Vi diskuterade o-ord häromdagen. Ord som får ett inledande ”o” som innebär att betydelsen blir (ungefär) tvärtom. Vän och ovän. Lycka och olycka. Artig och oartig.
Det finns ofta en betydelseglidning i de där ordparen. O-ordet är inte alltid grundordets motsats utan något annat, ofta lite värre. Väder och oväder. Gräs och ogräs. Fin och ofin. Sund och osund. Rätt och orätt.
Och så finns det förstås de där orden där det inte alls går att plocka bort ”o”. Som i oförhappandes. Förhappandes? Eller oförrätt och ogin. Förrätt är liksom något helt annat, liksom gin. Eller där o renatav är förstärkande som i olater och oväsen.
Anledningen att detta kom på tal var en hopptävling i den närbelägna byn By. Jag är alltid så imponerad av dessa unga ryttare. Att ha koll både på de egna nerverna, på hästen, på hindren och på banan kräver en hel del. 
För det mesta går det bra. Men ibland ramlar man av. Eller blir avkastad. Eller, som tävlingsledningen valde att kalla det: Men råkar ut för en ofrivillig avsittning.
Här lämnar en ledsen tjej banan efter att ha ramlat av när hästen vägrade ett hinder. Då känns det kanske lite bättre att få höra i högtalarna att man råkat ut för en ofrivillig avsittning. Den logiska invändningen var förstås: ”Mäh! Vem skulle sitta av frivilligt under en tävling!?” Ja, jo, så kan man ju se det. Men det var ändå ett hänsynsfullt sätt att uttrycka det, tycker jag.
Det är klart att det kan bli lite konstigt om man rider på dalahästar.
Fördelen med dalahästarna är att risken för ofrivillig avsittning är minimal.
Men här var det hästar från alla möjliga håll. Totalt 600 hästar under tre dagar. Mycket imponerande arrangemang.
Det är så intressant med språk och varför det ibland finns så konstiga ord! Mycket intressant!
Och börjar man sedan jämföra mellan språken så blir det ännu roligare. Alla nordiska ord som finns i engelskan, till exempel och ännu mer i skotskan. Kanske i Wales också?
Jag tycker om att lyssna på radioprogrammet Språket där man kan få förklaringar – men ibland inte – på konstiga ord och vändningar. Och ofrivilliga avsittningar har även jag varit med om. Den märkligaste när jag plötsligt upplevde att hästen försvann i tomma intet och strax fann jag mig rullande utför ett stup. Jag slog mig inte, fick fatt i en buske och kunde klättra upp på stigen där min häst stod och betade helt lugnt. Bakomvarande ryttare kunde meddela att min häst hade fått in foten i en rot, gått omkull och katapultat mig.
Jösses, det kunde ju ha gått riktigt illa, den där ofrivilliga avsittningen – vilken sinnesnärvaro att grabba tag i den där busken!
Rolig och orolig är också ett exempel på ord där ”o” inte bildar ordets motsats. För att inte tala om den danska och norska betydelsen av ordet rolig. Likheterna mellan våra nordiska språk gör att man lätt ramlar i en fallgrop när samma ord betyder något helt annat i det andra språket. En norrman berättade hur han hamnade i en konstig situation när en svensk undrade om han ville komma med på en tillställning nånstans. När han svarade ”det har jeg ikke anledning til å være med på” tittade svensken frågande på honom.
Ja dessa ”falska vänner” ställer till det i de nordiska språken!
Men just ”rolig” på danska och norska påminner oss ju om att det en gång just var motsatsen till orolig Hur 17 vi svenskar fick för oss att det skulle vara synonymt med ”skoj”, eller ”kul” vore ju intressant att forska vidare i någon gång…
… och hindret förblev ohoppat.
Alldeles riktigt:-)
Eller som Birger Norman skrev:
Oföre i farsta. Ostäda. Odiske. Ovädre. Sänga obädde.
Otvätte, okamme å oraka. Skjorte oknäfft. Krägan opåtejen. Böxen opresse. Strompen ostoppe. Skona oborste. Å ena hängselströppen oi.
Åh, den har jag hört! Är det Ångermanländska? Eller bara norrländska i allmänhet?
Nog är det ångermanländska. Dikten finns i Birger Normans diktsamling ”Utanikring”, som har undertiteln Dikter på Ångermanländska. Om det där sista ordet (oi) pågår ett lågintensivt ordkrig, mellan dem som menar att det är ett genuint ångermanländskt uttryck och dem som menar att det är en normansk konstruktion (http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=2607).
Tymplig har vi börjat använda när nånting känns mindre otympligt. Det fungerar ganska bra. Det blir nog snart en omistlig del av vårt språk.
Om ni använder det som motsatsord till otymplig ska ni nog avhålla er från att använda det i Finland. Finlandssvenskan har kvar ”tymplig” i den gamla betydelsen, ”klumpig”, alltså ungefär samma som otymplig.
Osi och ett eventuellt icke existerande sis?
Vilken sis att det slutade regna precis när jag skulle åka och handla!
Jätteintressant inlägg. Jag har inte tänkt så mycket på o-orden tidigare. Kul läsning som jag ska ta till mig.
Vad gäller hästar är jag inte så intresserad, råkade ut för en ofrivillig avsittning på stor häst från en utflykt på isbelagd väg när jag var 13 år. Ingen hjälm på den tiden. Glasögon var också ett hinder. Ingen ridning sen dess…
Ingrid
Tack! Jag tror det finns en avsnitt av radioprogrammet Språket som avhandlar det där med o-ord också. Redaktörn nämnde att han hört något sådant nyligen. Sökte på SR, men hittade det inte, men med mer tålmodigt sökande kan man nog hitta det.
Men vad synd att det inte funkade med dig och ridandet – för det är ju väldigt trevligt med hästar.