Pettas-Karin har försett oss med meningsfulla lördagsteman denna månad (tack Karin!) och nu denna sista lördag tycker hon att vi ska ägna oss åt Meningsfull sysselsättning.
Det kan ju ta sig många uttryck, som till exempel att laga god mat till medmänniskor och till sig själv. Det känns alltmer som en meningsfull sysselsättning, att välja råvaror som har lite koll på varifrån de kommer och tillaga dem själv, så att man vet vad man får i sig.
Just nu läser jag den annorlunda kokboken Matmolekyler som jag verkligen gillar. Kanske för att den bekräftar några av mina käpphästar.
Som det här med lök. Lök är ryggraden i mycken matlagning, skriver författarna, Lisa Förare Winblad och Malin Sandström. Trots att lök är en av våra vanligaste råvaror och trots att den är älskad är den ändå ”en av kökets mest missförstådda och misshandlade råvaror”. Jag har alltid gillat ordentligt stekt lök, som gärna får bli brun, fast inte bränd, för då blir det beskt. Men samtidigt verkar alla andra tycka att det är en dödssynd att steka löken så att den blir brun. Glaserad ska den vara, genomskinligt ljusgul. Dock inte i Matmolekyler!
Om man får lök över kan de stå modell när man tränar på akvarellmålning – en annan meningsfull sysselsättning, som rensar hjärnan och skärper blicken.
I Matmolekyler slås fast att löken blir som allra bäst om man lägger ner flera timmar på lökstekning. När jag läser deras löklyriska skildringar förstår jag äntligen varför jag inte lyckats med löksoppa tidigare. Det recept jag gått efter i Vår kokbok tar en halvtimme att laga, och då hinner man rosta brödskivor och gratinera soppan också. I Matmolekylers recept tar det tre timmar att laga löksoppa. Jag kollar för säkerhets skull i Julia Childs kokbok också. Jo, hon har ungefär samma tillagningstid.
Vår kokbok har varit en följeslagare genom livet. Vi har nog åtminstone fem upplagor av den, den tidigaste från sextiotalet. Det är en förträfflig kokbok i på många sätt och den tar hänsyn till att man i regel inte har så gott om tid till matlagning.
Men OM man har möjlighet att låta till exempel den Marockanska lammgrytan (på sidan 365 i 25:e upplagan) koka ytterligare drygt två timmar blir den så otroligt mycket godare. Och i Matmolekyler förklaras ner på molekylnivå hur smaken påverkas av ”cellkollapsen” när råvarorna får koka länge och hur till exempel lök och kött påverkar varandra till det bättre.
Här är receptet på den marockanska lammgrytan om någon vill testa. Men minska vattenmängden och låt den gärna koka i fyra timmar under lock!
Och vad har övriga lördagstemabloggare ägnat sig åt för meningsfulla sysselsättningar då, månntro? Det kan man läsa om här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur
Vi har just fyllt på vårt lammförråd i frysen och jag ska testa det marockanska receptet.
Oftast ser lammgrytan här hos oss nästan likadan ut men mandel, aprikoser, kanel och plommon måste ju vara en smakförhöjare av guds nåde. Ska bli chabli som Magnus Härenstam visst sade i en sketch .
Tack säger jag som redan känner snålvattnet rinna
Ja det brukar bli gott! Jag skippar katrinplommonen och minskar som sagt på vattnet. Kanske lite, lite rostad nymald spiskummin också… Och till skillnad från receptet steker jag alltså löken rätt länge innan jag ens börjat bryna köttet. Separat panna för löken, så att den får steka i lugn och ro innan allt hälls ihop i stora grytan.
Men minska absolut vattenmängden (måste vara tryckfel). Det brukar räcka med 1-2 dl vatten i övrigt kommer ju med vatten från burkktomaterna. Om den ska sjuda länge och det bör den få göra kan ju man fylla på med vatten om risk finns för att grytan bränns vid.
