Vi har just inte ägnat oss åt trädgårdsskötsel denna sommar. Den perennrabatt som jag som jag hjälpligt hållit vid liv de senaste tjugo åren har bytt namn. Tidigare hette den ömsom paradrabatten och ömsom perennrabatten. Men sedan en besökare utbrast att han verkligen gillade vår fina vildäng får den heta så. Vildängen. 
Ett tränat öga ser kanske utblommade löjtnantshjärtan och aklejor längst fram, sedan alunrot, diverse violtuvor och sånt, innan betonika och lysing brer ut sig. Sedan en klunga fina ax som jag inte vet namnet på och så favoriten, stjärnflockan. Dillpion, alpmarton, Jakobs stege, fotblading och mycket, mycket annat som kommer och går under sommaren. Min farbror som anlade den på 1960-talet hade sinne för rabattens dramaturgi. Innan sommaren är slut lovar jag att se till att lönnplantor och hallonsnår avlägsnas, för annars tar de liksom över.
Vi har en granne med vildäng. Hela gräsmattan. En äldre dam som inte orkar bo i huset ens men vägrar sälja. Har du bara en vildängsrabatt så är inte det hela världen.
Eftersom den är tjugo meter lång och fem meter bred är det väldigt mycket vildängsrabatt. Men ännu har inte grannarna klagat.
Jag är gärna med och rensar, och möjligen knycka någon trevlig planta.
Vassego!
Tänker lite nostalgiskt tillbaka på vårt lilla hus i Söderköping med gammaldags trädgård. Nästan alla blommor i din vildäng hade vi där. Plus pioner och en underbar buskpion. I vår nuvarande trädgård blommar bara inhandlade växter från plantskolor i krukor och fönsterlådor. Vi hade stjärnflocka också och jag håller med dig om att det är en mycket vacker blomma.
Ingrid
Ja, pionerna, förstås! Där finns dillpioner som blommar tidigt på sommaren och ytterligare någon stackare som håller på att duka under i all växtlighet. Och stjärnflockan förkroppsligar på något sätt själva blommans idé.
Jag gillar rabatten — och fotot är ett bra exempel på att en rabatt i sig kan vara yvig och vild, men när gräset runtomkring är klippt ser alltsammans helt avsiktligt ut. Det ska vara så, det är meningen!
Lönnar gror i lönn, liksom (ja, jag vet att den är urusel men jag kunde ändå inte låta bli). Och får man inte bort groddplantorna innan de har blivit sisådär halvmetern höga och börjat bilda bark, så är de häpnadsväckande motspänstiga — att bara klippa av dem duger då inte längre, det kommer skott från basen. Hm, märks det månne att jag ständigt fajtas med självsådd lönn?
Ibland fantiserar jag om att det ginge att sälja småplantor av lönn, björk, ask, asp, rönn, gran och tall (allesammans av vanlig typ, inga fina ädelvarianter, alltså). Då bleve jag stormrik.
Lönn – hårt och starkt virke, segt och slitstarkt. Skaft av lönn ansågs ej ge blåsor i händerna, används också till fiolbottnar möbler gevärskolvar mm.
Björk – används bl a till husgeråd eftersom det inte ger smak, möbler, fanér mm
Ask – anses faktiskt vara ädelträ, hårt, elastiskt och segt virke. Används till åror, skidor stommar, karosser och möbler naturligtvis
Asp – Luddigt virke som är ganska väderbeständigt. Används till gärdesgårdar, tändstickor, träull, bastulavar och proteser.
Rönn – Segt och starkt. Verktygshandtag, hjulekrar, skaklar, kuggar, räfspinnar.
Gran – Mjukt och lätt. Innerväggar golv hässjestörar master åror fiollock
Tall – Husbygge, skeppsbygge, pärttak. Tall knakar i god tid innan det brister och användes därför som stöttor i gruvgångar och det kan ju vara väldigt bra att veta om man tänker anlägga en gruva.
Det äger nog sin riktighet, och i princip är jag ju trädkramare, men måste man odla lönnarna i rabatten?
PS. Ask ska vara bra till pilar också, som om jag minns rätt heter något i stil med askr på isländska, vilket naturligtvis triggar min inre amatöretymolog. Askari betyder krigare på swahili…
Annika J: Kan det vara så, rentav? Att om jag bara klipper gräset runtom kommervildängen med tiden att ses som ett utmärkt exempel på ett avsiktligt artrikt stycke natur? Trösterik tanke.
Och så trevligt med en lönnmördarkollega!
