Hotell Whispering Palms. På den tiden ett strandhotell långt från staden, norrut, lite stökigt, oorganiserat och mycket charmigt, med fina stränder.
Drömresa är Ankis förslag till lördagstema denna vecka. Min drömresa är en tidsresa Jag skulle vilja återvända till platser som en gång var idylliska, soliga och vänliga, men som nu är antingen extremt exploaterade som turistmål, eller helt enkelt för farliga.
Jag skulle vilja besöka de platser som jag bodde på när jag arbetade i Östafrika och träffa de människor som jag blev god vän med, men som jag senare tappade kontakten med.
Vi pratade ibland om det där, att vi ”wazungus”, européer, bara är där på besök.
Förlorad Mombasakompis
”Visst är det trevligt”, sade de, ”men ni försvinner ju. Man bygger upp en vänskap, man umgås, tillbringar helgerna tillsammans på stranden, gör utflykter, kommer ihåg varandras födelsedagar, blir en del av varandras vardag. Men så försvinner ni och man måste börja om med nya vänner. Ni återvänder till era gamla vänner därhemma och lämnar ett tomrum här.”
Det ligger mycket i det. För oss besökare är det ju väldigt trevligt att få vänner i det tillfälliga hemlandet, men, som en av mina Mombasakompisar sa: ”Nu får du ursäkta mig, men den här helgen har jag inte tid med dig. Jag måste se till att jag inte tappar all kontakt med mina gamla kompisar här. Jag kan inte flänga runt med dig hela tiden.” Jag förstod hennes resonemang, men jag trodde att hon hade fel om det där att vi skulle tappa kontakten. Fast där var det jag som hade fel.
Om det vore möjligt med en tidsresa skulle jag i alla fall ta med mig en bättre kamera.
De få bilder jag har från åren i Östafrika är tagna helt utan zoom. På bilden ovanför skymtar man en elefanthjord under trädet. Och på bilden intill ser man resterna av Gedi, som var en stor handelsstad med kontakter över stora delar av världen. När området undersöktes kring 1950 hittade man porslin från Kina, pärlor från Venedig och en sax från Spanien. En viktig kuststad från 1200-talet och några århundraden framåt.
Här bodde ungefär tre tusen personer och när jag var där kunde man ströva fritt bland ruinerna. Idag är det mer välordnat och det finns ett museum som berättar mer om Gedis historia, så mycket som man kunnat klura ut. Men hittills har man, såvitt jag vet, inte fått någon förklaring till varför staden plötsligt övergavs, någon gång på 1600-talet.
Jag önskar att jag kunde förmedla något av stämningarna från den tidens Östafrika. Öppenhet, vänlighet, humor, hjälpsamhet och glädje. Mycket musik. Minnena präglas av värmen, dofterna och så den sorglösa soukous-musiken, eller Congolese, som den kallades. Så drömresan vore att kunna resa tillbaka i tiden, återknyta kontakten med förlorade vänner (och få deras mejladresser!) samt ta lite bättre bilder av alla fina motiv som jag missade.
Men medan jag väntar på att tidsresor ska bli genomförbara bläddrar jag bland sommarbilder och drömmer om sommarkvällar vid sjön. Bästa resmålet!
Tack Anki för månadens trevliga lördagsteman! Vem tar över?
Uppdatering: Livsrummet kommer att servera mars-teman.
Här finns de andra lördagsbloggare och deras drömresor: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Lite känner jag igen det där med att bo på ett turistmål. Folk kommer hit och är imponerade av naturen, traditioner i både mat, kläder och dialekter. Sedan försvinner dom. En del bor här några år men står inte ut med dåliga kommunikationer, bristen på teatrar och konserter och flyttar till stan igen.
Ja, att vara en turistattraktion måste ha sina sidor. Jag skulle nog mest bli obstinat och försöka vara så otypisk som möjligt. Och hitta på alldeles egna berättelser om bygden!
Intressant tema.
Jag skulle själv vilja resa till Botswana för att där uppleva det rika djurlivet.
Sedan skulle jag gärna vilja resa till Sydamerika, typ Peru, Argentina och Chile.
Botswana, ja satsa på det! Jag har inte varit där, men jag har fått för mig att det är lite som Mombasakusten och Tanzania var förr i tiden.
På lite närmare håll både geografiskt och tidsmässigt så står
följande resmål på önskelistan:
Höga kusten, Aurora Sky station och även den Tyska östersjökusten.
Mycket väl valda mål! Jag skulle vilja söka upp den badort där Kafka tillbringade en sommar, där han träffade Dora Diamant. Bara för att han verkar ha trivts där. Minns inte var det var, men något ställe längs tyska östersjökusten var det.
