Oj, det blir lite snärjigt, men här kommer i alla fall ett snabblördagsblogginlägg på temat Gul och Blå, som Gnuttan föreslagit.
Som barn brukade jag tänka att det är ju en ofattbar tur att just vi i Sverige fått de allra finaste färgerna i vår flagga. Vi brukade ha girlanger med små nordiska flaggor i julgranen, så det var lätt att jämföra. Finlands var rätt fin också, men kall. Det var finare med gult och blått än blått och vitt. Norges och Islands var lite tråkiga, tyckte jag, och Danmarks var i rödaste laget. Men Ålands flagga gillade jag.
Jag såg gult och blått som motsatsfärger och gjorde kartskisser med de andra motsatsfärgerna också , rött och grönt, för att se hur det blev. Inte snyggt. För grällt.
Det är väl inte helt klarlagt när svenska flaggan blev till, men från 1562 finns ett kungligt brev där det står att den skall ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”. Idag är det mer precist. Det finns både en lag om proportionerna, Lagen (1982:269) om Sveriges flagga, och en förordning om färgernas exakta nyanser, Förordning (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga. (Och varför, undrar färgnörden inom mig upprört, varför ingår inte färgerna i lagen, utan bara i en förordning? Skulle de vara mindre viktiga på något sätt!!)
Jag är fortfarande rätt svag för flaggor med blått och gult, som Ukrainas, men kan acceptera ytterligare någon färg, som Brasiliens och Tanzanias flaggor. Men Bahamas, Kazakstans, Palaus och Rwandas blå färg går lite för mycket åt turkos, tycker jag. Solomonöarnas gröna fält är i mörkaste laget. Ack, varför har jag inte för länge sedan etablerat mig som flaggfärgskonsult! Då skulle alla fanborgar vara så mycket mer harmoniska vid FN-byggnaden, vid OS och andra evenemang.
Men det var inte flaggor jag tänkte skriva om utan den där klänningen. Den som några tycker är blå och svart, medan andra tycker är vit och guld. Dumheter! tänkte jag först. Det är bara en fråga om vinkel på skärmen, eller lite trixande med färginställningarna.
Här har någon tagit fram tre olika bilder av klänningen med olika ”mörkhetsgrad” för att illustrera problemet. Men gåtfullt är det ändå.
Men så kollade vi, min kompis Eva och jag, på samma skärm och vi bytte plats för att inte vinkeln skulle vara avgörande. Hon såg en vit klänning och jag såg en blå! ”Jamen”, sade hon och pekade på den där lilla boleron, ”den här är väl i alla fall vit!?” Det var den ju inte utan väldigt blå… Jag tror det har något att göra med hur vi uppfattar vitheten och dess skuggor. Någon kanske skulle säga att snön på den här bilden är enbart vit?
Nehej, nu får jag inte vara asocial och hänga över datorn längre – en trevlig påskafton önskas alla!
Här finns alla andra lördagstemabloggare och deras Gul-och-blå-inlägg: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Glad påsk Karin & alla båsister.
God fortsättning på påskandet!
Det var då för skönt att du gillar Ålandsflaggan! Jag kan andas ut….
Jag ser också en blå dräkt där man borde se vitt. Har någon berättat
varför vi fungerar på det sättet?
Glad Påsk !
Det är det gula i flaggorna som piggar upp, tror jag.
Det finns en hel del artiklar om den där klänningen såg jag när jag sökte på ”dress blue white”, men jag har inte kollat hur bra de är. Men rätt många verkar vara överens om att vitt som skuggas kan uppfattas som olika kulörer – det är en fråga om att hjärnan kompenserar åt ena eller andra hållet och olika hjärnor kan ha ”vitbalansen” lite olika inställd, tydligen.
Mystiskt med klänningen. Jag undrar hur den såg ut i verkligheten och varför den blev olika på olika bilder!
Men att vi uppfattar färger olika är ju välkänt, dock inte varför. Jag hade ett par grönrutiga byxor som barn. Min mor blev dock förtretad varje gång jag pratade om mina byxor – de var BRUNA och därmed basta. Att vi kunde se dem olika föll henne inte in.
Även jag tycker den Åländska flaggan är fin!
Färgseendet har utvecklats genom årtusendena och i några språk är brun och blå är samma ord, sägs det, vilket jag tycker är obegripligt! Men just nyanser av olivgrönt och brunt verkar också kunna ses olika. ”Glömde jag min gröna jacka hos er”, frågade jag en kompis. Hon beklagade, men där fanns bara en kvarglömd brun jacka!
Sveriges flagga är vackrast, helt klart. Blott Sverige svenska krusbär har. Hinnonmäki till exempel.
Jag blev lite generad över min flaggförtjusning när jag gjorde ett färgtest i tjugoårsåldern. Man skulle sortera färgerna på olika sätt och så skulle man ange favoriter och favoritkombinationer. Minns än idag utlåtandet om mina val: Detta sätt att välja är typiskt för barn… Och jag som ansåg att jag hade en sådan sofistikerad färgsmak!
