Här är ett självporträtt av Joseph Mallord William Turner från 1800. Han var en känd konstnär i England på sin tid och numera i hela världen, Han var impressionist utan att han visste det. Impressionismen ”föddes” ju som bekant först 1872 med Monets målning ”Impression: soleil levant”.
Turner var verksam under första halvan av 1800-talet och ville bli arkitekt, men ändrade sig sedan och blev i stället framgångsrik bildkonstnär. Han var ofattbart produktiv, till en början med ganska traditionella målningar, ofta stadsmotiv där han med sin arkitektträning var bra på att fånga de olika byggnadernas karaktär.
Han reste i Europa, målade klassiska miljöer i Rom, Canale Grande i Venedig, Sankt Gotthardspasset i Alperna och holländska landskap. Han målade gärna olika scener ur antikens historia. Innan han fyllde trettio var han en erkänd konstnär i den mer traditionella stilen. Sedan utvecklade han sin pre-impressionistiska stil, som ifrågasattes av en del, men som ändå ledde till att han blev president för Royal Academy of Arts mellan 1845 och 1850, mot slutet av sitt liv. Kort sagt, en mycket framgångsrik person, om än med sina egenheter och problem.
Om denna person har Mikael Leigh gjort en film som jag verkligen såg fram mot att se. Förhandsreklamen berättade att huvudrollsinnehavaren, Thimothy Spall, gått på konstskola i två år för att kunna klara av rollen som konstnär i filmen. Respekt!
Pappa Turner med sin son. Pappan till höger.
Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Eller det vet jag väl, för jag tycker filmen är dålig, men jag är förbryllad över att så många gillar den. När man läser de engelska recensionerna inser man att man borde älska filmen. Ett mästerverk!
Timothy Spall som Turner i filmen Mr Turner
Men, undrar jag, ser ni inte att den är pretentiös, dåligt rollbesatt (Turner och hans pappa ser till exempel lika gamla ut, eller möjligen ser pappan lite yngre ut), den är alldeles för lång (2,5 timmar), den saknar handling och framställer Turner som en grobian, medan så gott som alla andra personer i filmen är som hämtade ur Black Adder eller Jeeves and Wooster. Konstkritikern John Ruskin – som beundrade Turner och försvarade ett friare sätt att måla – påminner i filmen med sitt maniererade sätt mycket om Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie.
Fotot är fint, men den stackars fotografen måste också ta folkliv i staden, eller livet i hamnen och liknande trots att det är pinsamt uppenbart att statisterna inte har en aning om vad de ska göra. En man har tydligen fått order om att plocka med fisken lite hit och dit. Hit och dit. Hit och dit. När vi nu skaffat så mycket fisk måste ju scenen få ta lite tid…
Slavskeppet Zong. Man skymtar de kedjor som slavarna var hopkedjade med.
Men värst av allt är ändå att man får se så lite av och veta så litet om Turners konst. Ett av hans viktigaste verk, Slavskeppet, visas överhuvudtaget inte. Men Ruskin, som köpt tavlan, får i filmen berätta i affekterade ordalag (i bästa Bertie Wooster-stil) om hur han njuuuter av målningen varje morgon, innan han intar sin frukost. Tavlan föreställer ett hundratal slavar som kastats överbord, levande, hopkedjade, från slavskeppet Zong, för att drunkna. På så sätt fick rederiet ut försäkringspengar för slavarna. En säkrare inkomst än att frakta dem över Atlanten för försäljning. Man målar inte en sådan tavla utan att mena något med den. Det hade varit värt mer att få veta mer om, hellre än att se de där fiskarna.
Tja, sedan är förstås kvinnorna kantigt eller parodiskt skildrade, utom kanske den rara mrs Booth, som Turner flyttar ihop med under senare delen av sitt liv.
Återigen: William Turner var inte det groteska bergtroll som Timothy Spall framställer honom som. I intervjuer har Spall fått frågan varför han valt att låta Turner uttrycka sig mest i grymtningar och Spall förklarar att det föll sig naturligt under inspelningens gång. Jag tycker han kunde ha ansträngt sig mer.
Och här är Turner på ett fotografi som togs kring 1845. I filmen finns det en scen där Turner och mrs Booth låter fotografera sig. En ofattbar nyhet på sin tid.
För alla som tänker se filmen kan det vara bra att veta att han såg ut så här.
Ja, jag är nog lite arg, men det är nog inget mot vad Turner skulle ha varit om han hade sett filmen, han hade nog varit djävligt förbannad.
Då kanske jag inte ska ha så brått med att se den. Jag tror jag läste någon recension någonstans som påpekade just det som du skrev – man får se alldeles för lite av Turners konst.
Ingrid
Men å andra sidan, om du är intresserad av att se en liten korpulent man stövla omkring i vackra landskap och grymta till lite då och då – ja då är det här rätt film för dig! Nej uppriktigt sagt, alldeles för lite utdelning för så mycket tid som filmen tar. Fattar inte varför alla engelska recensenter är så lyriska!
Troligen därför att Turner är en prestigesnubbe i vissa länder (UK och i någon mån US). Det blir lätt ”The Greatest Story ever told” av sånt.
