”Mästerskapet kan man läsa i handen”, sade en teckningslärare en gång till mig. ”Det är så man upptäcker förfalskningar när det handlar om porträtt: taffligt målade händer.”
Men eftersom de flesta konstförfalskare vet med sig att det är svårt att måla händer, nöjer de sig ofta med att förfalska landskap, blomstermotiv och annat lättmålat.
Zorn var bra på händer. Till och med fiolspelande händer gav han sig på, händer som verkligen inte beter sig som händer brukar. 
Eftersom jag ritade oavbrutet en gång i tiden och eftersom min kloka far ansåg att ritpapper var till för att användas, hade jag obegränsad tillgång till ritmaterial. Jag producerade tusentals handteckningar som de här ovanför. Jag har förstås slängt alla teckningarna, så den här bilden är ur en teckningsbok av Bruce Robertson.
Till vänster har vi en målning av en konstnär som nog borde ha jobbat lite mer just med händerna. Kanske de kunde ha varit lite mer stiliserade – eller naturtrogna? Nu ser de bakvända ut, för många fingrar och lite för stora. Men konstnären – Jules Schyl – måste har varit nöjd med den eftersom de får dominera bilden.
Porträttmålare vill gärna placera något i handen på sina motiv. Här har vi Zorn på ett självporträtt, med cigarrett i handen. Och i högerhanden anar man en tändsticksask.
DET är mästerskap, att måla en hand så att det syns vad som finns inuti den!
Men just det där med rökverk i handen har skapat kontroverser på senare tid. De här två läkarna var mycket framstående och uppskattade på sin tid, Ernst Westerlund (japp, han med pelargonerna och med Lev Tolstoy som svärson) till vänster, målad av Wilhelm Smith och barnläkaren Adolf Lichtenstein till höger, målad av Bo Beskow.
Hur lämpligt är det att visa en rökande läkare – och särskilt en barnläkare – med cigarren i högsta hugg? Det frågar man sig, till exempel i Svenska Läkaresällskapets hus, där porträttet av Lichenstein hänger på bästa plats intill föreläsningssalen. För några år sedan pågick en livlig debatt om att tavlan borde flyttas så att ”vår kollega kan få fortsätta att bolma sin cigarr mera i avskildhet”. Jag vet inte hur det gått med den saken. Jag skulle nog själv vilja ha det kvar på en framträdande plats, för det är ett fint porträtt av en skicklig konstnär och då är jag beredd att bortse från cigarren i handen.
I handen är veckans lördagstema. Ett klurigt tema tycker jag, liksom övriga teman som vi fått av Pettas-Karin denna månad – tack Karin! Här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Just detta har jag ofta detaljstuderar i konstverk och konstaterat detsamma som du – det är verkligen inte ens alla stora konstnärer förunnat att kunna avbilda händer, varken i formen eller storleken. Ibland blir det rent av så störande så att helheten går förlorad. Men Zorn är den verklige mästaren! Jag är så nöjd att jag lyckades introducera en amerikansk vän för Zorns verk häromåret.
Ja, kommer man väl på vad det är som stör går det inte bortse från misslyckade händer. Men då är man ju i trygga händer när man ägnar sig åt mästaren Zorn!
Du store tid, ska rökningen censureras kommer det att bli ett större ståhej än om Pippis pappa. Tänk på alla barn och ungdomsböcker där nästan alla pappor rökte (och nyttjade alkohol). Lånbyxor, fickur och rökdon var ju ett tecken på att man var vuxen.
Även mina ritblock var fyllda med händer och fötter – i dag nöjer jag mig med streckgubbar.
Margaretha
som inte på något vis
menar att forna tiders
oskick legitimerar
ett fortsatt missbruk
Ja, jag säger bara: Alfons Åbergs pappas pipa! Klart pappa Åberg kan sluta röka om han vill, men att radera bort pipan i de äldre böckerna känns onödigt.
Och fötter, ja. Lustigt nog har jag en bunt fotteckningar (alltså teckningar som föreställer fötter) kvar någonstans, medan jag slängt alla handteckningar. kanske det var krångligare att rita fötter? Eller – mer troligt – var det nog så att jag planerade att rita på baksidan också.
Hur kunde du vara så dum och slänga alla dina teckningar?!?!
Målningen av Zorn är helt fantastisk!
