Andreas Cervenkas pjäs Vad är pengar? går på Dramaten, men är utsåld till halva juni. Stadsteatern spelar Välkommen till prekariatet, en pjäs om sms-jobb, timvikarier, bemanningsanställda och migrantarbetare. På Teater Tribunalen i Stockholm går Experimentet som handlar om ”arbetslinjen”. Och på Dramalabbet kan man se Dö inte än! jag ska bara fakturera först, en föreställning om vinstjakt i välfärden. Det ser banne mig ut som en ny trend i teatervärlden, kritiken av den moderna ekonomins avarter.
Dramalabbet är en liten scen på Östgötagatan, nära Mosebacke torg. Föreställningen handlar om varför det är alldeles nödvändigt med vinster i välfärden och den bygger på olika politikers och företagares autentiska repliker. Den är rätt effektiv i all sin enkelhet, rolig och otäck.
Ett vårdbiträde på äldreboendet förklarar engagerat hur hon fått lära sig att man ska göra för att få skinkskivorna att räcka längre. Men delar dem, förstås. Men så måste man arrangera dem lite tjusigt så att den rundade delen av den halva skinkskivan följer tallrikskanten för då ser det alldeles naturligt ut. Och de redan rätt små gurkbitarna måste också delas i halvor. Eller kanske fjärdedelar…
Samtidigt ska gamlingarna tittas till, men gärna förmås att somna om, så att man hinner dela de där gurkbitarna till frukosten.
Sedan blir det underhållning för klienterna på äldreboendet och även detta bygger såvitt jag förstår på autentiska exempel. 
En måttligt begåvad trubadur och en lättklädd dansös iscensätter Flickan i Havanna, medan publiken med rullstol och rullator generat tittar bort. Utom en av gamlingarna som diskret försöker hänga sig i ett draperisnöre i bakgrunden. Han upptäcks dock och hans frihetsprojekt avbryts.
Ägarna talar engagerat om sina visioner för verksamheten, vilket främst handlar om ett antal nya produktionsenheter inom en snar framtid. Personalen drömmer i stället om att starta ett äldreboende på landet för sin egen ålderdom.
Ack ja, efter att ha sett den här föreställningen är det precis vad man börjar fundera på.
Ska vi bilda ett kollektiv för gamlingar?
Ett med djur, verkstäder, bibliotek och välutbildad personal.
M
Visst känns det ibland som en lockande tanke!
Och jag surfar efter flerfamiljshus för generationsboende …. Något är sjukt med samhället när vi inte tar hand om generationerna både nya och gamla. Skrämmande, tycker jag.
Jamen vad ÄR det med bostadsmarknaden, bostadspolitiken, boendemöjligheterna och -omöjligheterna? Så här hopplöst svårt att hitta lämpliga ställen att bo på var det väl inte ens på sextiotalet?
Upp-och-ner! Det är dyrare att bo i lägenhet än i villa! Jag som inte ens tror på urbaniseringen – vi vill ju bo på landet och ha höns i jössedar.
Generationsboende på landet? Nedlagd skola eller liknande? Fast det är ju det där med jobben då förstås…
En variant finns här i Danmark
Det hände tydligen att personal bara hänger av sig arbetskläderna och flyttar in som boende när det tröttnat på att jobba.
Tänkvärt! När man läser om Lotte blir man ju lite förskräckt över vad de INTE gör, men som tydligen är vanligt på annat håll. Alltså över att det är vanligt på annat håll: Man ersätter inte toalettbesök med blöjor (”det är en mänsklig rättighet att på gå på toa”), man använder inte haklapp vid måltiderna (”det är vuxna människor detta och inga barn”) och man försöker få de äldre att hålla sig vakna lite längre på kvällen (eftersom de sjukhus eller boenden de kommer från haft extremt tidiga läggtider).
Det är BRA att det kommer upp. Förra året satte Västebottensteatern en pjäs som hette ”Du är väl googlebar lilla vän”, en medelålders kvinna blir arbetslös – och hur hon inte hänger med i det moderna. Vad gäller dansk äldrevård – så är det långt mer respekfulla mot sina gamla. Det handlar om attityden och att våga vara lite mer fri ”lillingen og det söde liv” tror jag.
Väl värt att diskutera – och kanske till och med att det finns anledning att agera!
Den där föreställningen på dramalabbet skulle jag vilja se. Verkar gå mycket intressanta föreställningar nu!
Jag såg ett program om Hattstugan på Gotland, ett äldreboende för dementa för något år sedan. Ett program jag blev väldigt glad av att se. Och som fick åtminstone mig att överväga att flytta till Gotland när demens och ålderdom en dag knackar på. Det finns mycket man kan göra som inte kostar pengar minns jag att chefen sa och visade exempel på detta. Min bästa väns mamma bodde där och det var verkligen att fantastiskt boende. Tror de vann pris för ”bästa” något år. Nån mer som såg det?
Missade Hattstugan. Ska kolla med andra Gotlandsboende om de såg den.
Min mamma jobbade på äldreboendet i Garpenberg i några år och jag tror att hon lyckades fixa en hel del utan att det blev särskilt kostsamt för kommunen, så visst är det till stor del attityd, omtanke och klokskap det hänger på.
Hon ordnade dit en sågbock och en huggkubbe med tillbehör har jag för mig. Äldre män på landet kan ju vara lite vedberoende.
Har jag märkt.