Jag fyller på lite:
Alm – hårt och segt virke. Bra till skaftämnen för yxor, släggor och hackor. Av inhemskt möbelvirke har almträet ansetts som ett av de förnämligaste – ”hwilkens textur stundom framställer utmärkt vackra rosettbildningar, och som ofta användes till chiffonierer, byråar m.m.; möbler af vacker alm stå äfven i värde lika med mahognymöbler” står i en skogsteknologisk lärobok från 1865.
Hämtat ur den trevliga ”Från Al till Tall” av Ola Persson. Utkom 1982. Tillhör också en av de böcker jag gärna läser i varje sommar.
Pappa möbelsnickaren hade mycket stor respekt för alm som möbelvirke vill jag minnas. Snyggt men svårjobbat!
Från al till tall, den boken måste jag nog ha – till Bokbörsen, genast.
Jag lånade boken i Bokbussen på sommarlandet i början av åttiotalet. För ett antal år sedan hittade jag den i Bokbörsen som då hade ett ex till salu och jag slog till direkt. En titt nu visar att det finns fyra exemplar av den. Så om fler vill ha – slå till!
Den är som sagt trevlig och beskriver dels varje träd som sådant och vad det kunde användas till, samt trädens förekomster i folktron, i dikter samt var de största exemplar finns (eller fanns) i landet. Boken är illustrerad med teckningar av Nils Forshed.
**Letar efter kladdblocket på köksbordet … hittar det inte … hittar en lapp med anteckning på vilken dock inte är fullskriven så en bit kan avrivas … antecknar noga**
Tack så mycket, Agneta, det där låter som en bok jag omedelbart måste skaffa mig!
Men eken, då? Och en?
Min far, likaledes möbelsnickare, hade ett stort jobb med en kyrkoinredning där allt skulle vara i kalkad ek. Den var tung att hantera och den slet på hyvelstål, sågblad och klingor. Lite bibelsprängd var han i all sin ateism. En dag utbrast han förtvivlad: ”Gånge denna kalkade ek ifrån mig!” Och efter en kort paus ”Ske icke min vilja utan kyrkoförvaltningens”
Att ek har en framträdande roll inom ädeldrycksframställningen är välkänt. Utan ek inga sherryfat. Och utan sherryfat ingen whisky. Utöver det massiva virket bjuder eken också på kork att täppa till de flaskor som dryckerna förvaras i.
Och den lilla enen – den ger smak åt gin och är en evig källa till evigheters evigheters smörknivar. Anses också vara ett utmärkt pilbågsträ. Det lyckades jag aldrig demonstrera på ett övertygande sätt.
SG, tack för ett — nåja, några stycken — ord i rättan tid!
Jag är hjärtligt glad över att min klagan över självsådda trädplantor har orsakat en sådan flod av intressanta träd- och trä-fakta!
Men Annika, lönnmorden fortsätter vi väl med i alla fall?
Ja! Jaa-aa!
(Och rönn- och björk- och gran- och … om jag flyttade härifrån och slutade mörda alla träd och buskar, så bleve det mycket, mycket snart snårskog på väg mot djungel. För utöver redan nämnda har vi fågelbären och syrenerna och … )
SG. Jag hittade nyligen en lönnlåda (= hemlig låda, dock inte av lönn utan troligen gran) som är kamouflerad till sockel till det skåp som stod i Ängsbacks-skafferiet. Drar man ut sockeln visar den sig alltså vara en låda och i den låg en del hushållsprylar. Insatsen till iskubslådan till kylskåpet, till exempel (men inte själva iskubslådan). En sådan där gräddvisp som man vevar. Samt en smörkniv av en, med texten ”Avesta mitt i smöret”! Ack forna tiders PR-snubbar!
PS. SG. För att vara ateist var vår far mycket bibelbeläst och för att vara nykterist kunde han oväntat många snapsvisor!
Den där vispen, ta reda på den, den är mycket bättre än de dädr bråkiga elvisparna.
Den är i flitigt bruk, så här i jordgubbstider!
Utöver de träd som nu är nämnda innehåller nämnda bok också
Bok
Fläder
Fågelbär, Hägg och Slån
Hagtorn
Hassel
Idegran
Pil, Sälg och Jolster
Oxel
Jolster måste jag ju ta reda på vad det kan vara för något. Det blir till att köpa denna intressanta bok!
Vildäng vildäng
jag lät dig växa utan tukt
men liten suck-t
Från parad till perenn
du lever än ..
Prexis!
Mycket bra sammanfattat!