Här är en annan lök- och lammälskare. Lagar gärna grytor i ”crockpotten” dvs i låg värme i 4-8 timmar och med massor av lök.
Vår Kokbok är också min matbibel sedan första upplagan jag fick i lysningspresent för snart 50 år sedan. Har kvar den och senaste samt utvalda däremellan.
Kul med Vår kokbok. Min första fick jag i studentpresent och den räddade mig genom magra studieår. När kompisarna gick på restaurang lagade jag någon rotfruktsgryta och blev rätt populär i studentkorridoren i Uppsala!
Mums! Den finns inte i min upplaga men förstår att ju längre det kokar desto mörare blir köttet. Man kan ju göra annat under tiden. Blanda linoljefärg eller nåt :-) Måste testa den där marockanska… Har recept på en god gryta där köttet ska koka ett par timmar i rött vin. Mums vilken försvinnande god sås. Meningsfull sysselsättning, mat! Helt klart Karin!
Se bara till att inte blanda linolja i lammgrytan! Det blir INTE bra!!
Verkar jättegott! Det receptet skall jag pröva någon gång.
Trevlig helg!
Hälsningar
Birgitta
Det är ett recept som jag vågar rekommendera – det kan liksom inte bli fel.
Trevlig helg du med!
Har du inte läst hur farligt det är med kött apropå lammgrytan! Här hemma steks det lök nästan varje dag – inte av mig förstås. Kent bryner först löken lite och sedan får den eftersteka i vatten en halvtimme. Det är inget fel på det tycker jag.
Att stå och laga mat mer än en kvart för min del vore helt otänkbart. Som väl är har inte Kent lika bråttom och det är han som lagar mat utom när jag är tvungen att laga mat till gäster som ska ha kött. Då KAN det ju förstås dra ut på tiden…
Vår kokbok är (har varit) min favoritkokbok i alla år.
Fin akvarellmålning du visar. Har du börjat måla igen på allvar?
Ingrid som önskar dig en skön fortsättning på helgen.
Jojomen – kött är livsfarligt och här utmanar vi ödet! Men det var diverse charkprodukter som var riktigt farliga. Kött var bara lite farligt. Och långkokt lammkött är nog bara pyttelite farligt.
Akvarellen är en gammal en, som jag råkade hitta och tyckte att den kunde passa som illustration. Så jag undrar precis som du: När sjutton ska jag ta fram penslar och färger igen?
En lambog av mindre slaget sjudputtrar nu nu sedan några timmar med kål, krydd- och vitpepparkorn på min spis!
Lam i kål alltså.
Långkoken är tillbaks verkar det som och vilken fröjd är det inte i smak och lukt?
Nästa bog testar jag ditt förslag.
Löken ja, lökens lökar lökar sig … en utomordentlig favorit – dock inte så smältvänlig men ju länge ju bättre så att säga!
Smaklig måltid!
Jomenvisst är löken smältvänlig! Det är just den processen som Matmolekyler beskriver i detalj. Hur lökens cellväggar ger upp vartefter tills allt är en välsmakande nyttig massa!
Så är det och skönt är det :-)
Men matlagning stjäl ju tid från läsning och annan meningsfull sysselsättning!
Margaretha
Det gör den förvisso. Men å andra sidan sköter långkok sig själva och då kan man läsa under tiden. För att sedan äta en måltid som får gommen att resa sig som ett gotiskt valv och smaklökarna att dansa ringdans av pur förtjusning!
Mina smaklökar tillhör den småbuttra sorten, som på sin höjd steppar lite diskret i ett lågt pörte under en millisekund.
Förresten så kräver långkoket ofta många moment innan allt är på plats i grytan – och se’n ska man diska pytsar, knivar, skedar och skärbräden.
M
Nejdå, jag är övertygad om att dina smaklökar skulle komma loss i en smäktande tango, allraminst, om dom fick en marockansk lammgryta att sätta tänderna i (eller hur dom nu bär sig åt)! Och diverse utensilier tar diskmaskinen hand om, ju.