Finns väl ingen flagga som är så vacker som vår? Jag VET ju att snön är enbart vit, men just här är den definitivt blå. Den kan ju ha andra färger också hos impressionisterna, kommer inte ihåg vem som målade den lila. Snyggt var det i alla fall.
Det där med färger är kontroversiellt. JAG tycker något är mest blått, Kent tycker att det är mest grönt. Kanske vi ser annorlunda. Man VET ju inte om alla uppfattar färger på samma sätt som man själv.
Ingrid som önskar dig en god fortsättning på påskhelgen.
Visst är det fascinerande att vi inte kan veta hur andra ser färger!! Det kan ju vara tvärtom, men man har kommit överens om att kalla färgerna för vissa namn. En röd tröja kanske egentligen ser grön ut i mitt huvud, men eftersom det är den färg som vi kallar röd så får den heta så.
Men det är uppenbart att gränserna mellan olika färger flyttar sig lite från person till person. Jag slog vad om färgen på en grannes nya bil en gång. Den hade susat förbi som hastigast och jag sade något i stil med att det var ju en tjusig grön bil. Dåvarande sambon protesterade och sa att den var ju blå. Så vi slog vad och knallade över till grannen för att kolla och när vi såg färgen utbrast vi båda: ”Jag vann!”
PS. Jag tror att det finns en tavla av Matisse på Moderna Museet i Stockholm med en vackert lila trädstam. Jag har funderat ibland på att måla någon trädstam på landet i samma färg, för det är rätt snyggt (i alla fall på tavlan).
Jag tycker också att den Svenska flaggan
är den finaste av alla men samtidigt så
är det lite kul/ironiskt att Sverige, som ju
är ett relativt ateistiskt land numer,
har en religiös symbol som nationssymbol.
Det är sant. Men jag tycker att det är lättare att rita två streck i rät vinkel än att rita två halvcirklar som möts i spetsarna. Så jag bryr mig inte om den största och aktivaste gruppen religionsutövare vi har i landet. Vilket jag kanske borde fundera över…
Ja det lär ju vara något sådant inblandat från början, kanske, men jag tror att den symbolladdningen har mattats av i takt med sekulariseringen.
Vår blågula flagga är vackrast… ja så tycker jag :)
Visst är det konstigt hur olika man kan uppfatta färger och hur olika de kan se ut beroende på ljus och vilka färger som är ”grannar”… intressant…
Här hittade jag en intressant artikel om olika färgseende. Den förklarar kanske inte riktigt den där vita/blå klänningen, men den visar att vi verkligen kan se färger rätt olika.
Vad gäller flaggor så var ju naturligt vis den norska med de friska färgerna rött blått och vitt den vackraste!! 17 mai med egen liten flagga att vifta med framför slottet i Olso där gamla kungen vinkade från balkongen. Stillsammare men lika viktig var firandet i lilla hembygden och flaggan var ju den samma. Så var det sommarkläder på oavsett väder och så att få äta is .. alltså glass!
Den svenska gulblå kom ju in i mitt liv mitten på 70 talet, den har också sin tjusning.
Jag kan lugnt säga att de nordisk flaggorna är lika vackra! Så det så …
Klänningarna har jag sett i guld och vitt, inte lyckas se det blå, men kan gott se det i mitt färgsinne … haha För att vara ett hastverk som du säger så var det ju strålande …
OK, då. I mogen ålder kan jag inse att den norska flaggan också är fin. Kanske till och med den danska och isländska!
Visst är det intressant med färger! När jag målade akvarell ett tag tyckte jag att jag började tänka lite annorlunda omkring färger. Fick lite utökad medvetenhet om hur färger samverkar med varandra. Att få saker är helt vita, och att det är olika med en vit färg som har lite blått isig mot en som har lite gult i sig. Det är två helt olika vita färger egentligen.
Ja, det finns många sorters vitt. Och olika akvarellpappers vithet (med dragning åt gult, grått, blått eller kritvitt) påverkar verkligen slutresultatet. Det finns akvarellister som hävdar att papperskvalitén är viktigare än både färgerna och penslarna och jag tror att de kan ha rätt!
Varför flaggan är just har färgerna blått och gult har jag inte så stor koll på, däremot varifrån man fått färgerna rent textiltekniskt. De var förr (innan syntetiska färgämnen blev vanliga) färgade med vau/färgreseda som ger en relativt hållbar gul färg och vejde som ger blått och innehåller samma färgämne som indigo. Båda växterna är inhemska. Gult är väldigt lätt att få till. Blått är däremot ganska mycket krångligare och luktar rätt illa eftersom det behövs amoniak (eller jäst urin) i processen. Mysigt va?
Intressant! Så en förklaring till den blågula fanan är att det gick att göra med eget material, kanske? Och i det karga Finland nöjde man sig med lite blått, bara. Men då blir man ju onekligen nyfiken på vad danskarna använde för att få fram sin knallröda färg.