Recensenter är dessutom sällan ute efter att ge konsumentinformation. I likhet med andra som får betalt för sina skriverier gäller det ju att anpassa sig efter publiken. Vem vågar då ifrågasätta en film om Turner?
Såg just att GP hade en kritisk recension (http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/filmer/filmer2fyrar/1.2583057-mr-turner). Skönt att någon mer än jag är tveksam till filmen. GP-recensenten avslutar sin recension med: ”Jo, för ordningens skull måste jag påpeka att Mr Turner blivit tokhyllad, i betydelsen högsta tänkbara betyg, i prestigetidningarna The Guardian och The Telegraph.” Samt en förmodan att det är något med engelsmännen och Turner.
Oj vad jag känner mig insiktsfull! GP-killen säger ju precis detta: ” Kanske är det helt enkelt som så att Joseph Mallord William Turner i första hand är en brittisk angelägenhet?”
Jag misstänker också att toleransgränserna för affekterat nonsens ser annorlunda ut i England än i Sverige. Dessa tillgjorda icke-samtal som ska föreställa konversation mellan medlemmar av artonhundratalets konstelit går mig på nerverna, men de engelska recensenterna tycks vara nöjda.
Efter denna rejäla sågning (till skillnad från recensionerna och andra utsagor jag hört) så gör det inget att jag tyckte det var för halt att knata på bio i kväll. Det blev en annan grymtig gubbe på TV istället, LGWP, nämligen. Kom på mig med att undra vad M Ribbing skulle ha att andraga om hans offentliga uppenbarelse …..
Ja, LGWP hade lätt kunna vara stand in för Timothy Spall! Och MR hade nog givit upp helt och hållet, inför den buffliga filmversionen av Turner.
Men nu börjar jag ju bli intresserad av vad andra tycker om filmen, så jag hoppas du ser den så småningom, i alla fall.
Nu tror jag inte att filmen kommer till oss på Åland men man kan ju aldrig veta så noga. Småningom dyker den säkert upp i tvn. Hur som helst så har du gjort den intressant i alla fall, även om den inte är det du inte förväntade dig.
Det är säkert som Skogsgurra skriver om prestigegubbar…Kejsarens nya kläder hängs upp litet varstans i olika sammanhang, huvudsaken är att man tror att det är fint.
Jag vet alltför litet om Turner och funderar nu om jag ska vänta på filmatiseringen av honom allra först innan jag går till biblioteket och söker mera rättvis information.
Raka vägen till bibblan, tycker jag, för att leta på några konstböcker där man kan se Turners målningar. Och det finns en hel del på nätet också.
Jag tänkte också Kejsarens nya kläder, när jag inte riktigt kunde hålla med alla recensenter om filmens storhet.
Jag vet var filmen kommer att visas men det dröjer nog några år. Det blir på TCM förstås!
Jamen självklart –Turner Classic Movies! Även om det var en annan Turner.
Den här filmen vill jag inte se. Litar på dig :)
Fast ALLA andra (nästan) tycker ju att den är ett mästerverk. Borde du inte bilda dig en egen uppfattning om denna kulturman i 1800-talstappning?
Himla bra att vi såg filmen men nog blev även jag förvånad.
Så himla lång och Turner framställdes verkligen inte som
någon trevlig person. Fyrkantig till tusen. Håller med dig
och imponeras av allt du tagit reda på. Inte minst hur han
verkligen såg ut. Film kostar ohyggligt mycket pengar att
göra och man kan då undra hur just den här produktionen
fått göras. Visst var den ändå sevärd men borde kortats rejält
eller fokuserat mer på konstnärsskapet.
Ja, för Turner-älskare är det ju en måste-se-film, trots allt. Men precis som du säger hade hade man ju önskat att den varit kortare och med mer måleri. Och kanske en mindre Leif G W Persson-lik huvudperson. Noterade just att den inte nominerats till en enda Oscar!
Det är bra, man måste säga ifrån. Gillar Turners målningar men om Turner själv vet jag blott intet.
Du kommer från och med nu, eller strax eller imorrn att hamna i min sk bloggroll. Borde du ha gjort för länge sen.
Ha det gött! som vi säger i Götet.
Turner är bra. Det räcker ju egentligen. Det är som jag brukar säga om författare: dem ska man läsa, inte umgås med, för de anstränger sig vanligtvis (det finns undantag!!) mycket mer att vara intressanta och tankeväckande i sina böcker än i verkligheten.
Bloggroll, så trevligt! Tror att jag redan inkluderat dig i min. Bäst att kolla. Koll… jodå!
Ha det själv!
Vad synd med filmen (som jag först hörde om nu). Själv hade jag en inramad plansh av ett av hans målerier på mitt rum som liten; en bild jag verkligen älskade.
Du kanske gillar filmen? Det är många som gör det, så jag får lite dåligt samvete om jag avskräcker någon från att se den. Turner själv var nog en mycket trevligare person, fast det spelar ju egentligen inte så stor roll: hans konst är ju fenomenalt bra oavsett.