Lördagstemat idag är dofter, föreslår Musikanta. Bra, då kan jag passa på att varna för denna produkt. Ni anar inte vad som kan hända om ni ger er in i feromonernas riskabla djungel! 
Feromoner är ett slags dofthormon som är väldigt viktiga i djurvärlden. Djuren har en mottagningsanordning för feromoner, placerad någonstans i näsan eller munnen. Det kallas vomeronasalorgan (urk!) och har en uppkoppling till en lämplig analyscentral i hjärnan.
Det är lite osäkert om vi människor verkligen har motsvarande utrustning. Visserligen har vi också en kvarleva av det där vomeronasal-organet, som sitter en bit upp i näsan, ungefär där skiljeväggen mellan näsborrarna slutar. Men (och nu citerar jag expertis på Lunds universitet om hur det är för oss människor): ”hos oss är det oklart om det fungerar. Troligen fungerar det inte.” Det är lite som en telefonlur med avklippt sladd. Ingen telefon och ingen koppling till hjärncentralen.
Det har gjorts en hel del försök på människor med olika slags dofthormoner och det enda man kan konstatera är nog att det är väldigt ovisst om det påverkar oss alls, eller i så fall hur och varför.
Ormar är däremot väldigt känsliga för dofthormoner. De luktar med sin tunga som de sträcker ut och fångar upp feromonerna med. Sedan för de tungspetsen in i munnen upp mot dofthormonmottagaren. Då skickas signaler till ormhjärnan som berättar om det är en rädd liten mus som ormen har framför sig eller kanske en karsk giftgroda, som det är bäst att låta bli.
När man läser vad parfymindustrin använder sig av för slags olika hormoner från djurriket blir man fundersam. Ni vill inte veta. Men mitt råd är: gå inte ut i skogen, eller för den delen till Skansen, om ni skaffat er en sån där feromonbaserad parfym. Det kan leda till närgången uppvaktning från de mest överraskande varelser!
Här är listan på övriga lördagsbloggare. Hoppas den är någorlunda aktuell:
Hör av er om någon ska strykas eller läggas till!
PS. En novell om dofter och lukter skriven av Horndalsförfattaren Johan-Olov Johansson kan man läsa här.
Jag följer ditt råd och går ut i skogen in natura … kul vrid på doft!
(Ingrid på Gotland är inte med om jag fattat det rätt. Ulla på minnatur är med, om hon inte signalerad annat nyligen ”under min radar”)
Säkrast så! Till och med blomdoftande parfymer alldeles utan feromoner kan attrahera oönskade beundrare, som bin. (Tack för lördagsbloggarinfo!)
Fast å andra sidan så skulle det ju kunna bli riktigt roligt att gå ut i skogen besprutad med fermonbaserad parfym på sig. Vem vet vem man har möjlighet att få träffa?
Å andra sidan så har jag bara en liten liten liten parfymflaska någonstans och den kanske inte alls är fermonbaserad. Men försöka duger ju :)
Kanske bäst att Uffe följer med på den skogspromenaden också… eventuellt försedd med bössa!
Kan tillägga att det kallas att djuret flemar när doften dras in genom munner för att analyseras via det vomeronasala organet i gommen. De ser ibland litet komiska ut just då, litet inåtvända, liksom.
Tack för ”matoskriget” i historien om Klaveret!
Undrar om det är det som vinprovare ägnar sig åt – att flema – då de ser ut som om de tillfälligt befinner sig i någon slags trans, sniffandes och smakandes.
Visst är Klaveret-berättelsen fin! Ett julevangelium så gott som något!
Kul att få lära sig litet om dofterna också.
Trevlig helg!
Hälsningar
Birgitta
Ett spännande tema, onekligen. Trevlig helg till dig också!
Det där med klotter beivras ju med varierande framgång. Nu börjar julmusiken skölja över oss i varenda galleria, det är väl en sorts ljudklotter och så har vi dofterna – påträngande och oönskade dofter, medge att en del dofter är mera som bekämpningsmedel än njutningsmedel. Doftljus t ex.
Ja, jag tycker man borde sätta upp varningsskyltar ett kvarter före de där butikerna med starkdoftande tvålar och intensiva doftljus. Det sticker i näsan och svider i ögonen.
Det är spännande det där med feromonerna. Tur att jag aldrig använder parfymer på skogspromenaderna – det verkar förenat med vissa risker :)
Tack för berättelsen om matos och annat i Klaveret! :)
Ha en fin söndag!
Det där med parfym på skogspromenaderna är ju problematiskt på många sätt. Man missar nog en hel del av tjusningen med promenaden om ens egen parfym överröstar skogens dofter.
Jahaja, vilken rolig berättelse om klaveret och grannarna. Jag hade förstås särskilt roligt åt musik-kriget! Jag antar att telefonluren och ormen är dina verk, jag gillar verkligen din tecknarstil! Tack för ett upplysande och underhållande inlägg och jag ska definitivt undvika parfym om jag går ut i skogen :-)
Visst är den bra, Klaveret. Och jag tycker det är intressant med många av Johan-Olovs berättelser att de innehåller så många skildringar av musikaliska personer i brukslängorna.
PS. Tack för beröm för teckningarna! Märkligt att de så sällan blir av när det är så roligt, till och med att bara rita en telefonlur!
Det skulle vara ett litet skratt där i början hahaha :-) Inte ett avmätt jahaja som rättskrivaren tyckte! Ha en fin söndag Karin!