Karin,
Är det något som inte får dem att komma loss, så är det en lammgryta!!!
M
VA!? Vad konstigt!!!
Måste dela det här receptet med er också, jag har testat alla varianter på lamm eftersom polarn är månskensbonde och det landar en låda i frysen varje år;
http://taffel.se/blog/lammfarsbiffar-med-feta-och-rod-pesto
Kombin funkar på alla delar och det blir gott hur man än gör. Hallo viiin!
Tack! Ser väldans gott ut!
Men — Karin, hur går din klocka? Är du en halvtimme in i framtiden?!
Och själv är jag tydligen en hel timme framåt!
Fascinerande. Undrar om det är din dator eller ditt webbhotell eller en server som är kvar i sommartid.
Ack tiden, ja vad allt kan den inte hitta på. Här letar jag efter ett passande filosofiskt citat, men kommer bara på Baudelaires: ”Att slå ihjäl tiden, detta monster, är vår allra vanligaste och mest tillåtna sysselsättning.” Apropå sysselsättning, då.
Men det är nog så här med bloggtiden att även om min dator vet att det nu blivit så kallad normaltid så har inte bloggen hängt med riktigt, för den lever liksom sitt eget liv. Då måste jag kliva in och fixa lite i bloggmaskineriet och det glömmer jag vid varje tidsbyte. Tack för påminnelse!
Nu har jag ställt om bloggklockan, hoppas jag. Testar om det funkar…
Hur skrev han, Henrikson …
När alla klockor stannat
Ska tiden ändå gå
Den gör ju inget annat
Den bara larvar på
Hmmm… han hade lite svårt att bestämma sig, tror jag. För han skrev ju också följande:
Bländverk, sken och villa
är timmar, dagar och år
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.
Stjärnor tänds och försvinner
Världar kommer och far.
Släktled föds och försvinner.
Tiden, den står kvar.
Riktigt tänkvärt i båda fallen!
Så perfekt! Vi fick en alldeles pinfärsk lammfilé av våra gäster igår.
Sedan blire Marockansk gryta och löksoppa och långdans i en hel vecka!
Lammfilé, minsann, verkligen lyxiga grytbitar! Då kan du minska koktiden, ifall det blir gryta av den. De bogbitar som jag använde senast var fortfarande lite suddgummiaktiga efter en dryg timmes kok, men efter tre timmar börja de möra till sig.
Aha! Bra att veta. Jag vet helt ärligt inte om PK lagat lamm tidigare – han är inte så förtjust i lamm. Jag däremot älskar lamm och vet med 100% säkerhet att jag aldrig har tillagat något.
Väldigt robust råvara! You cannot go wrong!
Egentligen skulle jag bara säga att jag har lagat halvlångt kok i kväll — porterstek. Gott, det. Annars är jag lite dålig på långt lagande.
Bortsett, då, från att grytor och pannröror (alltså sådant som någon av oss tillagar i en stekpanna med några ingredienser och något blött, såsom köttfärssås och alla dess varianter hoprörda av vad vi nu råkar ha hemma) oftast blir färdiglagade en eller två timmar innan vi ska äta, och därför får puttra ett tag, svalna en stund, och puttra ett tag till. Det mesta blir bättre av det förfarandet!
Puttra är bra och puttra länge är bäst. Min allra bästa sås ever uppstod när min pappa fyllde 85. Vi skulle fira honom hemma hos oss, men först for vi iväg på ett evenemang på stan som tog ett par timmar. Såskastrullen glömde jag på spisen (tackochlov på låg värme!) och när vi kom tillbaka liknade såsen kolasmet i slutstadiet av kolakoket. Det var bara att spä ut lite och avnjuta en sensationellt god sås till födelsedagssteken!
Härligt med lite recept så här i morgonstund :) Tack för tips på intressant kokbok och för receptet på Marockansk lammgryta… ser såå gott ut! Det receptet finns tyvärr inte i min gamla upplaga av Vår kokbok…
Visst är det kul att man kan avläsa samhällsförändringarna i recepturvalet i Vår kokbok!
