlokalen, Le Bataclan, byggd 1865, är ett välvalt mål. Den är döpt efter en operett av Jacques Offenbach och här har både Maurice Chevalier och Edit Piaff uppträtt; i fredags var det ett amerikanskt rockband som spelade.
Och dagen innan, i torsdags, skedde en liknande attack i Beirut i ett område som sägs vara relativt kosmopolitiskt och öppet, Bourj al-Barajneh. Där det finns såväl shia som sunnis och kristna. En självmordsbombare slog till mot marknaden och dödade 34 personer och skadade hundratals. En annan självmordsbombare var på väg mot den stora folksamlingen vid moskén.
En person såg då vad som höll på att hända och kastade sig över den andra självmordsbombaren. Han som ingrep hette Adel Termos och det är först nu som hans namn börjar synas i en del utländska nyhetsrapporter. Om han inte hade ingripit skulle antalet döda i Beirut sannolikt varit samma som i Paris. Adel Termos dotter, som var med honom vid marknaden klarade sig.
Berättelsen om vad som hände i Libanon, och hur mycket värre det kunde ha blivit om inte Adel hade ingripit, har tagit lång tid att nå fram men i går kunde man läsa en artikel i The Guardian.
I Libanon har man uttryckt sin avsky över terrordåden i Paris, men man undrar samtidigt varför det varit så tyst om vad som hände i Beirut. På Facebook har många lagt trikolorens färger över sina profilbilder, för att visa solidaritet med Frankrike. Här är en sådan bild från Beirut. Men det går inte att lägga över Libanons flagga på motsvarande sätt.
Uppdatering 19 november: Facebooks Mark Zuckerberg gett kritikerna rätt:
”Många har med rätta frågat varför vi aktiverat säkerhetskontroll för Paris men inte för bombningar i Beirut och andra platser. Fram till i går var vår policy att bara aktivera säkerhetskontroll vid naturkatastrofer. Vi ändrade precis detta och planerar nu att aktivera säkerhetskontroll för fler mänskliga katastrofer framöver.”
Det är ju bra, även om man skulle önska att det överhuvudtaget aldrig skulle behövas sådana funktioner mer, inga fler mänskliga katastrofer.
Tänkvärt inlägg Karin! En sidoblick …
Det har liksom tappats bort i nyhetsflödet…
Tänkte också på filmen Timbuktu när nyheten om Paris nådde mig. Sen kan jag inte tycka att det är så konstigt att terrordåden i Paris blir mer uppmärksammade i nyheterna här än de i Beirut, Turkiet eller Afganistan eller annorstädes i andra världsdelar än Europa. Det som sker där man själv har varit eller har ett närmare förhållande till, geografiskt eller annars, berör förstås ännu mer. Vilket inte betyder att det ena i sig själv är värre än det andra.
Jo, närhetsprincipen slår igenom med full kraft i medierna i detta fall. När Sveriges Radio samsände i tre kanaler hela natten till lördag, med fokus på Parisdåden, hade det funnits utrymme för några ord om Beirut också kan man tycka. Särskilt som det just inte fanns några nya fakta att rapportera under hela natten.
Och Facebookarrangemangen har en kraftig slagsida. Man kunde kanske uppmärksamma det som händer på andra håll också. Som den där ”säkerhetsknappen” för dem som befinner sig i Paris för att skicka meddelande till sina vänner att de befinner sig i säkerhet. Vi kunde ha behövt en sådan knapp vi också, suckar Beirutborna, som använder Facebook minst lika mycket som parisarna.
Du har helt rätt. Vi tycks ha blundat för döden i Beirut. När jag insåg det försökte jag ta bort tricoloren från min facebook-bild men då visade det sig att jag inte visste hur man gjorde … :-(
Det är ju bra att visa solidaritet med Paris, såklart! Jag tänkte att det hade varit bra med samma möjlighet för Libanon, särskilt den där ”jag är OK”-funktionen, med tanke på alla Beirutbor som kan behöva lugna varandra och släktingar i andra håll i världen.