Gillar inte att vi ska sudda ut spår sen förr med serier, barnböcker, målningar med mera. Det var så det var då och det är en historia att bevara. Dina teckningar var också en historia att bevara *synd att du kastade allt*
Tack för intressant inlägg /kram
Jamen alla dessa handteckningar… de hade verkligen inget värde alls annat än själva övningsmomentet. Men många av de andra teckningsbuntarna som jag tänkte slänga räddade faktiskt min pappa. Jag ställde ner kassar med sånt som skulle brännas i pannrummet (då pannan inte var igång), med stora lappar på: BRÄNN! Men det gjorde han inte. Och när jag fick tillbaka dem några årtionden senare var jag rätt glad för det!
Väldigt intressant tema!
Schyl var nog inte alldeles naivt kass på att få till händer. Den slankslinkiga framtoningen hos modellen känns medveten och ett par naturnära händer skulle kännas fel. Som pjäxor på en balettdansös. Det är lite Modigliani över bilden och om man bildgooglar på Schyl och Modigliani dyker det upp en hel del intressanta händer.
Jag körde vidare med Léger, Matisse och da Vinci. Där är det nog bara da Vinci som skulle få godkänt av anatomiprofessorn.
”För många fingrar” – påverkad av Disney?
Nja, det var just det där mellanläget jag inte tycker var så lyckat. Allt är ju stiliserat utom just händerna. Och om han prompt ska pilla så mycket med dem, kunde han väl gjort dem mindre störande, dvs normal storlek och fem fingrar i stället för sex. Dessutom kunde han satt dit högerhanden så att den inte ser ut att sitta bak och fram (även om den inte gör det). Det var bara det jag menade med ”mer naturtrogna”. Alternativt, vilket jag tycker hade varit mer lyckat, kunde han ha stiliserat mer.
Modiglianis starkaste sida var väl inte händer, om jag minns rätt. Men han hade andra kvalitéer, onekligen, Och ibland fick han till det. Som porträttet av Anna Achmatova som visa(t)s (nyligen) här i stan. Osäker på om den finns kvar.
Mäh?
Men hon Har ju rätt mängd fingrar.
Vad är det du ser som inte jag ser?
Ja, kanske om man finräknar. Jag tyckte mig dock se ett extra lillfinger på vänsterhanden. Alltså den hand som ligger i hennes knä.
Zorn är verkligen en mästare. Jag har sett det där självporträttet ett antal gånger och jag har varje gång tänkt på högerhanden, att det ser ut som om han har något i den. Men då har jag funderat på om det beror på att han haft en pensel i handen som inte skulle vara med på bilden. Och sen har jag då undrat hur det är med självporträtt, är de vanligen spegelvända eller hur är det? I så fall är det nog fel för han bör väl ha varit högerhänt? Tändsticksask har jag aldrig tänkt på, men det är nog mer troligt.
Jag tror att de flesta självporträtt är målade som i en spegel. Alltså som att man står mitt emot personen(personerna). En av mina favvotavlor, Las Meniñas av Velazquez visar konstnären i full färd med att måla av prinsessan, med penseln i högsta hugg i högerhanden. Såvitt jag vet var han inte vänsterhänt. Men jag tror att konstnärer från sent 1800-tal och framåt också tog fotografier till hjälp. Som porträttmålare gör även idag.
Ja, nog önskar jag mig att jag också hade haft ännu mera i handen vad gäller talang att måla och teckna. Förstås, det handlar också om träning, träning, träning.
Händer är t.om. svårt att fotografera för att få dem synliga på rätt sätt, så att måla dem är en mycket stor konst. Även jag har lite grann dille på att titta särskilt mycket på handdetaljerna när jag går på konstutställning
Har du försökt? Hur det än blir är det alltid roligt att måla och rita. Och om jag ska skriva något ritar jag ofta först. Streckgubbar, färgkludd eller rutor och linjer, ett slags plan och vad som råkar passa bäst för det jag ska skriva. Många blogginlägg börjar med några bubblor eller rutor…
Nu fick jag mig en stor portion nytankar att ha med mig då jag tittar på konst! Intressant inlägg!
Själv kan jag inte rita alls. Jo, då jag har försökt …
Handen som målar har problem med den hand som målas ….
Min mor avled i Kol, svårt sjuk i flera år, den sista tiden fick hon röka enligt sin läkare, det handlade om livskvalité – för henne.
