”Om Roy Andersson vill rusa in och ta på sig Hugo Rasks karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?” OK, jag har förfalskat citatet lite, det är inte Lena Andersson som uttalar sig om sin bok Egenmäktigt förfarande, men det kunde ha varit det. Roy Andersson har ju hävdat att det är han som är porträtterad i boken.
Robert Fulford
Jag har lånat citatet av Margret Atwood och boken det handlar om är Wilderness Tips. I en av berättelserna beskrivs en Percy Marrow som ”en skalad potatis med en liten tuva fluff högst upp”.
Journalisten Robert Fulford tyckte att det liknade honom och blev kränkt. Och Margret Atwood svarade alltså:
”Om Fulford vill rusa in och ta på sig Marrows karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?”
Nyckel till boddörren. Syrran, Kicki Englund, fotade.
Lördagstemat denna vecka är Nyckel och då ligger det ju nära till hands att skriva om nyckelromaner, dvs fiktiva berättelser där verkliga personer porträtteras, lätt förklädda och under annat namn. Hos oss är väl Strindbergs nyckelroman Svarta fanor mest känd, med elaka skildringar av samtida kulturpersoner som professor Stenkåhl (Karl Warburg) och Hanna Paj (Ellen Key).
Strindberg själv tyckte det var problematiskt. Visst ville han väl komma åt en och annan fiende (”Vi ses i min nästa bok!”) men: ”Men, man kan även göra författaren mycken orätt med att peka på förebilderna, ty författaren kan ha tagit endast några drag av modellen och sedan arbetat ut en figur efter sitt huvud.” Och det är vad de flesta författare vittnar om. Som kleptomaner plockar de på sig vad de kan komma över, en replik här, ett gest där, en bra miljö, ett intressant gräl eller en idyllisk scen eller en olycka. Så stuvar de om och renodlar eller komplicerar så att deras personer till sist – är i alla fall förhoppningen – gestaltar de känslor och idéer som författaren vill uttrycka.
Fritjof Nilsson Piraten utvecklade det så här i en radiointervju: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.” Och i förordet till Tre terminer resonerar han på liknande sätt kring begreppet nyckelroman: ”Och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv.”
Om de verkliga personerna identifieras ställer de sig ofta i vägen för läsningen. Lena Andersson försökte, liksom Atwood, förklara detta för sina läsare och för Roy Andersson. Kjell Espmark är inne på samma tanke i Albatrossen på däcket: ” Vill vi göra ett diktverk rättvisa ska vi inte betrakta det som ett chiffer att knäcka utan som en egen värld.”
När dokumentärfilmen om Astrid Lindgren sändes på TV nyligen protesterade författaren Gun-Britt Sundström mot en alltför mekanisk eller fantasilös tolkning av Lindgrens verk. (Och nu ska alla som vill behålla sin egen bild av Ronja Rövardotters pappa sluta läsa.)
I dokumentären fick vi veta att det är förre Expressenchefen Bo Strömstedt som är pappa Mattis… Fast så är det nog inte. Astrid Lindgren var vän till familjen och kan möjligen ha lånat någon av hans repliker när han oroade sig för sin dotter.
Å andra sidan går det ju inte att förneka att det är spännande att få veta mer om Astrid Lindgrens liv och arbete och hur det vävs in i böckerna. Under hennes anställning på underrättelsetjänstens censurbyrå kunde hon följa vad som hände i Tyskland under andra världskriget. Att Pippi Långstrump blir en kraftfull plädering mot lydnad känns som en naturligt följd.
Oj, det blev långt det här! Det är Olgakatts trevliga lördagsteman i januari som inspirerar. Här kan man läsa om övriga lördagstemabloggares nycklar: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Himla bra krönika om litterära nycklar! Just Piratens stoppnålskommentar tänker jag ofta på. Givetvis plockar alla författare ur sitt eget livs fatabur, både upplevelser och personer, hur skulle det annars gå till?
Då finns det böcker jag finner mer problematiska, de där en känd persons liv med namn och händelser broderas ut och blandas med fiktion. Jag blir till exempel helt förvirrad av Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Det är ju det svåraste som finns att gestalta verkliga personer genom fiktion. Då måste författaren klara av att dikta vidare, så nära den där människan att man tror på det. Personligen har jag svårt för genren. Drömfakulteten gav jag upp att läsa, kanske för tidigt. Men när man hela tiden hejdas i läsningen av sina egna invändningar (Nä, tänker jag, så skulle nog Solana inte ha uttryckt sig. Eller: Är det verkligen den här personen som skrivit SCUM-manifestet?), då blir läsmotståndet för stort.
