Där har jag nog inget att skriva om, tänkte jag när jag såg Olgakatts förslag till tema denna vecka: ”Min musik”… Jag med min alldagliga musiksmak. Men så poppar det ändå upp en och annan tanke. Som minnet av barndoms musikaliska höjdpunkt; en stenkaka med ”Klotjohans hambo”, som spelades på någon ålderdomlig grammofon.
Sedan är det det där med körsång. Jag tycker det är så fint. När många människors röster blandas till en helhet – det är något visst med det. Här är ett stycke körsång som jag lånat från Kulturchefens blogg, där det ofta finns fin musik. I klippet kan man se hur dirigenten småler nöjt i början, över den fina akustiken.
Och så när barn sjunger tillsammans så att inte ett öga är torrt. I alla fall inte mitt.
Jag är så imponerad av att det går att få ett sextiotal ettagluttare att både lära sig en massa sånger och sedan sjunga dem samtidigt och riktigt fint. Inte bara imponerad, förresten, väldigt rörd också. Jag går aldrig på terminsavslutningar utan en näsduk.
Ja, så är det ju Mozart då. Han är ju alltid bäst, även om det kan låta lite olika beroende på var hans musik spelas.
I brukssamhället Grängesberg, i västra Dalarna finns den här byggnaden. Den ser lite udda ut i sammanhanget, som en blandning av Bank of England och ett grekiskt tempel, men den är ett kulturhus för arbetarna i Grängesberg, skänkt av bruksdisponenten Ernst Cassel. Akustiken är berömd bland kammarmusiker och symfoniker i hela Europa. Man kommer gärna till Gränges och spelar, för att det låter så bra. När vi var där en sommar, redaktörn och jag, kom vi i samspsråk med en av arrangörerna, som också var ansvarig för den lokala musikföreningen. Han var mycket engagerad i den kommande konserten och när han gick runt i lokalen och lade ut notblad för Mozarts konsert för flöjt och harpa stannade han upp och pekade på ett flöjtsolo och sade med mycket inlevelse: ”Här… här blir det fint!” Och det blev det ju. Tyvärr finns ingen inspelning från det tillfället, så jag har valt denna från Sydafrika i stället, för att det (förhoppningsvis) inte ingår någon reklam i början av uppspelningen.
Och så får vi ju inte glömma Soukous, förstås, eller Congolese, som var samlingsnamnet för svängig, bra-humör-musik i Östafrika. Ett sound-track för mina år i Kenya och Tanzania, präglad av musik av Grand Kalle eller Joseph Athanase Tchamala Kabasele som han egentligen hette. Soukousens fader.
Tja, det var min musik, det. Här kan man läsa om övriga lördagsbloggares musik:
Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Vi lär ju vara ett körsjungande folk i Sverige men hela världen är ju full av körer. Vi minns ju det sjungande Estland för några decennier sedan. Själv läste jag en gång in svenska sånger på band till den Lettiska kören Ave Sol så de skulle få rätt uttal ( jag fick mildra min skånska något). Oratorier, operakörer, oj, vad det rinner till i minnet! Och alla trevliga program med den engelske körledaren Gareth Malone som lockar vanligt folk att sjunga i kör.
Din välsjungande kör ovan, Westminster Chorus, verkar vara en väldigt framgångsrik och kapabel barbershop som gör Rachmaninovs Mariahymn till en ren njutning.
En gång i tiden hade jag en inspelning av den kongolesiska mässan som jag fortfarande uppskattar. Det gjorde inte Sten Broman som när han deltog i en musiktävling i radio och ett utdrag ur mässan ingick i en fråga. Det var det gräsligaste han hade hört förutom dragspel och han närmast skröt med att inte ha en aning om vad det var. Varken före dess eller efter ingick hr Broman bland mina favoriter. Folk med mindervärdeskomplex blandat med megalomani är sällan trevliga.
En märklig mässa, Sanctus of Missa Luba, med sin traditionella kongolesisk musik. Hoppas någon satte herr Broman på plats när han ansåg att det inte var något att bry sig om!
Det fanns ju hur mycket som helst att skriva om för dig och tack för all musik du också bjuder på i inlägget. Att lyssna på barnkör kräver medtag av näsduk, absolut…
Nu ikväll kändes det nästan lika högtidligt att lyssna på britternas allsång…högtidligt som bara den.
Ja och när jag läser alla andras inlägg kommer jag på ännu mer. Kul musikrunda!
Ja! Mera Congolese! Och mera flöjt och klarinett, sonen spelade klarinett när han var barn och han har tagit upp det igen.
Kul med ungdomarnas musicerande. För oss tog det sig aldrig riktigt och möjligen var musikpedagogiken lite mindre inspirerande på den tiden.
För många år sedan så följde jag med svägerskan för att se när hennes pojke hade examen. Jag minns det än för det var en levnadsglad pojke som sjöng så intensivt och falskt bland alla andra … men så vackert. Njuter av att höra andra sjunga. Som du sa på min blogg … det sjungs för lite i dag och då spontant. Tack för ditt inlägg/kram
Funderar ibland på de där Jag-kan-inte-sjunga-körerna. För det är ju kul att sjunga tillsammans med andra. En av mina bästa chefer genom livet gav sig sjutton på att vi skulle kunna sjunga tillsammans på arbetsplatsen, även kanon. Och med god ledning gick det förvånansvärt bra!
