Den här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.
Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.
Sen sålde han patentet efter fyra år, men då hade redan den stora penntillverkaren Faber-Castell börjat göra något liknande. Den nye patentinnehavaren stämde Faber-Castell, men förlorade. ”Det där”, sa högsta domstolen, ”det är inte en ny grej. Det är två redan uppfunna grejer som satts ihop, men utan att det innebär någon ny tillämpning.”
Hursomhelst fortsatte tillverkningen i USA, men den tog aldrig riktigt fart i Europa. Visst finns det pennor med sudd även här, men det vanligaste är nog de suddfria. De separata suddgummina är ändå bättre, räcker längre och suddar mycket effektivare. 
Med eller utan sudd är den i all sin anspråkslöshet en väldigt användbar liten pryl. Oj, vilken lättnad det var för en mängd skrivjobb när den kom! I stället för bläck och gåspennor fick man en behändig lättskrivande penna, som man till och med kunde stoppa i fickan, utan problem. Visst fanns det blystift innan, men de var ineffektiva och svåranvända. Så kom grafitpennan, på 1500-talet. En bit grafit, som skyddades av träbitar för att inte brytas av. Ungefär som pennorna görs idag. Grafiten mals och blandas med lera och på så sätt får man fram de olika hårdhetsgraderna. 
När jag går på pennjakt härhemma upptäcker jag att de allra flesta är från Faber-Castell. Någon kommer från England och en endaste har ett sudd i baken. Jag undrar var den är gjord. Eventuellt i USA, som sig bör? Nej, France står det ju!
Så här ser rondellen ut i närheten av Faber-Castells anläggning. Skogsgurra fotade under en av sina utflykter ner på kontinenten. 
Nejdå, jag är inte sponsrad av företaget, tycker bara att det är en riktigt trevlig rondell-utsmyckning!
Vad intressant Karin! Håller med att vanliga sudd är bättre, oftast torkar sudden innan pennan är ”slut” och då har man ingen nytta av den iaf. Snygg skulptur. Kom att tänka på den vi har i Avestarondellen när man kommer på sextioåttan från Fagersta. Men det är ingen som fattar vad det är. Räls på rymmen har nån gissat. Pennorna var lättare att ”fatta”… Kanske kunde man göra om rälsen till pennor??
Räls på rymmen – träffande beskrivning! Men ”Speedway-rondellen” är roligare. Den heter fortfarande så även om det är många år sedan man tog bort motorcykeln. Om man frågan om vägen i Avesta säger folk till exempel: ”Åk förbi Speedway-rondellen och Åkes kiosk och sväng sedan till vänster…” Nu är det ju alltid är någon trevlig utsmyckning där i stället, som knyter an till årstiden. Så här såg det ut en påsk för några år sedan. Kanske i år också?
Tror att det är någon som låter som en familjemedlem som gjort den där samlingen rostfria profiler.
Va?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_offentlig_konst_i_Avesta_kommun
Intressant! Vi kanske skulle ta och införliva honom i släkten?
Vad vore livet utan blyerts och kautschuk!
Vilken trevlig expose du gett oss! Mitt barndomshem var fullt med gula blyertspennor och mor har länge haft dem med ändsudd till korsorden. Jag har haft bekymmer med de små dåliga vässarna som ofta vill bryta av blyet precis innan det är spetsigt nog. Far vässade allrid med kniv och den konsten kan jag inte heller. Numera är det skruvpennor med stift och ändsudd som gäller hos mig. Mesigt, jag vet.
En god vän som jobbade sig upp från kontorsschas till produktionschef och ännu högre befattningar jag inte begriper mig på hade i begynnelsen uppgiften att vässa högste chefens pennor varje morgon. En dag blev han inkallad och förhörd om det var han som vässat pennorna. Eftersom han lagt sin själ i uppgiften sträckte han stolt på sig och bekräftade att, jo, det var han. ”De är alldeles för vassa! Jag bryter dem ju genast!”
