Vi for till Nora, redaktörn och jag, precis som de tre små gummorna. Nora, med sin fina bevarade träbebyggelse är en lyckligt lottad stad, tillsammans med Eksjö och Hjo, som slapp en brutal stadsomvandling när det begav sig. De är de tre städer i Sverige som får kalla sig Trästäder.
Men ärendet var inte att gå till marknaden i Nora (finns den fortfarande?) utan att gratta brorsans fru och brorsan som fyller väldigt jämt, med en veckas mellanrum. De förekommer här på bloggen ibland i kommentarsbåset med sina alias: Hyttis och Skogsgurra. Firandet ägde rum hos deras dotter med familj, nära Nora och både naturen på resan dit och platsen vi kom till var så vackra att man tappar andan. 
Så fint! Inte ens min nya fina kamera kan riktigt göra motiven rättvisa.
Eftersom jag fortfarande håller på att lära mig kameran är bilderna från begivenheten lite speciella. Jag har bland annat lyckats ta en serie bilder när brorsan tar för sig av maten. Ideligen!
Det ser verkligen glupskt ut, men så insåg jag att jag råkat ställa in kameran så att den tog sekvenser med flera bilder i sekunden. Tjugo bilder på brorsan som tar för sig! Och gott var det ju!
Vid Norasjöns norrände rinner Bornån ut i sjön, lugnt och stilla. Vid stränderna, precis vid utloppet finns ett naturskyddsområde med bävrar och annat som håller på med sitt. Och granne till naturskyddsområdet är Skogsgurras dotter med familj. Precis vid sjöändan, som bildar en fin liten vik med sandstrand, har de hittat ett drömhus.
Vi fick en tur på Bornån och det var ungefär som jag föreställer mig Kongofloden eller Amazonas djungler. Bävrarna hade jobbat bra och det låg kullvälta stammar lite varstans. 
Och så tänkte jag att i den här miljön, i den idylliska trästaden Nora, men sina fina gamla träkvarter, med kyrkan mitt i byn och i den här John Bauerinspirerade miljön vid sjön och all denna vackra natur, här borde man ju naturligtvis placera en spännande intrig till en deckare.
Så originell är jag. Naturligtvis har någon annan redan tänkt tanken. Nora är ju deckarförfattaren Maria Langs Skoga. Och den där dungen där Kung Liljekonvalj regerar är naturskyddsområdet precis vid Bornåns mynning…
Men på pingstafton kändes det bara idylliskt, där på stranden invid Kung Liljekonvaljs dunge.
Ibland är en idyll faktiskt en idyll!
Ja, så fint är det faktiskt!
Och visst tog jag om några gånger – Hyttis lasagne är svår att lämna ifred – men kanske inte tjugo gånger.
Om man närgranskar alla bilderna – så som Maria Langs kriminalkommissarie Christer Wijk skulle ha gjort – ser man att det bör ha varit två, max tre omtagningar. Men kameran kan naturligtvis ha missat något tillfälle…
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
– – –
Och avslutningen här i sjungen form.
Fint! Jag skulle ju ha nämnt att det är Frödings dikt, som givit namn åt Langs deckare – tack för komplettering! Och körsången, med Eric Eriksson som leder kören, är så vacker!
Ännu en liten stad att göra en utflykt till någon gång. Det finns ju så fantastiskt mycket fint att se i Sverige att man egentligen aldrig skulle behöva resa utomlands. Det ser ut som om ni har haft tur med vädret också. Fin bild av liljekonvaljen – är det nya kameran?
Ingrid
Sverige är verkligen fantastiskt! Särskilt på sommarhalvåret.
Liljekonvaljen är från förra året, tagen med min lilla duktiga Nikon Coolpix p340. Den är suverän på närbilder och har börjat acceptera att det kommit en ny kamera i familjen. För ”Pixie”, som den kallas, inser att det ändå är den som alltid får hänga med. Nya, större kameran stoppar man inte ner i handväskan.
Skaffa större handväska.
Kicki: Finns värstingkameran kvar i Mora? Är den en demoapparat eller är den till salu?
Cyberphoto, som jag skröt så väldeliga om, fixar det inte. Gör du?
Sorry, värstingen är inte kvar. Men om du ringer Kjells Foto i Mora så har dom en del tips. Och en rent otrolig personlig service.