Den där rättstavningsfuriren är rätt påfrestande ibland:-)
Dofter är spännande! Men det kan bli lite väl spännande om man använder det i skogen… kanske bäst att låta bli.
Skön söndag!
Vanlig parfym funkar nog (det är parfymer med feromoner från djurriket som kan orsaka missförstånd), men det är å andra sidan lite synd, för då missar man som sagt en del av skogens alla spännande dofter.
Mitt, förmodligen sedan barnaåren halvdana, luktsinne gav upp helt för tre år sedan. Sedan dess är världen för mig alldeles doftlös. Jag har dock minnen av hur saker och ting luktade.
På tal om skog och dofter så har jag sedan barnsben varit en flitig svampplockare och detta inlägg om dofter fick mig att minnas den första svampbok jag konsulterade i tidiga tonår. Boken var troligen från trettiotalet eller tidigare. Den var liten, 10 x 5 cm kanske, och mycket tjock och varje sida hade en färggrann tecknad svampbild och lite text. Många av svamparna beskrevs med vad de luktade. Till exempel karbid – som jag inte hade den blekaste aning om vad det var. Mamma förklarade att de i hennes barndom hade haft karbidlampor innan elektrisk belysning var vanlig och hon visste precis hur doften var, men för mig gällde det att hitta den beskrivna svampen och den vägen lära mig hur karbid luktade. Det lyckades jag inte med.
Hittade nu en artikel om svampdofter http://www.svampar.se/smf/smt/SMT_2007_2.pdf – Från sidan 44. Där skrivs bland annat om stinksvampen och dess doft minns jag – den kändes på flera meters håll.
Lite dubbelt det där med att inte ha något luktsinne, kan jag tänka mig. Mycket som man saknar och mycket som man slipper!
Att beskriva dofter måste vara bland det svåraste som finns! Men just karbid vore ju en bra beskrivning, om alla kände till doften förstås. Det är en ”kort” doft, lite kritaktig och samtidigt lite syrlig. Otroligt karaktäristisk.
Tack för svampdoftartikeln – mycket intressant!
Undrar om jag har ett sådant där vomeronasalorgan. Nog känner man skillnad på goda och onda lukter. Förr, när jag bodde i Majorna, kunde hela spårvagnen tömmas då det steg på en luffare från ungkarlshotellet vid Klippan. Det fanns ingen förförelsekraft i den parfymen.
Det kan vara problematiskt att ha gott luktsinne. Visserligen kan man bli vinprovare eller parfymutvecklare, eller kanske till och med tryffeljägare. Men å andra sidan blir omgivningen ovanligt påträngande. Men luffarlukter, brottarbrallor och botten på en ostädad fågelbur, mm tror jag man kan sniffa sig till även utan ett fungerande, uppkopplat vomeronasalorgan.
För inte så länge sedan hörde jag att människan har ett riktigt bra luktsinne. Vi slår inte hundarnas, men många andra däggdjur har sämre luktsinne. Lite oväntat kanske.
Det där med att strykas från listan kan gälla mej, jag kan ju hellre låta mig inspireras av lördagstemat när jag väl tar mej för att skriva.
Ja, nog sjutton känner vi en massa dofter, lukter och stanker allt! Möjligen är vi sämre på att fånga upp de där feromonerna.
Men inte sjutton stryker jag dig från lördagsbloggarlistan! Det är så trevligt när du dyker upp emellanåt, så du står kvar och jag hoppas det innebär visst tryck på dig!
Synd att jag inte tänkte på att gå till systemet och ta en broschyr där olika vins förföriska dofter står beskrivet. Detta apropå ”karbid”… Det får bli ett annat inlägg.
Jag vill också berömma dig för både telefonen och ormen. Du MÅSTE bara börja teckna och måla regelbundet igen. Synd att en sådan talang som din ligger i träda…
Jag är oerhört tacksam att jag fick tillbaka lukten efter nästan en månads frånvaro av densamma för några år sen. Det var hemskt att inte kunna känna doften av en god maträtt utan bara att den var salt eller söt. Hungrig blir man ju ändå så någon viktnedgång blev det aldrig.
Ingrid
Tack Ingrid! Jag tror jag ska försöka rita mer här på bloggen, så blir det i alla fall någon teckning då och då, för annars tycks det ju inte bli av.
Ja, vinexperternas doft- och smakbeskrivningar är fascinerande läsning! Men det är ju nästan omöjligt att beskriva en doft i ord. Men vad märkligt med ditt luktsinne som försvann och sedan kom tillbaka!
Det är konstigt det där med dofter. En del människor har doftminnen, inte jag. Kan inte minnas ett enda doftminne!
Min mormor miste sitt luktsinne gradvis och kände inga dofter alls i stor sett när hon var i 70-årsåldern. Mammas luktsinne var borta vid 80-årsåldern. Mitt har aldrig varit bra och blir definitivt inte bättre. Något fel i det kvinnliga släktledet.
Det är kanske så att man inte har doftminnen, egentligen, men att vissa dofter kan framkalla minnen. Av en miljö, av en händelse, av en person.
Och visst luktar man sämre när man blir äldre! Eller nej, jag menar att förstås luktsinnet blir sämre. Som med syn och hörsel avtar det tydligen vartefter. Jag som är extremt ljud- och luktkänslig kan tycka att det nog kan vara lite vilsamt om det tonades ner lite grann.