Tänk, jag har glömt att fråga om han använde kniv…. Måste åtgärdas.
Men stackars pennvässaren! Tydligen blev det inget hinder för hans fortsatta karriär ändå.
Men visst är det svårt att vässa pennor så att det inte blir för långa smala spetsar som går av, eller för korta som tar slut direkt. Kniv är ofta bästa sättet att få en udd som håller en stund, särskilt om man ska rita, för då ska den inte vara alltför skarp i toppen.
Läste någonstans att Steinbeck började sin skrivdag med trettio nyvässade blyertspennor. Låter som en trevlig rutin, särskilt om han vässade dem själv, kvällen innan.
Ditt mycket trevliga hyllningsinlägg för blyertspennan fick mig att genast
se efter om det står Faber-Castell på pennorna som ligger i min skrivbordslåda.
Så snopen jag blev när det helt resolut bara står Ålandsbanken på dem. Bah! Men suddgummi har de i alla fall. I mitt fortsatta sökande efter F-C-pennor hittade jag en ask som det står Blacksun på…också fel. Jag fortsätter sökandet…vet att det finns pennor från Faber-Castell också här.
Ibland ger det ena det andra och mitt i allt och ingenting så ser man med andra ögon på
pennorna i sin omgivning.
Men, har Faber-Castell alldeles missat den åländska marknaden?
Visst är det kul när någon sån där anonym pryl plötsligt kan få en identitet!
De gula ”skolpennorna” är nog de vanligast förekommande här hemma, avbrutna eller tuggade, såväl som otuggade – i alla hårdhetsgradet, från så hårda att skriften blir som en viskning till så mjuka att man får vässa dem stup i kvarten. De med sudd i gumpen är bra på mindre utflykter, när man inte vill släpa med sig hela pennarsenalen.
Länge leve blyertspenna, såväl med som utan sudd.
Margaretha
som aldrig
fattat vitsen
med skivat
bröd – skivat
i förväg
alltså.
Jag vet, jag är inte så förtjust i skivat bröd heller. Men det där uttrycket – ”The greatest invention since sliced bread” – var det första jag kom att tänka på (fast tvärtom då: före det skivade brödet). Det är ju i flitigt bruk i innovationskretsar, tydligen.
Skivat bröd kan vara praktiskt. Man kan ur frysen ta just det antal skivor man ämnar äta.
Japp, då är det bra. Men jag skivar helst själv innan jag fryser brödet. Det är något stumt med det färdigskivade som jag inte trivs med.
Finns säkert många varianter av skivat bröd som beter sig olika. Själv frukosterar jag på tvenne Pågens skivade Quattro och är nöjd med såväl skivorna, smaken som att jag blir lagom mätt av brödet, samt att infrysningen gör att brödet aldrig hinner torka i brödburken. Jag är ingen hejare på att själv skiva bröd – det blir vingt och snett när jag försöker.
Pågens! Hatbageriet nummer ett. Jag vägrade Pågens i många år. Ända tills jag åt frukost hos bekanta och fick ett helt perfekt bröd att rosta.
Det var faktiskt Pågens Rosta. Jag tror att det var där min sista fördom föll. Betr. värdinnans vana att själv skiva bröd innan hon fryser in det så tillåter jag mig en viss reserverad attityd. Både när det gäller hur ofta det kan tänkas ske och även när det gäller resultatet.
Även jag hade förutfattade åsikter om såväl Pågens som deras skivade bröd vilket infördes i hushållet av min man.
Ett annat skånskt bageri, Södervidinge, har en del rätt häftiga bröd.
Visst förekommer Pågens alla glädjerika och längtansfyllda* produkter här i hushållet, SG, men till exempel Lingongrovan är för smalskivad för att man ska kunna rosta den. Och nu slumpar det sig så att vi bor granne med ett litet bageri och det vore rätt korkat att lägga in deras bröd i frysen utan att skiva det först. Föreställ dig mig så här dags med en frusen bumling: tina först, skiva sedan och så rosta… Både livet och mitt tålamod är för kort för sådana morgonrutiner.