Och VEM köpte värstingen?
Oh, det är så vackert i Nora!
Och visst är det fortfarande marknad där — Noradagarna i början av juli. Vilket just jag då vet eftersom jag och min andra hälft alltid besöker Antik- & Samlarmässan (som börjar tisdagseftermiddagen före), vilken är en av de trevligaste vi vet i den kategorin. Marknad!
(eh … nu får jag se om finlänk fungerar som det var tänkt här …)
Ja, finlänken fungerade ju. Storloppis i början av juni och antik och samlarmässa är noterat.
Det är verkligen superfina trakter både naturen och bebyggelsen. Vi passerade skylten Tre Sjöars Väg häromdagen och sa att vi måste packa en fikakorg och dra iväg längs den någon dag. Bara ”finåka” som man sa förr. Den går längs tre sjöar i den trakten. Vad jag skrattade åt serieknäppandet. Jag har också hamnat där! Tjugofem bilder på en byrå som inte ens rörde sig! Brorsan måste ju ha vevat lite med armarna i alla fall :-) Vilken fantastisk brygga! Lyckliga den som får sitta där och titta på det glittrande vattnet!
Finåka! Det var länge sedan jag hörde det uttrycket. Men det gjorde man ju. Hela grejen var ju egentligen att åka bil ett tag. Och så hitta en någorlunda myrfri plats att fika på. Pappa var skeptisk. Han tyckte att man skulle cykla. Jag tror att vi under våra irrfärder i lördags åkte på Tre sjöars väg då och då. Vackert var det i alla fall!
Bra att du har koll på byrån så att den inte smiter. Övervakningskamera kanske:)
Och bryggan ja… en sådan skulle nog göra sig bra i Rossen också. Så nu är frågan om jag ska börja spela på trav eller råna en bank.
Bävrar – det var som rackarns. Nora har jag aldrig besökt trots att jag är västmanlänning, åtminstone från begynnelsen. Fager trakt med gruvhål och mer vilt än tamt. Bortitok (västmanlänska) långt hemifrån.
Du har ju en av Sveriges äkta trästäder på närmare håll. Eller två. Hjo och Eksjö.
Men Nora och trakten runtikring är ju väl värd ett besök, det är de absolut, även om det är en bit att åka.
Nora övernattade jag i häromåret! STF har ett trevligt vandrarhem i ett gammalt tåg där man vaknande till sjöns kluckande utanför kupéfönstret. Och kvällen tillbringades med promenad i den söta trästaden.
Tågvandrarhem låter som en mycket bra idé i denna stad med sin tåghistoria och sin aktiva Veteranjärnvägsverksamhet!
Vad härligt det ser ut! Den sista bilden är klockren svensk sommar. Maten ser också god ut.
Tänk var bävrar kan göra, helt otroligt!
Jag har aldrig varit i Nora, men naturligtvis hört talas om staden Kanske kan vi lägga till Alingsås som trästad?
Ha det bra!
Enligt Riksantikvarieämbetet kan man inte lägga till Alingsås, men å andra sidan tror jag inte man hamnar i fängelse om man gör det. Så låt oss utnämna även Alingsås till trästad!
Vem är vem på bilden?
Jag misstänker att Skogsgurra är mannen i grön jacka och blå skjorta?
Sedan så kan det vara du som står upp till höger?
Kan förövrigt så kan jag bjuda på en bild ifrån förra sommaren.
http://i.imgur.com/8J8vRSG.jpg
Skogsgurra på stolen med ryggen åt kameran, syrran till höger. Hyttis på bänken bredvid syrrans man och Redaktörn på stolen vänd mot kameran. Värden vid båten, värdinnan i köket, deras son med nacken mot kameran och jag själv bakom kameran.
Snygg fyr – måste vara Vinga fyr tänker jag först, för det är ju den fyr man först kommer att tänka på. Men så inser jag att det finns några till längs våra kuster.
Jaha sedär inte ett rätt med andra ord. ;)
Nja så särskilt fin är inte fyren och inte står den utmed
kusten heller. ;)
OK, men snygg bild i alla fall!
På tal om fyrar så besökte vi Stenstorp utanför Skövde idag.
Anledningen var att jag hittat en gammal trådspelare. En Agafon. När jag googlade den dök Dalénmuseet i Stenstorp upp.