Pelle Svanslös!
Jamen självklart! Hur kunde jag glömma Pelle?! Där finns ju dessutom ett väldigt intressant exempel på nyckelromanens växelverkan med verkligheten: Fritz och Frida är inte så snälla mot Pelle i de tidigare böckerna, men när Axel och Birgitta Liljencrantz sa att det måste vara dom, blev katterna mycket trevligare. Här finns en nyckel med alla Pelle Svanslös-karaktärerna och deras motsvarigheter i verkligheten
I tabellen kan man bland annat läsa:
”Gangstergänget – GG
En samling skurkaktiga katter som gör livet surt för Pelle under hans Amerikabesök.
Drag av Maffian.”
Jag har alltid trott att det handlade om Klu Klux Klan, eventuellt nazisterna. Jag tror till exempel inte att maffian sysslar med ”Givom Tecknet” följt av höjd tass och skandering. Det känns mera som KKK eller nassar. Kan förstås också vara en syntes av alla företeelserna.
Piraten nämndes i en kommentar. Bombi Bitt och Nils Gallilei utalade KKK som Kusk Lusk Lan och tecknet var att killa handflatan och stampa foten på den person man mötte.
KKK låter mycket troligare än Maffian, absolut. Och Måns, med sitt förakt för svaghet och för ”avvikande” (svanslösa och enörade, t.ex.) och sina jasägande hejdukar fungerar bra som nazistpåminnelse.
Så intressant Karin! Härligt blogginlägg. Och vill du veta mer, mycket, om Astrid Lindgren så läs Jens Andersens biografi som är fullständigt underbar läsning, jag läser och njuter.
Den ska jag absolut läsa!
Ett väldigt intressant reportage (för det är det!) om nycklar! Tack för att jag fick uppdaterat vad nyckelroman är. Det hade jag glömt…
Jag förstår egentligen inte hur man kan se sig själv som en romanhjälte när författaren dementerar detta å det bestämdaste. Det måste vara en mycket egotrippad person som gör så.
Intressant också vad din bror skrev om Pelle Svanslös och GG. Jag har aldrig tänkt på det, men det måste väl vara en känga söderut – han skrev väl den boken under kriget?
Önskar dig en skön söndag!
Oj – tackar! Tänkte ju bli litteraturvetare en gång i tiden, så det är ju lite hemmaplan för mig.
Jag började skriva om nyckelromanerna på 1700-talet också, men det blev för långt. Det vimlade av franska författare i England, som alla skrev elaka nyckelromaner om franska hovet och överklassen (i Frankrike var det för farligt att trycka sånt). Böckerna sålde bra, liksom de ”nycklar” som såldes separat, med listor över vilka personer som var böckernas motsvarigheter i verkligheten.
Och visst var Gösta Knutsson antinazist. Han var redaktör för studenttidningen Ergo under kriget men avgick när hans han inte fick driva en nazikritisk linje. Tidningen skulle vara ”opolitisk”. Om det var det eller Pelle Svanslös-böckerna som gjorde att Säpo betraktade honom som en säkerhetsrisk vore intressant att veta!
Eftersom Pelle Svanslös i Amerika kom ut så tidigt som 1941, det står 1945 i vårt exemplar, och Adol Fhitler tog över i Tyskland 1933 (efter drygt tio års ’hårt arbete’) så känns det rimligt att Knutsson hade honom i tankarna. Med den tyskvänliga stämning som rådde i Sverige under sent trettiotal och tidigt fyrtiotal garderade han sig och kamouflerade kritiken genom att låta det utspelas i USA. Lite rädd om den egna pälsen var nog Pelle.
De värsta illgärningarna var ju inte kända i det skedet och många betraktade Tyskland som en garant mot ryssvälde och i och med det som en i grunden god makt.
Både KKK och nazism (och kanske rentav lite Stalin dessutom)? För så är det ju som sagt med nyckelromaner, även i barnbokens värld, att man ser verkligheten i ett kalejdoskop. Och då kan ju PS vara kritik mot auktoritära regimer och översitteri i största allmänhet.
Och där följer Astrid Lindgren traditionen på ett nästan övertydligt sätt.