*”Njuta”, ”Leva”, ”Gärna”, ”Harmoni”, ”Längtan, ”Glädje”, ”Äntligen”, och så vidare.
Om det är tid du vill spara så rekommenderas Pågens Rosta! Det är faktiskt mycket tillfredsställande. Då slipper du allt detta pyssel. Jag har räknat ut att du spar mellan 40 och 60 timmar per år på detta. Och tänk på alla plastpåsarna! Och den plats som skärmaskinen tar!
Men å andra sidan: tänk på den armstyrka jag tränar upp. Brödskärmaskinen åkte ut ur huset för tjugo år sedan, just för att den var så skrymmande. ”Rosta” är bra, om det är den sortens man är ute efter. Just nu är det dock mera kompakta saker som gäller för min del.
Tio blyertspennor, ganska ovässade, fann jag vid en hastig inventering.
1 st gul Faber Castell BONANZA 1329
1 st gul rätt vältuggad stump, där det går att avläsa SKR …… TEKNIS No
1 st röd, Britain Chemi-Selected Berol CARDIM
2 st blå STAEDLER MARS-LUMOGRAPH 100 HB avslutas med en vit ring och 1,5 cm svart med texten HB
1 st grön stump STAEDLER
1 st turkos STUDIUM 30113 TEKNIS…
1 st träfärgad STUDIUM 30120 REX NR 2 1/2 (HB)
1 st träfärgad omärkt
1 st djupblå stump enda text: GERMANY 2510 och en guldfärgad lyra.
MARS-LUMOGRAPH? Mångrafit från Mars????
Vilken variationsrikedom! Och STAEDTLER! Mångrafitpennan. De brukar vara bra att rita med. Nu måste jag ju leta efter mina blå pennor. Jag har ju ett helt set någonstans, men var? På landet? De finns ofta i fina små askar med fyra eller sex pennor. Eller från 6B till 4H. Mjukare eller hårdare än så har man egentligen ingen användning av, annat än i specialfall.
Den där beteckningen F har jag ofta undrat över. Några säger att det står för ”firm” andra ”fine”. Jag tror mer på fine, för hårdhetsgraderna betecknas ju med ”H” för ”hard”.
Även jag tror på ”fine”. De tidigare vanligast använda blyertspennorna här är Caran d’Ache fixpencil. Finns olika grova. Blyet som man stoppar i dem är också av olika grovhet och hårhetsgrad. Blyet kan vässas supervasst på en sådan här vässare.
När jag letade efter hårdhetsbeteckningarna fick jag veta att blyertspenntillverkningen startade i just Stein. Så det var ju lämpligt med en rondell med pennor. För övrigt står det: ”Es gibt die vier nach englischen Härtebezeichnungen benannten Grundstärken B (black), HB (hard-black), F (firm) sowie H (hard)” och där fick jag förklaringen både till B, HB och F. H är inte så svårt att gissa.
Faber-Castell instämmer om beteckningarna (f=firm) i sin broschyr.
Där finns också många fina exempel på vad man kan göra med de olika hårdghetsgraderna.
LUMO är ju inte LUNA – kanske något som har med annat ljus än månens att göra.
Men jag associerar också till månen. Lumo, lumen… oj, nu måste jag ju både leta efter blå pennor och etymologin för lumo…
Jag skulle gissa på att både Lumo och Lux härstammar
ifrån uttryck som:
https://en.wikipedia.org/wiki/Luminous_flux
https://en.wikipedia.org/wiki/Illuminance
https://en.wikipedia.org/wiki/Luminance
Och till och med ”ljus”, som i sin tur är släkt med månen om man får tro Hellquists etymologiska ordbok: lumen, ljus, urbesläktat med l j u s, adj. o. sbst., till en indoeuropeisk stam *leuks- (*luks- osv.) i lat. lūna, måne (av *leuksnā el. *louks-)
Jag blir så glad när jag läser på dina sidor
även kommentarerna tillför glädje ,minnen och komik inget näthat här inte.