Åh, ja. Men vi är inte så bra på att hålla mer än en tanke i huvudet. Tyvärr!
Det är ju mänskligt. Men man kan tycka att Facebook med sin topptrimmade bemanning (det sägs att det är mycket tuffare anställningsintervjuer på FB än på Apple) borde kunna räkna ut att även Beirutbor gärna vill meddela sig med vänner och anhöriga på ett smidigt sätt.
FB har jag så hemskt låga förväntningar på, men visst borde de tänka längre än näsan räcker. Verkligen!
Även Irakkriget bör uppmärksammas tycker jag. Det nämns inte så mycket om
det längre men enligt en rapport släppt 2013, så hade nästan en halv miljon
Irakier omkommit som en följd av kriget. Antingen till följd av
våld men också på grund av att infrastrukturen förstörts.
På USA sida så har nästan 4500 soldater dött i Irakkriget. Soldater som i de
flesta fall sannolikt kommit ifrån fattiga familjer/områden med stor
arbetslöshet. Soldater som kanske inte har haft så stor valfrihet till annat än
att ta värvning.
Ja, och det är väl allt fler nu som menar att IS föddes i fängelser som Abu Ghraib under Irakkriget.
PS. Stefan Jonson skriver om detta i dagens DN http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/stefan-jonsson-veteranerna-fran-sos-racisme-kan-lara-oss-nagot-om-kanslornas-politik/
Den som bildsatt artikeln har antingen läst slarvigt, eller tänkt lite för mycket: först en jättebild från Paris; under den trängs några småbilder från terrorattackerna i Ankara och Beirut och från flygplanssprängningen i Egypten.
Paris känns så mycket värre för oss europeer. Paris är ju ett syndens och glädjens näste. Fast attentatet i Beirut blir ju inte mindre jävligt för det. Jag har också plitat ner några rader om Paris och barbarerna, men blir lätt högtravande och slagordsmässig. Och oerhört kortfattad.
Ja, det är ju självklart så att man känner starkare när något händer på platser där man varit, eller dit man längtar. Därför blev jag till exempel väldigt tagen av massakern på shoppingcentret Westgate i Nairobi, där jag handlat många gånger, där jag beställt kläder hos skräddaren, där jag ätit på restaurangerna. Så är det ju. Men jag förvånas ändå över massmediernas (och FB:s) extrema kantring i det här fallet.
För mig var 11 september påtagligt; hade just flyttat tillbaka till Sverige och vännerna rapporterade om hur alla motorvägar enkelriktades utåt när Chicago evakuerades. Och polaren, andra generationens inflyttare från Pakistan, blev nerslagen utanför Starbucks efter någon dag. Han såg tydligen ut som en terrorist. Då var jag glad över att ha lämnat USA, idag vete fanken.
Ja, idag vete fanken var det är bäst att vara. Kanske i en lagom stor kommun i Sveriges inland en bit ovanför Dalälven…
Ja, det är inte så dumt. Själva glesheten är kanske ett vettigt skydd. Grundvatten, utrymme att odla och egen ved kan visa sig bra att ha i längden. Idioter finns dock överallt, och den inhemska terrorismen skrämmer mig mer än Daesh.
Jo, så är det ju. Och ändå är det ju något som vi eventuellt skulle kunna ta itu med. Eller i alla fall försöka. Daesh känns mer avlägset och svårhanterligt.
Var på La Traviata i torsdags och kände nästan hela tiden en svag oro för att någonting skulle kunna hända. Måste ju anses extra syndigt för IS när man både bjuder på naket och musik. Helt fullsatt salong också. Fruktansvärt att man överhuvudtaget ska få sådana tankar när man ska gå på något evenemang i Stockholm i fortsättningen…
Ingrid
Ja, det är otäckt när något så banalt som en ensam ryggsäck utanför Gondolenrestaurangen kan sprida skräck, som i går när jag passerade där. Medan några personer diskuterade om man skulle ringa polisen kom en kille ut från garderoben och plockade upp ryggan och alla kunde andas ut.