Det är ett väldigt trivsamt museum som innehåller så gott som all teknik som AGA och Gustaf Dalén arbetade med. Det enda jag saknade var egentligen den förnämliga ”Långsoffan” DX-mottagaren 1771.
Synd att det är så ont om utrymme på museet – annars hade jag donerat den dit.
Vilken trevlig vistelse du måste ha haft i Nora. Du hann med att ta fina bilder med din nya kamera ser jag också. Hoppas du är riktigt nöjd med den. Det brukar ta ett litet tag innan man vänjer sig men av bilderna att döma så är du redan van :) Jättefint !
Tror jag har varit i Nora en eller möjligtvis två gånger och jag tyckte det var bedårande vackert där. Så minns jag att jag åt en supergod glass Nora var känt för. Minns nu inte vad den hette.
Den heter Noraglass. Mycket uppskattad.
Kameran och jag börjar långsamt förstå oss på varandra, men än har vi mycket att lära. Finns det lydnadskurser för kameror?
På altartavlan i Noras kyrka finns namnet till en av mina anfäder … Dreilick, som var en kyrkans man. Jag är lite dålig på historien, men han invandrade från Tyskland via Finland till Sverige och den grenen av familjen har fortfarande kvar den försvenskade stavningen av mitt tyska efternamn. Ibland är världen liten, jag har hört att man efter sjunde ledet bekanta har täckt in hela världen i sitt nätverk, men jag vet inte vad som ligger till grund för det påståendet.
Det där låter som en matematisk nöt som jag ska fundera vidare i morgon. Tänkte först att det måste ju bli sju upphöjt till sju, eller nåt. Men nej,varför sju. Alla känner väl fler än sju personer. Som sagt. I morgon…
Jag läste förresten att Stiftelsen Nora Järnvägsmuseum och Veteranjärnväg får
nästan 300’000kr av RAÄ för upprustning av museijärnvägen Nora-Ervalla och Nora-Gyttorp.
De är en av många arbetslivsföreningar som i år får del av det årliga
bidraget till arbetslivsmuseer från Riksantikvarieämbetet.
Ser man på! Jag skulle tro att bidragen till arbetslivsmuseerna hör till tilld e mest effektiva man kan tänka sig. Så många ideella krafter i farten, så många ideella arbetstimmar, bara man får en slant så att man kan ha råd med det viktigaste.
Precis och för två år sedan så fick Föreningen Ångslupen GERDA
125’000 av RAÄ för byte av ångpanna.
Gerda har även blivit K-märkt av Sjöhistoriska museet.
Här är en video som övertecknad av gjort.
Kul!
Det är säkert väldigt trevligt med Noradagarna i början av juli, men Marken är det sista helgen i augusti. Glassen är lika god då. Visserligen är det mer än fyrtio år sen jag flyttade därifrån, och då fanns inga Noradagar, men Marken är rätt mycket äldre än så!
Tack Tigerlilja för insiderinfo och välkommen hit! Nu blir det svårt att välja. Så det kanske man inte ska göra utan planera in två Norabesök i stället!
Är uppväxt, kan man säga, med Nora Bergslags Järnväg åtminstone delen Granbergsdal (Kapellet) – Karlskoga. Åkte ofta rälsbuss hem efter skolans slut, det gick fortare och gången var jämnare än bussen som skakade fram på dåliga vägar.
Banan byggdes på 1870-talet och var en nödvändighet för att snabbt kunna frakta malm, kol och järn till och från de hyttor och bruk som
fanns längs järnvägen. De anläggningar som kunde skatta sig lyckliga att ha fått järnvägen inpå knutarna hade större chanser att överleva bruksdöden i slutet av 1800-talet. Nu var det ju så med personkemin, bruksherrarna emellan, dvs en del var osams med varandra, och de kunde inte enas om järnvägens sträckning så det blev
till att bygga en järnväg till Vikersvik – Möckeln. Båda banorna lönade sig dåligt och
konkurs låg och lurade för båda företagen. Nora -Karlskoga överlevde i alla fall ända in på 1960-talet då sista rälsbussen gick, vill jag minnas, 1966.