Mja, om man valt färger för att de var lätta att få fram skulle nog fanan varit blaskigt gulgrön bara… det kan man få med rätt många växter nämligen. Till det röda har man antagligen använt krapp, kermes, polsk cochenille eller cochenille. Den första är en växt som man kan odla häromkring. De tre sistnämnda är sköldlöss, har för mig att den sista av dem även går under namnet E120. Du har säkert träffat på den i smågodis.
Så en kombination av fåfänga, eller längtan efter exklusivitet i kombination med vad som finns att tillgå kan ha resulterat i gult och blått? Eller möjligen behovet av att göra något annat än danskarna, som ju låg före med sig röda och vita flagga? Eller både och??
När gul och blå refererar till sport tänker jag alltid på följande händelse.
Shadrach Odhiambo hette den förste svenske landslagsboxare som var svart. Han gick i lätt weltervikt och kom hit i mitten på 70-talet då han flydde från Idi Amins Uganda. Som ugandier hade han tagit silver i samväldesspelen i boxning. Han var mycket skicklig och blev snabbt ett ankare också i svenska boxningslandslaget och tog VM-brons för Sverige 1982.
Jag minns särskilt hans framträdande i en landskamp mot Finland som jag bevakade för lokaltidningen i Borås då jag av en berömd nattchef fick lära mig hur man gör en löpsedel som säljer. Odhiambo vann sin match överlägset och löpsedeln såg ut så här:
SVENSK NEGER
SLOG FINNE
GUL OCH BLÅ
Jag vill minnas den blev anmäld till PO, men sålde lösnummer gjorde den.
Hmmm… Jag skulle nog ha tipsat den nattredaktören om att han borde ha använt färgspråk hela vägen: ”Svart svensk slog finne gul och blå.” Mycket snyggare och troligen hade den inte blivit anmäld till Pressombudsmannen. Finnen hade nog inte brytt sig om att hävda att det borde stå finländsk medborgare i stället.
Men du glömmer väl inte bort Wales flagga, den vackra röda draken på grön och vit bakgrund?!?!
Den är vacker den! Men så är den svenska också!
Ha en fortsatt trevlig helg!
Nejmen hur kunde jag glömma den! Jättefin!
Du kanske ”glömde” den eftersom den inte innehåller rubrikens färger?
Färgerna är visserligen diskvalificerande, men draken som slickar av fingrarna efter någon smaskig måltid är ju så gullig att den försvarar sin plats i alla sammanhang!
Jag har en tröja med den walesiska draken på. Köpt i Swansea. Föranledde antastning av dam i Pyrenéerna som började prata med mig på språk som jag antar var Cymru. Tyvärr är den numera nött på armbågarna.
Om du talar vänligt med Hyttis kanske hon syr dit sådana där slitlappar? Alternativt kan den kanske omvandlas till en tisha. Det krävs i bästa fall bara en sax och en stadig hand för att åstadkomma en moderiktigt kortärmad sådan.
Det är det väl bara F. Segemyhr som använder. ”För att verka mogen…”
Den snön skiftar definitivt i fina ljusblå toner!!
Vilken tur, Eva, att vi i alla fall är överens om det!
Så du tyckte Norges och Islands flaggor var tråkiga du. Själv hade jag det omvänt som barn, som tyckte det var synd att Sverige hade en så tråkigt enkel flagga när Norge hade en så fin. Men så är jag ju också uppväxt ett stenkast från gränsen med halva familjen på den röd-blå-vita sidan. Liksom jag växte upp under 80- och 90-talet då svenska flaggan blev symbol för en negativ nationalism som jag inte kunde enas med. På senare år så förstår jag dock att den svenska flaggan turligtvis har återfått mycket av sin positiva glans och visst kan jag inte annat säga än att det är vackert att komma till Sverige en solig sommardag, med grönskan, den blå himmel, kanske också havet och en blå-gul flagga vajande i vinden. Efter att de senaste närmare 15 åren ha levt i två länder där flaggan verkligen har varit en viktig del av identiteten och gemenskapen (danskarna med världens äldsta flagga och grönländarna med en av de allra nyaste, skapad 1985 av en bekant) har så klart också påverkat min inställning till flaggor generellt.
Vad intressant att vi såg flaggorna så olika som barn!
Den svenska flaggan har verkligen råkat ut för allt möjligt. I min barndom, på det oskuldsfulla femtiotalet såg jag den bara som en dekoration, en festlig markering att någon fyllde år, eller så. Nationaldag hade vi ingen; svenska flaggans dag fanns kanske, men det var inte nödvändigtvis då man flaggade. Sen kom ett mer internationalistiskt sextiotal och flaggan blev väl i mina ögon lite töntig. Så bosatte jag mig utomlands och upptäckte hur laddat det kan vara med nationsflaggor, både i ett relativt nytt land som Tanzania och i det mycket nationalistiska USA.
Vad vacker den grönländska flaggan är!