Just sånt! Hörde ett radioreportage nyligen om något liknande. Man hade helt enkelt köpt en gammal traktor för nästan ingenting, som fick de äldre männen på hemmet att piggna till.
Och vad säger teatrarna om privata initiativ som fungerar fint i välfärdssektorn? För det gör de flesta, för att inte säga alla, så gott som. Nu blir jag så trött igen, tror jag går och lägger mig.
Det är svårt att göra dramatik av fungerande vardag, skulle jag tro.
Men du kan ju trösta dig med skildringen av fattigstugan i Katthult (tror jag det var) och Kommandorans framfart. Det var kommunalt äldreboende det!
Vi har varit inne på det här med ett kollektivt äldreboende tidigare i bloggvärlden om jag minns rätt. Ja, tänk ändå, så kul det kunde bli om vi tog hand om oss själva tillsammans när vi behöver bli omhändertagna.
Att ta hand om varandra och också se till att få den proffshjälp som behövs, vore en trevlig modell. Jag minns när man satsade på något som hette Väntjänst hemma i Horndal och mina föräldrar satt och funderade över erbjudandet. Det handlade om att lite piggare pensionärer skulle ställa upp för dem som inte var så pigga. Det var ju en jättebra idé, tyckte de båda, men de var ändå tveksamma. varför det? undrade jag. Jomen vi är ju rätt gamla tyckte de (pappa var över nittio) så vi vet inte riktigt om vi orkar… Att det var de som skulle kunna få hjälp av andra föll dem överhuvudtaget inte in!
Vilket kulturutbud huvudstaden har att ge!
Intresanta teman!
Ha en bra dag!
Ja, det är svårt att hinna med allt!
Tack!
Tack detsamma!
Åldrandet styrs lite för mycket av konventioner. Ofta av vårdande samhällsfunktioners uppfattning om hur saker och ting ska gå till. Men vi har ett bekant par där den kvinnliga parten har hunnit före vårdgivarna och politikerna.
Hon har bestämda åsikter om hur ett liv ska framlivas (framsläpas känns fel) och i hennes mönster ingår att man ska avsluta allt boende som kräver gräsklippning och snöskottning vid ungefär 70 års ålder. Eventuella fritidsboenden ska man ha avslutat ännu tidigare eftersom man ändå inte orkar med det när man blir äldre.
Bilen ska man göra sig av med eftersom den inte längre behövs nu när fritidshuset är sålt. Böcker och annat som kan hänföras till ”inte helt nödvändigt” och som tar plats fördelas bland barnen och hobbyaktiviteter avslutas.
Förr brukade de hälsa på oss lite då och då. Numera är det slut med det och vi är ibland bjudna på lunch hos dem. En alldeles nyproducerad lägenhet med ”intressant och omväxlande” utsikt mitt i stan. Jag tycker synd om dem. De inbillade konventionerna och rädslan att bryta mot dem har förlamat dem. Att sitta och beundra utsikten och vänta på DÖDEN blir en aning enahanda med tiden. Framför allt om man är vid god vigör och skulle ha kunnat fortsätta ett rimligt normalt liv ännu i många år.
Den aspekten skulle jag gärna vilja se avhandlas på en scen.
Jämmerligen vad dystert det låter. Då var våra föräldrar en bättre förebild, tycker jag. Skaffade sig ett renoveringsobjekt till hus när pappa var 70. Någonstans har jag en bild på honom som mamma tog från köksfönstret våren 1995 (då han just fyllt 91). På bilden står han utanför Tvåboboden och hugger ved.
När min pappa gick i pension flyttade han och mamma ut på landet för gott. Pappa började med får (gotländska pälsfår) och skaffade sitt livs första traktor vid 67 års ålder. Som mest hade han (med lammen) 120 stycken får! Mamma hade eget företag inom bokföring och revision och hon höll i gång länge. På sitt 90-årskalas berättade hon att hon veckan innan hade avregistrerat sin firma. Det berodde nog mest på att hennes kunder dog efterhand och hon brydde sig inte om att hitta nya.
Se där ännu ett par goda förebilder!
Det där med sågbock och huggkubbe gillar jag. Håller på att ta rätt på gamla avverkningar som ungdomarna tydligen inte vill ha, så nu får dom passa sig om
dom ska få nåt med!
Men Hyttis, vad gör du? Hugger du ved?
Joru, och då håller jag mig en bit ifrån. Av åtskilliga orsaker och anledningar.
Så impad! Av huggandet alltså. Jag är övertygar om att Hyttis vet vad hon gör, så om du håller dig undan, SG, måste det vara för att du inte vill distrahera. Skulle jag tro.
Visst är det så. Men lite grann är det också för att jag ännu inte fått mitt yxhuvud i titan (det är lätt och passar mig) slipat.
Lögn hör jag någon säga. Så dum så han gör ett yxhuvud i titan kan ingen vara. Men jag har faktiskt ett som grannen tillverkat: https://www.youtube.com/watch?v=uh6nj30uNtE
Problemet med titan är att vanliga slipskivor inte biter på det. Så Hyttis hugger – och jag håller mig lite i bakgrunden med min yxa, sjungande There’s a hole in the bucket…
Hej!
Efter att ha jobbat X antal inom vården förut, (och själv varit med om ett antal omorganisationer, neddragningar och sparkrav) hade jag gärna velat se denna uppsättning. Tyvärr bor jag för långt ifrån, men roligt hade det varit.
Jag är förresten en av de nya lördagsbloggarna. :)
Hälsningar Liza