Spännande det här med hur vi tänker när det gäller de olika temaorden… Lärorikt om nyckelromaner… tack för det!
Visst är det kul med med temaskrivandet – många infallsvinklar blir det!
Men du, nu kom jag allt i n i litterärnyckelns vindlingar, så roligt…. du är ju litterär du når du skriver … ditt littearturvetande berikar ..
Heja dig :)
Tack! Mitt litteraturvetande är väl lite fläckvis, men en del kan jag ju gräva upp ur den där gamla minnesbanken.
Nu har jag bläddrat lite i Pelle Svanslös i Amerika. Han har just kommit till Niagara
och avråtts av en ”trevlig” katt att köpa souvenirer av en katt med svart nos för han är
det som man inte får skriva och säga i våra dagar.
Pelle blir mycket uppbragt:
”Om jag kunde begripa vad det spelar för roll, om en katt är en ….. eller inte, bara det är en snäll katt. Om jag är elak, så är jag mycket sämre än en …..-katt som är snäll, och om jag är snäll, så är jag inte ett dugg bättre än en ——katt som är snäll. Och om en ——katt är elak, så är det precis som om vilken katt som helst är elak. Om nosen är svart eller skär, kan väl inte spela någon roll!”
Allt om Historia kom häromdagen med tema brottslighet i USA. Där behandlas
det mesta och när jag nu kom att bläddra och läsa lite här och där om Pelle och hans Amerikaresa så är det tydligt att Knutsson verkligen lyckats skildra maffians metoder men tagit dem till gangsterkatternas värld.
Med Pelles böcker är det som med Nalle Puh och Alice i Underlandet. De anses av många vara barnböcker men folk skulle kanske kunna ta sig tid i vuxen ålder och läsa om böckerna. Så får di se …..
Jamen den där svartnosiga katten minns jag! Jag var väldigt förbryllad över detta fenomen. Verkligen lite bekymrad över att Knutsson började tappa greppet om berättelsen (även om jag inte riktigt kunde formulera det så). Tjafsa om sådana ovidkommande detaljer. En del katter har svart nos, några har en halv svart nos, eller en svart fläck på nosen. Några rasfördomar hade jag inte hört talas om vid det laget och knappt ens tänkt på att det fanns olika hudfärger. Tror jag.
Tyckte att dokumentären var bra. Fast missade en av delarna. Gillar inte TD:s Ronja. Strömstedt eller inte – Börje Ahlstedt skriker filmen igenom, antagligen på regissörens uppmaning. Så var det med det.
Go kväll!
Jo, dokumentärerna var bra. Men Gun-Britt Sundström har en poäng ändå. Särskilt när hon efterlyste mer om AL:s professionella liv. Där fanns ju nästan ingenting om det som hon sysslade med mest i sitt yrkesverksamma liv, nämligen redaktörskapet.
Och som alltid är boken bättre än filmen. Bokens Ronja och Mattis är fina genomtänkta gestalter. Filmens Mattis är nog lite grovhuggen.
Träffande skrivet kära släkting. Mycket träffande
Kul att du gillar’t!
Kul att se dig!
Hur går det med måleriet?
Nejmen vad trevligt, hur har jag lyckats missa din fina blogg!?! Underbart citat hahaha, det om stoppnålen och M. Atwoods. Låt fiktionen vara fiktion. Det är ju det som lär oss så mycket om oss själva och varandra./Anna
Hej Anna och välkommen hit!
Ja, fiktionen lär oss mycket om varandra – den till och med lär författaren en hel del om sig själv! Kjell Espmark har skrivit att diktverket är ”klyftigare än sin upphovsman”, att det vet något om honom som han själv inte vet.
Jag älskar Piratens ord! Det är inte utan att jag känner en liten oro för just det när jag skriver. Eller att någon redan har skrivit något väldigt liknande och beskyller mig för plagiat, fast jag inte kände till det.
Ja ja, alla yrken har sina sidor.
Svar: Väldigt bra idé Karin om att kontakta styrande politiker. Jag har vidarebefordrat den till personalen. Vi får se om det kan bli något av det.
Jag tror att just vetskapen om stoppnålen gör att man kan känna sig lite frimodigare. Om alla tar åt sig, lite grann är det ju egentligen ett gott betyg!
Jag tror att många anställda idag är oroliga för sina jobb och rädda för att klaga. Men om en fristående krönikör länkar en målande beskrivning av deras arbetsvillkor till ansvariga politiker blir de tacksamma.