Tre timmar för en löksoppa, eller för att steka lök. Nix, då struntar jag i Matmolekyler. Tio minuter för stekt lök och en halvtimme för soppan, det får räcka. Men har man tid så…
Du kan till exempel låta löken småputtra på spisen en timme medan du tar en promenad med Hjo-Hjo. Det handlar om att låta grytor och annat sköta sig själva medan man gör roligare saker. Och under tiden förbättras smaken av sin självt. Som den där såsen som jag glömde på spisen ett par timmar. ”Sås som i himmelen” sa syrran om den.
Vad säger Matmolekyler om tomat i gjutjärnsgrytor? Jag har för mig att det blir någon kemisk reaktion som påverkar smaken.
Om detta säger matmolekyler att de visserligen ogillar att matlagning blir en materialsport, men att det kan vara värt att satsa på en emaljerad, ugnstålig gryta för såser, grytor etc, som är det minsta syrliga, som sånt med tomat i. ”Syran i rätten reducerar grytans trevärda järn (Fe3+) till tvåvärt järn (Fe2+) som oxiderar fettet i maten och gör rätten både gråfärgad och illasmakande.”
Tack,
Stod det något om var man ska förvara denna nya emaljerade gryta, det är fullt i alla skåp.
Detta problem har Matmolekylerna också en lösning på. Man diskar den oemaljerade grytan lite slarvigt och framförallt inte med diskmedel. För då bildas ett skyddande lager av polymeriserade fettsyror som funkar lite som teflon. Alternativt hivar man ut en oemaljerad gryta ur skåpet och ställer in en ny fin tretusenkronors-Le Creusetgryta i stället. Eller köper en ungefär likadan för en bråkdel av den kostnaden på ett blågult varuhus i Valbo.
Man — om man är jag — har en stor gjutjärnsgryta som man lagar allt möjligt i. Man har också en gjutjärnsstekpanna som man lagar allt möjligt i. Man — om man är jag — använder gjutjärn till det allra mesta utom när man använder den lilla trinda emaljerade grytan som är extra bra till vissa rätter …
Ursäkta, var var jag?
Jo, jag skulle understryka det superviktiga här:
Inga diskmedel får vidröra gjutjärn!
Puh. När man har lagat färdigt maten i sin gjutjärnspanna eller -gryta går man på den med hett vatten, och om det någon gång händer att man inte får loss exakt alla matrester (lite, lite, är ingen fara) tar man till slutmetoden:
Hetta upp pannan/grytan och slå i lite vatten eller ännu hellre olja, och då kommer skröfset att släppa.
Skrapa aldrig i gjutjärn! Ha pannan/grytan fullt laddad med fett. Det är då den är bra!
(Ursäka. Jag är inte matnörd, däremot gjutjärn-och-kött-nörd.)
Ja. Just så! Inget diskmedel. Fett! Gärna fett hett! Redaktörn har ett knep som jag inte riktigt lärt mig än men det går ut på att diska grytan genom att sätta den på en het platta, spola ur som hastigast och sedan återfetta. Tror jag. Ska kolla hur han gör. Men resultatet blir en sidenlen gjutjärnsgrytyta som verkligen inte bryr sig om någon matmolekylkemi.
Ja. Verkligen just precis så.
(Och jag ber om ursäkt ifall mitt utbrott var lite för … utbrottande.)
Som tillägg:
Om en gryta har blivit alldeles, alldeles omöjligt lortig så kan man möjligen skura den hårt med olika skurmedel, ända tills man kommer ner till järnet.
Den går då att rädda. Nämligen om man dränker den i olja, torkar av den, hettar upp den, torkar av den, oljar in den igen (både inom och utom), torkar av den, hettar upp den igen … och kanske en eller två upprepningar till.
Fett!
Pingback: Mat och molekyler | En doktor i gjuteriet