Nu kan man se Vera Nilssons målningar på Liljevalchs konsthall. De finns där till den 6 januari. Har man en chans att ta sig dit ska man absolut göra det.
Fredriksbergs have, 1916-17. Olja på duk. Privat ägo.
Så många tavlor som man har letat upp! Många står det ”Privat ägo” på och jag överraskar mig själv med att bli riktigt avundsjuk. Vill ha!
Det är en generös utställning från 1910 till 1970-talet och mycket som jag aldrig sett förut. Jag blir inte bara avundsjuk på alla som har en Vera Nilsson-tavla i privat ägo, utan på Vera Nilsson också. Tänk att få gå en utbildning på konstfack och vara så säker på sin sak att man säger att ”Nä, teckningslärare tänker jag inte bli, jag ska bli konstnär!”.
Och så blev hon det. Mitt i den spännande epoken då alla nya riktningar slog igenom, kubismen, expressionismen, impressionismen, fauvismen.
Det var bara att plocka de influenser man gillade och göra något eget av det. Nåja, bara… det kräver ju en hel del av konstnären. Vera Nilsson verkar ha tittat på allt och bestämt sig för att måla på sitt eget sätt.
Av alla hennes porträtt är det egentligen bara det här kamratporträttet av Stina Eliot som är lite ”tjusigt” (Olja på papper, 1918, privat ägo).
Andra porträtt kan påminna om Picassos sätt att 
avbilda människor. Lite förgrovat, eller förtydligat, för att komma åt sanningen.
Jag kommer att tänka på det berömda porträttet som Picasso målade av Gertude Stein. De som såg det protesterade och sa att så ser hon ju inte ut! Picasso svarade lugnt: ”Nej inte nu, men hon kommer att göra det!” Och det gjorde hon faktiskt med tiden.
Kanske väckte det här porträttet samma protester som Picassos. Vera Nilsson målade av Astrid Holm, 1917, lite i Picassostil och kanske var det någon som sa att så där ser inte Astrid ut. Och kanske, kanske Vera Nilsson tänkte att hon kommer att göra det.
De porträtt som hon målade i Senegal och av senegalesiska studenter i Stockholm är mer rättframma och realistiska.
Förgrovade kanske, men inte mer än många av hennes andra porträtt. Därför känns katalogtextens lite försiktiga tassande kring målningarna från Senegal och deras eventuella exotiserande tendens lite onödigt nervöst. Vera Nilsson var framförallt saklig.
Den här målningen, till vänster (olja på pannå, från 1949) finns på Nasjonalmuseet for kunst i Olso.
I Malaga såg Vera Nilsson småflickor som tiggde och dansade på gatorna för att få ihop lite pengar. Hon såg också alla bortvända ryggar. Här är en av tre målningar med det motivet, från utställningen.
Gata i Malaga, 1920. Oljeskiss. Privat ägo.
Passa på att se utställningen senast den 6 januari! Eller nästa år på Mjellby konstmuseum den 24 januari – 3 maj och Norrköpings konstmuseum den 6 juni – 6 september.
Spännande att se vilka målningar du valde ut. Jag gissade i alla fall rätt att du skulle ta med några av afrikaporträtten. Annars tyckte jag det var oerhört svårt att välja ut några målningar att visa på bloggen när det fanns sådana massor.
Ingrid