En mycket trevlig bieffekt av bloggandet är ju att man hittar personer som är intresserade av ungefär saker som en själv. Och som tar med en på sånt som man inte skulle ha upptäckt själv. Så jag drog iväg till Skåne för ett besök hos katten Olga och Olgakattmatten.
Det är svårt att fotografera sådana där stora byggnader. Om man söker på Skarhult finns det fina bilder på nätet. Ingen slottsfru på terrassen, men väl Olgakattmatten.
På en och en halv intensiv dag i Skåne hann vi med ofattbart mycket. Till exempel ett besök på slottet Skarhult där den nuvarande slottsfrun skapat en historisk utställning.
När hon blev slottsfru 2003 tänkte Alexandra von Schwerin: ”Herregud vad ska jag göra nu? Vad gör en slottsfru – putsar silver och ordnar vackra blomsteruppsättningar?”
Tidigare hade hon bland annat jobbat som journalist på SVT. Därför föll det sig naturligt att undersöka vad de tidigare slottsfruarna hade haft för sig. Det ledde till ett historieprojekt som blev en bok och en intressant utställning på slottet om kvinnornas roll under fem hundra år. Och eftersom det var – och är – ett stort och mäktigt gods handlar det också om Danmarks och Sveriges historia. Här är hon, i röd kavaj till höger i mittenraden, tillsammans med några andra slottsfruar på Skarhult.
Det visade sig rätt snart att slottsfruarna ägnade sig åt helt andra saker än blomsterarrangemang. De var i stor utsträckning ansvariga för godset medan deras karlar var på annat håll, på olika uppdrag och ofta ute i krig. Kvinnorna stod ofta för finansieringen av viktiga investeringar, eller helt enkelt för inköp av egendomen.
Men ingenstans finns de i ägarlängderna. Det har den nuvarande slottsfrun sett till att lyfta fram i historieprojektet Den dolda kvinnomakten. Fem hundra år på Skarhults slott.
Slottsarkivet har genomsökts på jakt efter kvinnorna. Historiker från universiteten i Lund, Stockholm och Umeå har satt in de enskilda personerna i sitt historiska sammanhang.
I ett fortsättningsprojekt har de också undersökt barnens situation under fem hundra år.
Det är ett väldigt bra sätt att väcka intresset för historia. Man vill gärna veta mer om dessa människor som man möter i deras hemmiljö.
Här bodde de, kämpade på med sina liv, hade säkert rätt kul ibland i det fina renässansslottet, men om man till exempel försöker föreställa sig livet på slottet under 1600-talet var det nog mest krigen som dominerade. Karlarna och pojkarna krigade och kvinnorna skötte familjeföretaget.
Någon kanske invänder att det är ett problem att projektet enbart fokuserar på den översta överklassen, på de mäktiga och stormrika, men jag ser det lite tvärtom: Inte ens bland de mäktigaste och mest inflytelserika får kvinnorna den plats de förtjänar i historien. Ett projekt som detta kan bana väg för liknande studier på annat håll.
Det är en vacker utställning och kvinnor som man möter mitt i livet känns så levande. Utställningen håller på fram till den 20 september och Skarhult ligger mellan Eslöv och Lund. Här kan man läsa mer.
Och här ser vi resultatet av att en annan slottsfru började fundera på vad en slottsfru gör, nämligen Marika Wachtmeister på Wanås slott (slottet som egentligen är en borg). Hon drog igång ett konstprojekt i den stora parken. Spännande installationer ger den rätt otuktade parken nya dimensioner. Nej det är inte slottsfrun själv på bilden, men väl min entusiastiska och kunniga privatguide. 
Årets nytillskott på Wanås är bidrag från Sydafrikanska konstnärer. Här är Mary Sibandes skulptur. Hon har tidigare gjort en serie skulpturer som föreställer det fiktiva hembiträdet Sophie, som förvandlas till superkvinna. Hon återfinns till exempel som dirigent, som drottning och som ryttarstaty. Men i Wanåsaparken springer hon för livet, jagad av polishundar och gamar. Alltid i den opraktiska hembiträdesutstyrseln. (Min något ovidkommande association går till ett jobb i min ungdom, som au pair, då jag förväntades bära ett fånigt litet spetsförkläde och en konstig lite spetsgrunka i håret. Jag kunde vägra. Det kunde nog inte Sophie.) Den lila färgen symboliserar makt, men är också ett minne av en demonstration i Kapstaden 1989, då polisen märkte demonstranterna genom att spraya lila färg på dem.