Det sägs att Nils Ericson, bror till John och järnvägschef, blev mycket illa bemött av brukspatronerna i Filipstad för att han inte sett till att hans hemtrakter
försågs med en järnväg som drogs nog nära alla hyttor och gruvor. Han var ju den som bestämde, tyckte dom, så han borde ju ha kunnat ordna en järnväg nära intill.
John fick en minnessten vid sitt födelsehem i Långban men inte Nisse. Det var patronernas hämnd. Dock förbarmade sig så småningom disponent Ekman på Uddeholm ochs åg till att Nisse fick en egen sten i Uddeholm.
När Nora Karlskoga Jernvägsklubb (NKJK) bildades i början av 1990-talet av
karlskoga- och granbergsdalsbor blev det ett gny på dom i Nora som tydligen ville ha nån slags ensamrätt på banan och jag vet inte hur många möten jag satt sekreterare på i klubben och åhörde besökares från Nora-sidans veklagan och bekymmer.
Så grep Karlskoga kommun in med en samordnare från turistsidan och lite pengar vill jag minnas och även Tågåkeriet i Bergslagen bidrog. Idealisterna på ”vår” sida
håller visst på än i dag och jobbar men inte är det särskilt inspirerande att känna
att nora-falangen hela tiden ska bestämma. Och plocka åt sig de ev anslag som
lämnas.
Byalaget och järnvägen brukade förr på tiden ordna gemensamma ”dagar” och jag minns en blåsig och svinkall dag i juni för många år sedan då min kompis Stina och jag agerade kaffetanter i en järnvägsvagn som dagen till ära hade bogserats till hållplatsen ovanför hyttan. Massor av frusna deltagare som tog sin tillflykt till
vår servering och fick lite varmt i sig.
Om ni ska besöka Nora, fika i deras restaurangvagn och övernatta där och gå in på Göthlinska gården, ett hem som stått orört som det var när sista medlemmen i familjen lämnade. Så finns Nora Diversehandel ett slags permanent loppis sedan många år mm mm. Och kön vid glasskiosken kan varma sommardagar vara
sevärd, så lång som den är.
Det ordnas också sommartid vandringar i Maria Langs fotspår där man under vandringen lotsas till platser där Maria har mördat. Sandbergs bosättningsaffär
lär ska ha haft en stor roll i det hela i hennes böcker.
Man måste vara realist, till en del. När det gäller järnvägsunderhåll är det mycket realism som behövs.
Det fälldes en del hårda ord om att Nora inte ville bidra till sträckningen ner till Karlskoga. De lokala patrioterna menade att Nora aktivt motarbetade Kga. Men man måste tänka på att sträckan Nora – Kga är mycket lång och att arbetsinsatsen för att hålla en järnväg i skick är proportionell mot längden.
Då är det bättre att satsa gemensamma krafter på en rimligt lång banstump än att försöka det omöjliga. Så ”vår” stump är nu bortom räddning. Och jag tror att det är bäst så.
Granbergsdals hytta lever dock och pysslas om av ett mycket aktivt gäng. Att Hyttis är Hyttis beror på att hon var den förste hyttfogden i modern tid. Jag tillfrågades eftersom jag hade jobbat ganska mycket med hyttor i Oxelösund, Borlänge, Hofors och andra ställen. Men eftersom jag är en slarvig och lat person och Hyttis har motsatta egenskaper tyckte jag att hon passade bättre. Och så blev det. Det blev också en tidig markering att vi lever i ett könsneutralt samhälle. Men det tänkte jag inte på då.
Åldersdiskriminering har vi också motverkat genom att Hyttis lämnade över hyttfogdefunktionen till en cirka tio år äldre före detta sheriff för några år sedan. Googla ”Granbergsdals hytta” eller ”Hyttloppet”
Jag tror Gurra slog huvudet på spiken
när dey gäller järnvägen.
Det är c:a 4 mil mellan Nora-Karlskoga.
Både arbetsinsatsen och kostnaden för att
hålla en sådan lång bana i drift skulle troligen vara rätt stor.
Ö.Sl.J är c:a 11km numers och tror nog
att de har fullt upp med den banan.
Då ligger MFr ganska bra till då det inte
är så långt till Stockholm, Eskilstuna, Strängnäs som det även finns
bra kommunikationer till.
Och tack SG för intressanta kompletteringar!
Tack Hyttis för intressant järnvägshistoria!