Kan se en symbolik i att du sparade fotteckningar – en bör ha något att stå på … men synd om de andra -men allt kan inte sparas.
Klok läkare, trots allt, även om det måste varit rätt kontroversiellt.
… fast händerna är ju rätt användbara de också när man ritar… :-)
:)
I Handen. Jag undrar hur folk i Handen kan må en dag som den här? Di har det nog som alla vi andra.
Men? Jag skrev ju en lång kommentar om hur man har det i Handen och så är den bara borta? Och nu har jag glömt vad jag skrev… jo det vr att man nog har det bra i Handen, för befolkningen ökade från drygt ett tusen år 1950 till trettiotusen 1970. För att sedan minska till tolvtusen 2011. Fast jag misstänker att det delvis – i alla fall befolkningsminskningen efter 1970 – beror på ändrade kommmundelsgränser. Och så tänkte jag skriva om Fredrika Bremer som bor i Handen, men det var i Haninge så det blev inget.
Det var något med Zorn som inte stämde. Näsduksficka till höger? Tantknäppt väst?
Nej, här har nog en spegel varit inblandad. Är man högerhänt så håller man dessutom rökverket i höger hand.
Det är nog bara Keve Hjelm i Kvarteret Korpen som håller cigarren i vänster hand för att vara ”beredd till ett snabbt handslag eller en underskrift”, som han undervisade sonen Tommy Berggren. Det blev inte mycket handslag eller underskrifter för Hjelm. Men beredd var han!
Ja, nu blev det svårt! Näsduksfickan sitter till vänster, alltså? Det bör den göra så att man snabbt kan dra upp den med höger hand, vid behov. Men läkarna knäpper tydligen lite hipp som happ och håller cigarrerna i valfri hand. Eller vänta, nog är väl läkarrockarna tjejknäppta på båda läkarna? Svårt det där. Om jag ställer mig med ryggen åt skärmen för att det ska bli lika, då ser jag ju inte…
Men på självporträttet (Zorn) är det nog ändå spegelvänt, det tror jag du har rätt i!
Den näsduken används aldrig.
En parallell tanke är att revolverhölstret på en dextroman sitter till vänster. Med kolven framåt. Där gällde det ju att vara snabb.
Båda läkarna är farbrorknäppta. Men så är det ju inga självporträtt heller.
Äsch, höger och vänster, jag blir galen… Måste gå och kolla på redaktörns kavajer vad den där jämrans fickan sitter… Vänster. Och då stämmer det ju på Zorn, om det är en spegelvänd bild. Eller? (Ja, ja, sånt där är svårt för oss dysdirektiker.)
Självklart gör man ett självporträtt med en spegel. Det tror jag i alla fall.
Men Velasquez… Fast det var förstås inget självporträtt egentligen, även om han målat in sig i bakgrunden.
Egentligen borde man ha två speglar när man målar självporträtt, så att slutresultatet blir rättvänt. Hmm… undrar hur dom gör egentligen.
Härligt med fäder som stöttar sina barn. Föräldrar förresten, men just nu är jag inne i Malalas bok och inser vilken fantastisk far hon har. Min pappa var faktor på tryckeri, så jag hade gott om papper att pyssla med!
Ja mitt konstnärliga självförtroende var det inget fel på – som barn. (Sen slog självkritiken till.) När jag var sju år och en tant i mammas bekantskapskrets inte alls förstod vad jag målat så tänkte jag bara: Oj då, hon förstår sig nog inte på konst!
PS. Malalaboken verkar läsvärd!
Jag gillar den. Intressant med en ny värld, hennes pappa är jämngammal med mej och hans fru var analfabet. Jag tänker på vilken förmån jag har som fått gå i skolan!
Ja, det är något jag tänker på rätt ofta, att man råkar vara född inte bara på rätt plats utan också rätt tid. Det var nog lite slitsamt på stenåldern.
Om jag fattade saken rätt så var det på Correns tryckeri. Han kände i alla fall faktorn där. Han som också var känd som ”den mänskliga faktorn”.
Jag hade ibland nöjet att vara med där under småtimmarna när man körde fram upplagan. Det brukade vara mellan midnatt och tre på morgonen. En gång kände jag mig lite sliten och tyckte att jag behövde vila en aning innan jag åkte tillbaka till Stockholm.