Müritz ska sjön tydligen heta i alla fall.
Detta enligt denna länk.
Men det var ju vid Östersjökusten, inte vid en sjö… Eller? Das lässt sich tief blicken, eller vad det heter. Måste kolla upp Kafkabiografin, som jag har i bokhyllan.
Out of sight, out of mind.
Det är ju på samma vis med de som bor här tillfälligt. Jag har förlorat kontakten med Fanice från Kenya, som var stipendiat i Sverige på 70-talet. Jag undrar så hur hon har det nu – om hon finns kvar i Kenya, om hon lever.
Margaretha
Ja, vad många man skulle vilja kunna följa. Men om man till och med tappat bort namnen (vilket jag har i några fall) eller om de har bytt namn, ja då har man inte så stora chanser att leta upp gamla vänner.
Få saker låter så exotiskt i mina öron som just Afrika! Älskar bilder och berättelser från afrikanska länder. Intressant perspektiv på relationer, har aldrig tänkt på det men så där är det kanske ofta när människor bor utomlands några år? Å andra sidan är det ju SÅ mkt lättare att hålla kontakten idag via alla hjälpmedel.
Du skulle bli förvånad om du kommer till en liten stad i Tanzanias inland. Du skulle känna dig som hemma! Jag brukar hävda att det är lättare att känna sig hemma på Tanzanias landsbygd än i Paris eller London om man kommer från Sverige. Det är något med sättet att umgås, att nalkas andra människor, att… äsch, jag vet inte riktigt, men jag har träffat ganska många svenskar som bekräftar den upplevelsen.
Hahaha:-) Nu blev jag nästan reslysten Karin! Nästan! Det lät trevligt :-)
Go for it! Tänk dig det bästa av Bergslagen, minus dåligt väder, plus lite elefantflockar och akacior. Hur fel kan det bli?
För mycket länge sedan, när resandet inte var så väl utvecklat, var det ofta resans längd som avgjorde hur attraktivt ett resmål var. Jag hamnade i början av sextiotalet på ASEA, nuvarande ABB, som trainee och den verkligt bra gnuggning i teknik och affärsliv som bestods skulle avslutas med utomlandstjänst på minst ett halvår.
Resmålen lottades ut och de som hamnade i Australien, Japan, USA och Sydamerika betraktades som vinnare. Själv hamnade jag i Paris. Slagen blott av ett gäng som placerades i Charleroi i Belgien. Skandinavien ingick inte. Det ansågs tydligen inte som ”utomlands”.
Sällan har jag varit mer nöjd med att ha förlorat en lottning. Frankrike i stort slök mig och jag återvänder ständigt. Senare blev jag via Siemens placerad i München och Nürnberg. Samma sak där. Det var då jag upptäckte att jag nog är europé mer än nånting annat.
Visst har jag jobbat på många ställen i USA, Sydkorea, Borneo, Malaysia, Indonesien, Japan, Egypten. Men Europa är mitt drömresemål. Och en dröm som är så lätt att förverkliga. Man sätter sig i bilen och styr söderut. Enkelt.
Nu på senare tid har jag återupptäckt forna DDR, området nära Tjeckiska gränsen, det som kan kallas Erzgebirge med Schmalkalden och andra små städer. Där hann moderniteterna inte förstöra det gamla medeltida hantverkartyskland och där finns oerhört fina miljöer och glada människor. Samt god mat. Åker snart dit igen.
På vägen ner kan man stanna till i Rügen, Greifswald och Wismar. Historisk mark där svenskar kan bli både underdånigt och hotfullt bemötta. På ”Zum alten Schweder” i Wismar kan vad som helst hända. Och i hamninloppet likaväl som på strategiska ställen inne i stan finns så kallade ”Svenskhuvuden” uppsatta som varning. Exakt för vad har jag inte förstått.
Jag förlorade en liknande lottning när resmålen fördelades bland oss reseledare för Clubb 33. (Minns du? Clubb 33 startades för att ungdomarna skulle slippa tråkiga gamlingar på sina resor. Och när man fyllt 33 var man obönhörligen överårig för att kvala in som ungdom…) Hursomhelst, Rimini, Barcelona, Rhodos och liknande resmål stod på spel och jag fick Sylt! Lilla Insel Sylt vid tyska Atlantkusten betraktades av alla som en nitlott. Men det var så trevligt att jag bad att få ett tysktalande resmål året därpå och då hamnade jag i Pörtsach. Trevligt det också!
