Det finns många slags förr i tiden. Som när någon som lär sig svenska inte riktigt fått grepp om skillnaden på ”förut” och ”förr i tiden”. Då kan det bli: ”Förr i tiden, i torsdags.”
Eller när man försöker sortera upp gamla och nya foton i olika kartonger och upptäcker att det finns olika meningar om epokerna. De bilder som för mig hör till kategorin ”relativt nytagna” hamnar definitivt i högen ”förr i tiden” för barnbarnen. ”Jamen hallå, hörni, det var ju faktiskt bara… eh, okej då, 40 år sedan.” På sätt och vis historia. Men ändå så nyss.
Det var nog så begreppet samtidshistoria uppstod. Det är nämligen, enligt en av många definitioner, sånt som vi fyrtiotalister minns.
När jag berättar för barnbarnen om min barndom blir det uppenbart att jag är född förr i tiden. Såklart. Dessutom stärks det intrycket av vår ålderdomliga livsstil, med vedspis, utedass och stortvätt nere vid ån.
Om jag försöker föreställa mig hur det var för mina far och morföräldrar när de var små hamnar jag på 1800-talet och det, om något, är ju verkligen förr i tiden!
Här är en (färglagd) bild från pingsten 1911. Farmor och farfar med sina fem barn. Farfarsfar sitter med min yngsta farbror i knät. Pappa är tvåa från vänster. Min pappas barndom var nog inte så olik min egen, egentligen, medan farmor och farfar i sin avlägsna 1800-talsbarndom hade det betydligt tuffare på många sätt.
Här har vi samma hus idag, eller i alla fall förra vintern. För farmor och farfar och deras fem barn var det rymligt. Nu känns det lagom som sommarbostad åt Redaktörn och mig.
Karin på Pettas ger oss lördagsteman i december. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Det som var stort när man var liten, blir litet när man blir stor. Stora backen upp mot polishuset hemma på Bruket är just ingen backe alls idag. Undrar om den har planats ut? Knappast.
Allt krymper! En kompis till mig ville visa det hus hon växte upp i, med en pampig trappuppgång och ”så fanns det en lucka där portvakten höll koll på vem som kom, dääär uppe! Eh… den är borta. Men nu finns det en lucka här nere i stället!”
Så roligt att du också nämner år 1911! :)
Vackra bilder som vanligt, härliga barndomsfoton från förr i tiden.
Förr i tiden är verkligen relativt.
Ja då kan vi väl slå fast att i alla fall 1911 var för i tiden!
Så underbart beskedliga ni ser ut. Fast brorsan ser ut att fundera på nur det där experimentet går till.
Ja, undra på det!
Ett ljus i en vinglig stake på ett vingligt bord med en massa papper och en brinnande lackstång. Och under det en hel snickeriverkstad med hyvelspån, cellulosalack och annat explosivt brännbart.
Så är det förstås inte. Jag var säkert lite småsur för att jag inte fick göra det där roliga. Jag var ju så mycket bättre på det. Och Karin ser så där avståndstagande ut som hon kan göra ibland för att markera att hon inte alls är intresserad.
För övrigt tycker jag att det är en bra bild – mest för att jag förekommer i två upplagor på den. Porträttet i den ovala ramen är inte alls en bild av en äldre släkting – den visar mig som bejublad pianist. En karriär som jag övergav vid cirka två års ålder. Där kan Wolfgang Amadeus slänga sig i väggen!
Min uppsyn beror nog främst på att jag var lite trött på att bli fotograferad. Men jag visste ju att det skulle gå över på en sextiondels sekund eller så, därför tog jag på mig en stoisk min och härdade ut.
Nu ska vi se om jag klarar att lägga in bild i kommentaren. Ibland funkar det, ibland inte. Jo det funkade! Här ser man pianovirtuosen i full aktion. Alltså samma bild som hänger på väggen bakom mig, men där är det svårt att se den eleganta fingerföringen.
En liten färd i ditt förr i tiden , just nu!En verkligt tidsbegrepp som hela tiden varierar sig. Intressant med samtidshistorien som du skriver om. Mysig stuga det där, och i färg dessutom!
Ja, det var ett krävande yrke att vara fotokolorist, eller vad det hette. Färgfoto fanns ju inte så då fick man färglägga för hand. Jag tycker koloristen gjort ett riktigt bra jobb i det här fallet.
Ja nog är det så att det där huset var väldigt stort och fint förr i tiden. Och så roligt att ha ett så gammalt foto.
Fotot av huset av idag är enormt vackert, ett riktigt julkort!!
Trevlig helg!
Kram, Ingrid
Visst är det en fin stuga! Men någon påpekade att bilden nog inte är från förra året, för då hade vi inte så mycket snö.Det kan nog stämma. Förrförra året då? Eller förrförrförra?? Jag ser det som en illustration till dagen tema. Det som var alldeles nyss blir ganska snabbt ”förr i tiden”.
Förr i tiden fanns inte färgfoto men en skicklighet att färglägga det svartvita kan emellanåt ses. Det gillar jag även om det ibland blir litet grällt och nyansfattigt. Kom just på att det skulle vara roligt att höra Filosofiska Rummet i P1 diskutera när ”förr i tiden” ska anses vara!
Mitt drömyrke! Om det bara inte hade varit så att det finns färgfoto idag. Men visst krävde det ett särskilt handlag och en blick för nyanser. Jag tycker kanske att återgivningen här blev lite för färgstark. Det färglagda originalfotot är jag nöjd med. Och visst vore det intressant att få begreppet förr i tiden utrett av experter! Jag försökte reda ut ”samtidshistoria” för ett tag sedan och det var svårt nog:
https://www.karinenglund.com/2012/09/vad-ar-samtidshistoria/.
Vilken fin stuga! Tänk att du har ett så fint gammalt foto – 1911… då föddes min farmor. Nog såg den mycket större ut på det gamla kortet än på det nya – kanske beroende på träden som är så nära och all snö. Det är kanske ombyggt också, de små fönstren på gavelns ovanvåning saknas på den nya bilden.
Visst är den fin, den lilla stugan! Och den är sig lik. Visst ser den mindre ut på vinterbilden, men det är delvis snön, delvis perspektivet som förvillar lite. Och så de höga träden bakom, som var mycket mindre för drygt hundra år sedan. Den är inte ombyggd, mer än att de små vindsfönstren försvann när trappan gjordes om.
Inte för att jag vill tjata, men det var det där med firefox och bilder.
Oj då. I fix!
Fast nävisstnä. Den där bilden på pianovirtuosen finns viss i en annan dator.
Hej och hå!
Attans. Försökte lägga in pianospelande Skogsgurra i Safari, men allt som hände var att jag sabbade bilden i Firefox också… Jag ger upp. Det lär vara nån slags helg i antågande som kräver sitt (se Tove Janssons berättelse ”Granen”.)
Kan vara Salieri som raderade ännu en konkurrent.Mina femton minuter blev ju ändå rätt många timmar. Man får vara glad åt det lilla.
Jag håller med Andra året i Hjo om att allt var mycket större när man var liten! Det blir dessutom roligt när barndomshistorierna ska återberättas för barnen på plats. ”Den här stenen var jättestor när jag var liten!” och vid ett tillfälle åkte vi med bilen genom Idre, barnen var trötta och PK alldeles nostalgisk. ”När jag var liten, var den här uppförsbacken …” och så blev han avbruten av en uttråkad unge i baksätet: ”…säkert en nedförsbacke!”
Men jag vet, att när dom blir äldre kommer dom försöka minnas alla dom där historierna. För så tänker jag på mammas och mormors alla historier.