Jag lade mig i en hög med makulatur under pressarna och vaknade av att den mänskliga faktorn försökte transportera ut mig till returpapperscontainern med hjälp av en gaffeltruck. Den mänskliga märkte inget men hejdades i tid av medarbetarna som påpekade att just den containern bara var avsedd för pappersavfall.
Sopsorteringen räddade mig, så att säga.
Haha, annars hade du kanske kunnat passa på att återvinnas och bli pånyttfödd! Pappsen var faktor på ett annat tryckeri, men ankdammen är liten och alla känner alla.
Hoppsan! Tur att den mänskliga faktorn hade någon som hann hejda honom. Lite dubbelt det där tillnamnet ”Den mänskliga faktorn”. Både gulligt och oroväckande på samma gång. Men visst är det trevligt att känna folk som har tillgång till papper. Hallå, SG,inget pappersbruk i sikte? Barnbarnen gör av med minst lika mycket papper som jag gjorde en gång i tiden, men med mindre känsla för skillnaden mellan skisspapper och finpapper.
Kan ske när som helst. Sånt vet man aldrig.
Men just nu är det spårbunden trafik som gäller; elektrifiering av diesellok. Mycket spännande (oavsiktlig dubbelmening).
En rulle bestruket och glättat papper står här och dammar igen. Ska försöka komma ihåg den om några veckor.
Annars är det aktuellt med Skärblacka, men då blir det nog fluting aka vågningspapper. Inte så bra artistmateriel.
Betr. faktorn: Pyssepappa och jag satt och mindes faktorn för ett par år sedan. Tillägget ”den mänskliga” var högst befogat.
* Det var han som skar hål i en apparatskåpsvägg för att sätta in ett kylaggregat. Problemet var bara att han inte kollade vad som satt monterat på andra sidan. Tidningen kom inte ut nästa dag. Inte heller dagen därefter.
* Han glömde plötsligt att det fanns pelare i källaren och backade på en av dem med en tung truck (Sa jag att han älskade att köra truck? Utan förarbevis, men vem bryr sig? När man är mänsklig.) Ovanpå stod den fina nya König&Bauerpressen. Efter den händelsen var det problem att få banan att löpa rakt i tredje verket.
* Faktorn ansvarade för att det fanns tryckfärg inför nattens körning. Det hade varit lite dåligt med svart färg, visserligen hade han sagt till om påfyllning men lika bra att kolla. Det var dåligt med belysningen och det är inte lätt att se nivån i en svart tank. Faktorn tog en pappersbit som han stoppade ner i botten av tanken för att se nivån. Civilklädd för hemgång var han, på den tiden hade faktorn kostym med tillhörande vit skjorta och slips. Hans order om påfyllning var verkställd. Det insåg faktorn lite för sent när han häpet drog upp en alldeles svart arm. Inte ens slipsen klarade sig.
Han visste om sitt lilla problem och var ändå alltid på gott humör. En riktigt mänsklig faktor.
Undrar om den branschen är extra utsatt för orginal! Jag vill gärna tro det.
Underbart! Både faktorns bravader och att det möjliga pappret i pipelinan. Pajplinan? Äsch, det möjliga pappret, då.
Spännande det här med händer i konsten. Även jag lärde mig någon gång att det är på händerna man ser om det är en skicklig konstnär, så därför far mina ögon direkt dit när jag går på någon utställning. Zorn var en fantastisk konstnär, som verkligen kunde sin sak.
Ja, framför en Zornmålning kan man bli stående och undra: Hur 17 gör han?
Domprosten i Visby, Mats Hermansson målar händer på ett sätt att man känner igen att det är han som målar dem.
http://www.presenningsikon.se/
Vilken domprost! Och verkligen igenkänning på de händerna! Men vad betyder det där med ringfingret mot tummen, som dyker upp gång på gång? Om det alls betyder något.
Hej Karin
Gott nytt år!
Nu är det länge sen som jag var inne här och läste, alltid lika spännande och lärorikt.
Jag hade ingen aning om det där med händer och konstnärer, facinerande. Det kommer jag ju definitivt att titta på hädanefter.
Jag har ny blogg och skulle bli glad om du bytte ut länken i lördagstemat som går till den gamla. Välkommen dit!
http://www.fritidochtankar.blogg.se