Majoriteten (aka fårflocken) missar ganska mycket.
Jag tror det här är precis min typ av favoritresemål. Jag har inte jättemycket att jämföra med, men både Australien och NY, som hamnar högt på mångas lista har jag besökt och också gillat. Ändå smäller Tyskland minst lika högt för mej!
Om nu bilderna inte är topp, så är din berättelse det! Vilken källa du har att ösa ur!
Sista bilden är prima och kvällar vid sjön likaså!
Tack!
Jag märker nu när jag varit runt på de olika lördagstemabloggarna att reslusten är måttlig hos de flesta. Många hålla sig hemmavid och det gäller även oss, särskilt på sommaren. Då är det farfars stuga som gäller och så gott som varje dag tänker jag att inget av alla de resmål jag varit på antingen som färdledare eller som turist går upp mot den där sjön i södra Dalarna, där storlommen hoar om kvällarna.
En tidsresa är givetvis en drömresa om något.
Jag har aldrig varit till Afrika och har aldrig haft dragning åt det hållet överhuvudtaget, märkligt nog. Men just idag har jag suttit på en skrivarkurs där det pratades om Tanzania Flera av deltagarna bedyrade sin kärlek för detta land. Och mitt i allt så….
man kan ju aldrig riktigt veta vad man hittar på men just nu känna Afrika så osäkert och våldsamt.
I år längtar jag allra mest till havsbandet och skären där…några sjömil rakt ut från oss
Afrika är så mycket. Så många olika länder. Och Tanzania känns fortfarande tryggt, vilket tyvärr inte Kenya gör. Men jag säger som du, drömresan går nog inte så långt utan gärna till den egna sjön, till sommaren.
Skrivarkurs, minsann?!
Så kan det gå! Eller det tar sig sá den som hade eld i håret :)
Birgitta Boucht drog den och det har varit så bra det bara kan vara…nu är huvudet fullt med ord
Heja!
Jag är ingen expert men några länder som Botswana och Namibia
ska vara relativt ordnade länder med demokratiska val och fr ipress osv.
Bl.a. anges pressfriheten i Namibia som bättre än i t.ex Storbritannien.
Hela rapporten finns att läsa här.
Orsaken till att StBr. är så långt ner är den Brittiska regeringens censur
av den Brittiska tidningen The Guardian.
Mer om det kan läsas här.
Intressant om The Guardian! När det gäller Namibia är jag inte helt övertygad, men det beror bara på att jag kom ihop mig med förra presidenten (Sam Nujoma) just om det där med yttrandefrihet, en gång i tiden. Kanske han kom på bättre tankar… Kanske jag rentav lyckades så ett eller annat frö!
Såg just denna artikel om just Namibia i just the Guardian.
Namibias president Hifikepunye Pohamba har fått
en utmärkelse och 5 miljoner USD i prispengar
”for boosting governance, media freedom and
human rights in the southern African country.”
Så det verkar i alla fall som om Namibia är på
rätt väg när det gäller demokrati även om de
säkerligen har en bra bit kvar till ”nordeuropeisk nivå”.
Verkligen glädjande!
Det är roligt att läsa ditt inlägg om Afrika, där jag bara varit i Tunisien för 100 år sen. Men jag har ju läst din bok så jag vet ju lite om hur du hade det när du var där. Jag skulle också gärna vilja tillbaka till platser där jag varit tidigare i mitt liv och där jag har upplevt mycket trevligt trots att jag kanske inte fick några vänner där eftersom jag bara var där en kortare period.
Men vissa platser vill jag aldrig besöka igen som t.ex. Fuengirola, dit jag liftade med en vän 1957 och som då var en fiskeby utan några hotell utan bara med ett litet värdshus vid ett torg där traktens ungdomar gick runt när det blev kväll.
Ingrid
Att återvända till platser som man besökte som ung är en särskild sorts resor. Man återvänder till så mycket mer än platsen. Och platserna förändras. Vem vet, du kanske skulle tycka att det är hur trevligt som helst i Fuengirola!
Afrika har jag aldrig besökt men Botswana framstår som ett tänkbart drömmål efter att jag läst böckerna om Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. De lär faktiskt vara ganska autentiska vad beträffar miljö- och människoskildring. Och författaren är uppväxt i Afrika och har även gett ut afrikanska sagor för barn.
Botswana verkar ju ha klarat sig ganska bra, jämfört med många andra länder i Afrika. Ibland kan det vara en välsignelse att inte ha så många åtråvärda naturtillgångar. Stort, glesbefolkat, fredligt och bra klimat. Vore spännande att åka dit!