Ja, näsduk kommer jag alltid att få ha med mig i fortsättningen när jag ska gå och lyssna till barnbarnens konserter på Lilla Akademien. Förhoppningsvis kommer Caspar också in på LA till hösten.
Om Sten Broman har jag ju skrivit ett inlägg (http://musikanta.blogspot.se/2011/03/sten-broman-och-jag.html) – jag träffade honom vid ett tillfälle i Lund. Mycket intolerant när det gällde musik och i övrigt också.
Själv gillade jag inte dragspel förrän jag blev medlem i Dragspelsgänget några år – då först upptäckte jag att musikerna var duktiga och låtarna ganska intrikata många gånger, både rytmiskt och melodiskt. Sen är det ju fin dansmusik också.
Mozart är alltid vackert och flöjt och harpa tillsammans ljuvligt. Spännande att lyssna till din kongolesiska musik också.
Ingrid
Vilken underbar Sten-Broman-episod du berättar om! En sann snobb (och skitstövel). Och de där citaten… Jag fastnade särskilt för den här repliken (som tillrättavisning till en servitör som erbjuder en pappersservett, antar jag):
– Unge man! Papper använder jag bara på ett ställe på kroppen, och jag kan garantera att är ICKE i ansiktet.
Och så det där med dragspel:
– En gentleman är en person som kan spela dragspel,
men väljer att avstå.
Det ligger en hel del gamla 78-varvare här i huset. Någon Klotjohan har vi inte sett till. Däremot ”Pariser Einzugmarsch” och ”Amalie Geht Mit ’Nem Gummi-Kavalier”.
Den förra är vi osäkra på, måste forska lite. Den verkar vara från tiden före andra världskriget och speglar nog inte Hitlers drömmar.
Men Amalie och hennes kavaljer har vi hört i nyare tappning. Kolla Max Raabe och hans Palastorchester. https://www.youtube.com/watch?v=eUKF1RrfG0A eller en annan favorit https://www.youtube.com/watch?v=PAtgwEt_3cY där man får insikt i djurens liv. Raabe har plockat fram mängder med vansinniga texter från tjugotalet och det är en hel del Bertie Wooster över det hela.
Vi tyckte att det kunde vara skoj att lyssna på de där inkunablerna och när vi hittade en retrogrunka i modern tappning var det ju tvunget. Den spelar allt, utom Edisons vaxrullar. 78, 45, 33 varv kassettband, CD/DVD och om man vill föra över till MP3 så finns det ett USB-uttag där man kan stoppa in en USB-sticka.
http://www.ginza.se/product/retro-line-vintage-skivspelare-kassett-cd-usb/71594/
Jaaa, Max Raabe! Värd att lyssna på och dessutom sevärd, med sin tjusiga orkester. Väldigt fin retrospelare också! Jag har investerat (mycket mer!) i en spelare av liknande slag som ser mycket tråkigare ut. Så tråkig att jag inte ens kommit mig för med att plocka upp den ur sin förpackning.
Den skulle jag gärna se bild på! Eller är bilden så tråkig att den inte kan visas?
Svårfotograferad. Ligger i skåpet i hallen i Tvåbo, som sagt ouppackad. En brun kartong av ordinärt kartongsnitt. Innehållet är, om jag minns rätt, nåt i den här stilen.
En del av det där ”i den stilen” ser ju inte alls tråkigt ut. Men kassettband verkar dom ju inte klara.
På tal om antika/utdöda media så har jag en Luxor trådspelare aka Magnefon under renovering. Sedan är det nog bara Landsarkivets glasskivor jag inte kan ta hand om.
Alltså, ”den där stilen” gällde bara utvalt objekt. Platt fyrkantig metallåda, med platt rund skivtallrik och platt fyrkantigt plastlock. Samt USB-utgång. Rätt ospännande. Men hittar du en sån här på auktion så är jag intresserad.
Ja, det var ett elände att lyssna på de små vid terminsavsluten. Dessvärre slut på det nu.
Mozart är inte helt fel för mig heller. Men jag lyssnar gärna på Elvis eller Håkan H också. Det beror lite på vilket humör man är på. Angående Klot-Johan är jag mera skeptisk.
Trevlig kväll!
Oss emellan kan jag avslöja att jag nog växt ifrån Klot-Johan. Men i femårsåldern tyckte jag att det var en väldigt klämmig låt!
Wow, det finns et Teatro Amazonas i Grängesberg! Du fick ihop det fint! För min egen del blev det ett kort avsnitt i inlägget om mormors hus. Tyvärr, för musik är så mycket en del av livet att det egentligen skulle kunna fylla en hel blogg (och gör det också, men på andra håll!) Jag bara konsumerar helt ohejdat, som en musik-gormand. Typ.
Vilken bra parallell – Teatro Amazonas! Lika oväntat (och välkommet) i Amazonas som i Bergslagens regnskogar!