Oj det här blev långt – och ändå har jag inte hunnit berätta mer än en bråkdel. Om ni har möjlighet: åk till Skåne och kolla vad slottsfruarna åstadkommit!
Oj då! Jag skrev en lång kommentar och den försvann så där bara…vips så var den borta. Och nu kommer jag inte ihåg längre vad jag skrev så jag får skriva på nytt, någonting nytt.
Men i alla fall så är det roligt att ni hade roligt tillsammans! :)
Och dessutom så får vi andra som läser också lära oss hur slottsfruar jobbar och har jobbat tillika som de dessutom har fungerat som finansministrar eller rättare sagt finansiärer. Kvinnan bakom allt. Tack för lästipset!
När jag ser Olgakatt framför den röda skärmen kommer jag ihåg att jag har en nästan likadan bild av henne men framför en helt blå skärm…måste nog söka upp den och visa. Hon blev förstelnad kines också, minns jag :)
Tack för trevligt inlägg!
Tack, vad kul! Man kanske skulle satsa på en framtida utställning med Olgakatt framför skärmar i olika färg!
Vi var på Osterian också och åt lite av ostsortimentet– så otroligt gott!
Förstår att du hade trevligt med Olgakatt som är så intresserad och både konst och kultur i allmänhet. I Skåne finns ju massor att se – tyvärr är det sällan vi kommer dit numera. Wanåsparken skulle jag väldigt gärna besöka och slott är alltid spännande. Fint initiativ tycker jag av slottsfrun att lyfta fram kvinnorna i sin bok. Det behövs verkligen.
Ingrid
Wanås rekommenderas varmt! Massor med tankeväckande eller vackra eller förbryllande konstverk i den parken!
Den blå skärmen minns jag var en hommage a Yves Klein i den spännande parken på Madeira och jag har en bild av Uffe i en jacka i samma blå färg och en av Mario framför det blå! Sen fick jag göra kopiorna av terrakottasoldaterna i bjärta kulörer sällskap! De gjorde fö ett kuriöst intryck i den för dem främmande miljön. Antagligen jag också.
Mycket kära minnen!
Se där! Då är det bara att samla vidare på dig framför olika skärmar, så kan det bli en utställning med tiden!
Mycket bra att denna brännande aktuella fråga om slottsfruns aktiviteter blir ordentligt genomlyst! Jag har undrat en hel del över detta.
När denna fråga är utredd så finns det ytterligare några där behovet av forskning är stort. Dit hör stiftsjungfruns och lantjunkarens aktiviteter – där har jag aldrig fått klarhet.
Ytterligare en yrkeskår, där jag känner att de kontakter jag haft IRL lämnat många frågor öppna, är vad kammarskrivarens uppgift är. Den kan väl inte bara vara att försvåra handel över gränserna?
Tacksam för kommande utredningar.
Då borde det här glädja dig också: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/549887?programid=407
En kommentar till Olgakatt: Det är lite oroväckande att Uffe har en jacka ”i samma blå färg”. Klein patenterade färgen, så jag undrar om inte Uffe omedvetet begår någon form av kriminell handling där?
Schhh… säg inget till kammarskrivaren!
Nu var det en muralmålning som hyllning till Klein så jag antar att färgburken hade ett något litet avvikande färgnummer, skillnaden osynlig för ögat. Det brukar räcka för att plagiatören ska komma undan. När det gäller läkemedel kan plagiatören t o m komma fram till samma slutprodukt bara syntesvägen är annorlunda utan att bryta mot patentreglerna. Men blir ändå stämd, förstås. Sen tar rättsprocessen så lång tid att patentet ändå går ut under tiden.
Du har bra koll på juridiken! Och ditt försök att rädda Uffe från legal påföljd är genialt – snudd på subtilt.