En sådan tidsresa hade inte varit fel.
Känner igen det där med de evigt flyttande nykomlingarna. Otaliga är gångerna att jag under mina 10 år i Grönland kände att jag äntligen byggt upp en relation där vi blivit mer förtroliga med varandra bara för att höra att de flyttar. Därför satsade jag först och främst på att bli vänner med de lokala, men då det var en huvudstad jag bodde i var det även enormt stor till- och frånflyttning bland de lokala. Dessa hade man ju fortfarande chansen att springa på igen. Ett enormt stort kand till trots var det ju inte så många människor, fast visst var det slitsamt. Så mycket tid och krafter som lades på nya vännskaper som sedan rann ut i sanden. Fast man måste ju också välja att se det positiva i alla dessa möten, om än man mister kontakten med tiden.
Precis så! Det är kluvet, man bygger relationer som man sedan saknar när de försvinner. Men rikedomen i att möta nya människor, lära känna olika kulturer uppväger nog ändå. Och numera är det ändå lite lättare att hålla kontakt över stora avstånd.
En fantastisk berättelse. Förstår din längtan till att göra en tidsresa tillbaka.
Tack för din berättelse!
Ha en fin söndag!
Om man en dag kommer att kunna göra tidsresor på riktigt hänger jag på låset! Det glada tjugotalet – hur glatt var det? Hur såg det ut här i Stockholm på 1200-talet? Och hur ser det ut år 2075?? New York på 1500-talet? Tänk om man bara kunde få kika en liten stund!
Ja den tidsresan till Östafrika följer jag gärna med på. Som där är nu finns ingen längtan i mig men jag förstår ju av dina berättelser – och av din längtan dit – hur fint det var.
Det är väl som min eviga längtan till ett Paris som inte längre finns för att den flicka jag var när jag kom dit inte längre finns. Lite sorgligt är det.
Återvändandet är så dubbelt. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som Herakleitos (eventuellt) sa. Men ändå är det värt det, att uppsöka minnena, platserna och försöka överbrygga decennierna. Jag hade ju tur som kunde återvända till Mombasa för några år sedan. Idag är det nog för osäkert. Men Tanzania känns fortfarande som samma trygga, trevliga plats.
Reser till Paris om två veckor, kort och ingen drömresa men kul ändå. Till Afrika vågar jag mig inte. Kul att läsa ditt inlägg.
Hmmm… Jag skulle annars kunna tipsa om ganska många platser i Afrika som verkar säkrare än Paris!
Ä-hum, här ska resas lite. Vill man göra Liljevalchs på torsdag så går det fint att haka på. Har med mig god vän och planerar färja över till andra sidan. Kan det vara något?
Färja till andra sidan… näe, DEN resan får nog vänta lite, tänkte jag först. Men om du menar Djurgårdsfärjan vore det kul att hänga med! Absolut!
Roligt! Ska bara dubbelkolla att jag har kvar ditt nummer sedan telefonbytet. Eller, det har jag troligtvis inte, så du kan välan skicka mig ett mess om du har kvar mitt?
Messar, mejlar eller skickar flaskpost!
Spännande! Undrar just vilken mejl du har fått …
Not proven – eller now proven, kanske!
Ah, nu skickade jag från den jag har i mobilen. :)
Som medlem i en generation som till stor del vuxit upp med datorer måste jag ju fråga, har du försökt hitta dem på nätet? Det må vara i det närmaste oändligt och ofta är det svårt att hitta det man söker i vimlet av orelevanta länkar, men plötsligt händer något och man är tillbaka på sin egen bakgata…
Ja, det var lite min förhoppning att kunna hitta någon av mina östafrikakompisar på nätet, men med mycket ungefärliga och kanske felaktiga namnuppgifter kommer jag ingen vart. Det handlar ju om personer som jag lärde känna i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Jösses! Fyrtiofem år sedan!
Så spännande det skulle vara! Men sorgligt med kontakter som tappas. Avståndet gör förstås sitt till. Vad gjorde du där?
En och annan gammal bekant har det ju gått att leta upp via fejan, men många får jag nog acceptera att de i min värld numera bara finns som fina minnen från en bra tid.
Jag var först reseledare i Mombasa – eller hela Östafrika, egentligen, eftersom jag reste kors och tvärs, med och utan turister: längs kusten till Malindi och Lamu; utflykter till Zanzibar i Tanzania; resor genom Tsavo, till Kilimanjaro, Serengeti, Masai Mara och sånt. Lite senare jobbade jag på SIDA-kontoret i Dar es Salaam i ett par år.