DLO
:-)
Visst är det så att kommentarerna är halva bloggen. Minst!
Snygg rondell! Tibro har också ett par originella, och vackra för att vara i Sverige. http://hanskhjo.blogspot.se/2014/02/tibro-och-lite-annat.html
Dessutom kan meddelas att du börjar synas frekvent i min blogg. Den här gången för ditt underbara ord: Prokrastinering.
Riktigt trevlig Tibrorondell! Borde inte kommunen städsla någon som sitter och läser i den där stolen? Trevligt sommarjobb för traktens ungdomar!
Funderar på att etablera mig som prokrastineringsexpert. Jag vet att jag är bra på det, nämligen.
Rondeller har vi drösvis av här i stan också:
https://www.google.se/maps/@59.372654,16.515585,3a,49.2y,302.46h,96.42t/data=!3m4!1e1!3m2!1sXkweSqvztkVmLSmHX-v7ww!2e0
Snyggt! Men var kommer alla dessa rondeller ifrån. Är det någon slags EU-anpassning, eller? Förr fanns en och annan rondell vid behov. Nu snubblar man på dem överallt. Men resultat att en dysdirektiker som jag åker alldeles åt pipsvängen.
Det luktar blyertspenna utanför pennfabriken! Det gör det faktiskt!
Så trevligt! Och säljfrämjande, förutsatt att de har fabriksförsäljning.
Men vaf!? Jag har ju helt missat det här inlägget!
Jorå, när Hyttis och jag var på väg mot ett helt annat ställe (hemåt, faktiskt) så hamnade vi i Stein utanför Nürnberg. När vi kom in i stan luktade det blyertspenna mycket tydligt. Cederträ. Precis som när man ”rässar” en blyertspenna. Det var på kvällen och vi fattade ingenting.
Vi hittade ett värdshus utanför stan och där berättade favoritvärdinnan och alla gästerna om ”Unser Graf”, det vill säga greven på slottet Faber-Castell.
Eftersom jag samlar räknestickor stannade vi en dag extra och besökte både slottet och muséet med tillhörande shop. Jag frågade efter Herr Jeziersky, som tidigare var chef för räknestickorna. Museifolket lovade att kontakta honom och efter några timmar ringde han och bjöd hem oss till Abendbrot. Mycket trivsamt och givande.
Livsfarlig shop. Men inga räknestickor.
Funderar på det där med cederträ. Alltså varför det anses vara det bästa träslaget för pennor. Det måste rimligen ha med vässbarheten att göra (rässbarheten), för annars kunde väl vad som helst duga.
De platta, röda snickarpennorna har ett annat träslag. Gissar björk.
Det hårdare träet är lite svårt att ”luftvässa” utan att man bryter blyertsen, men det funkar bra med stämjärn mot planka/stock/hyvelbänk.
Riktigt hårdvässade! Jag hade en bra morakniv som rådde på dem, men man fick ta i.
Kärt barn: snickarpenna, timmerpenna, byggpenna…
Så lär man sig något nytt som ofta här inne hos dig. Tack för det!
Ingrid
Tack Ingrid!
Rondell avstörre format med fontän i mitten och växtlighet i form av ett fyrklöverblad. Finns uti Bryssel.
Påminner mig om att vi ju har en superrondell alldeles intill. Eller en klöverbladsformad trafikkarusell med planskilda korsningar där man lätt kan ta sig från vilket håll som helst, till vilket annat håll som helst. En mycket listig och trafikvänlig lösning. Den kallas Slussen och ska nu ersättas med ett par T-korsningar i stället. Ingen verkar riktigt förstå varför.