Om burkfärgen avviker från Kleins färgkoordinater så har ju ingen kriminell handling begåtts av murmålaren. Det är ju bra.
Men Uffe då? Kommer han att klara sig? Ja, troligen. Om hans jacka har samma färg som muren så kan han inte åtalas för plagiat av Kleins blåa färg. Och murfärgen är ju inte skyddad. Uffe kan andas ut!
Klein patenterade dessutom färgen på sextiotalet så skyddet har löpt ut. Betrakta frågan som icke ställd.
Boktips: Svante Norrhem ”Kvinnor vid maktens sida 1632 – 1772.
Vilkan kan man tänka på då?
Ja Christina Piper t ex med maken i rysk fångenskap efter Poltava
och Ebba Brahe d y som slapp mycket genom sitt ogifte med Gustaf
Adolf. Hon som bliven änka efter Jacob de la G ostört kunde ägna sig
åt sina bruk och egendomar i Bergslagen. Det var nog ganska mycket
majorska på Ekeby över henne.
Gustaf IIIs mor syster till Fredrik den store, hon som försökte sig på
en statskupp när hon tyckte att Adolf Fredrik hade för lite makt.
Ja, skickliga ”majorskor”, som skött stora egendomar när karlarna var på annat håll finns det nog fler än vi anar. Och just i Skarhults historia hade de på något sätt försvunnit i historiens töcken och ur ägarlängderna, hur mycket de än ägde och förvaltade.
Vad intressant!
Älskar historia och har jobbat på ett slott som guide. Speciellt kvinnornas historia där tilltalade mej.
Passande inlägg för mje just nu,hi,hi!!
Ha det bra!
Hallå slottsfrun! Jaha, det är till att ha återvänt från det kungliga tepartyt?
Vad trevligt att ni träffas på detta sätt! Om denna slottsfrun såg jag på Tv, tyckte det var intressant och spännande. Nu läser jag om det här. Tänk så mycket kvinnohistoria som är dold, som du säger även i överklassen. Härligt när en nutida slottsfru letar fram!
Trevligt inlägg tack för det damerna!
Tack Tove! Eftersom jag jobbat i arkivbranschen tidigare tycker jag att detta detektivarbete i slottsarkiven och på annat håll är väldigt spännande. Det handlar ju om vad man vill se.
Det gör ju det…
Vilken jättetrevlig utflykt och lika trevligt sällskap! Bloggandet öppnar nya dörrar, helt klart :-) Jag blev nyfiken på båda historieprojekten, både den om barnen och kvinnorna. Väldigt bra initiativ av slottsfrun. Bra gjort att ta på sig ett helt slott föresten, vad tråkigt det skulle vara om alla gamla slott fick förfalla.
Visst är det intressant med detta nya (relativt) sätt att umgås. Man bygger upp gemensamma referensramar och kunskaper om varandras vardag som gör att det aldrig saknas samtalsämnen när bloggare träffas.
Jag hade samma tanke om slottsfrun att det är bra att kulturminnen av det slaget tas om hand – tänker jag som har fullt sjå med fritidshusen… och i Skarhultsfallet får ju allmänheten också tillträde till slottets paradvåning.
Men så spännande! Man blir ju riktigt nyfiken på slottsfruarnas liv och leverne efter detta blogginlägg. Verkar ha varit en härlig resa. Jag ser dig som en slags slottsfru i ditt imperium av hus i Horndal.
Det måste vara drömmen för en historiker att få dyka ner i välbevarade slottsarkiv! Och här har man verkligen tagit väl vara på materialet.
Men jag känner mig nog inte riktigt som slottsfru – mera torparhustru i våra stugor. Från slott till koja, sa jag när jag kom till Horndal.
Intressant projekt i Wanåsaparken. Och så får man väl säga att det är skönt att karlarna inte krigar så förfärligt längre – i vårt land åtminstone. Det finn andra som håller på och håller på. Man blir tokig.
Ja, det där krigandet… Hur brutalt det än var fordomdags önskar man ändå att något internationellt organ bestämt att ni får bara slåss (hör ni det pojkar!) om ni använder knytävarna.
Häftigt att bli slottsfru (något som jag kan tänka mig för min egen del :)) och att göra något smart med det. Heja dem!