I somras hittade jag en herrbetjänt i en skrubb. Ett oväntat fynd i detta snickarhem. Finkostymen hängde i en rejäl klädpåse av tyg, med dragkedja. Annars var det mest blåställ som gällde. Men inte hänger man väl ett blåställ på en herrbetjänt? Det ska hänga på en krok eller över en stolsrygg. Hur hamnade herrbetjänten här?
Jag lyfte i alla fall ut den ut den, vred och vände lite på den och lät den stå kvar i sovrummet. Det kändes inte helt naturligt att använda den. (Ja, ja, jag är lite inpyrd med föreställningar om hur det ska vara, läs om mina problem med lastbilschauffören som hade foglossning!)
Men så började jag lite försiktigt med ett par byxor. Och så ett par till. Och en skjortblus.
Och ungefär samtidigt hittade jag i dessa outtömliga högar av papper, bilder, broschyrer, och andra avlagringar från mer än hundra år, ett kort som på något sätt verkade höra ihop med situationen. Det är nog inte mer än tio, tjugo år gammalt och fråga mig inte hur det hamnade i min ägo. Det finns inget skrivet på baksidan och det låg i en bunt med gamla foton på okända personer (man ska alltid skriva namn och datum på fotografier! Alltid!!), som kan vara från trettiotalet.
Hursomhelst tog jag det som en uppmuntran att fortsätta att använda herrbetjänten. Jag dristade mig till och med att hänga på den en lättare sommarblus. Och jag försökte med färgglad tunika, med där går gränsen; det är den nog inte riktigt skapt för att klara.
Ta det som ett inlägg i valdebatten och en bekännelse att jag ännu inte är mogen att rösta på Fi.
jag tycker de är suveräna, de där betjänterna – ser ackurat ut som min, du har nog maken till broken – fast blir du nödd till att anlita hemsktjänst, så tro inte att de fattar vitsen med en dylik. De släpper hellre kläderna i en hög på golvet.
Margaretha
Bara man vänjer sig vid tanken så är det en utmärkt klädhässja. Kanske går att få hemtjänsten att tänka om?
Om man inte tänker, kan man knappast tänka om.
NE sätter man inom parantes: (mans)person som är anställd för att utföra personlig uppassning för ngn person i hög samhällsställning.
Betjäna någon borde väl till och med en kvinna klara av.
Enligt NE har ordet bara funnits sedan 1967 – jag tillåter mig tvivla.
M
Aj då. Så pass…
Jag tvivlar med dig! Nog sjutton har såväl företeelsen som ordet funnits längre.
Då får du mogna snabbt! Det är val på söndag. ;)
Oj, redan!
Oh, en herrbetjänt vill jag också ha! En betjänt som är dam kan jag nog inte ha lika roligt med, tror jag.
Som sagt, genusvetander inte min bästa gren och nu undrar jag om en herrbetjänt måste vara karl. Möjligen är det så, men heter i så fall den kvinnliga motsvarigheten?
Vi har också ett par dylika betjänter. En vet jag står i källaren med hästgrejor påhängda. De duger till olika saker, tydligen;)
Vad trevligt – en hästbetjänt!
Nu har jag hittat den andra också – den syntes inte under ett antal filtar….
Den perfekta hässjan!
Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien år 2009, anger årtalet till 1965 och har förklaringen:
• klädhängare i golvmodell där en mans gångkläder kan hängas upp
SAOL utgiven av samma akademi är mer kortfattade:
herrbetjänt • klädhängare
Men nog måste företeelsen ha funnits tidigare – kanske under annat namn.
Ja, kolla vad jag hittade på en engelsk sida om klädhistoria. Det verkar som om de kom i bruk i Sverige när man övergav dem i England!
”Such stands were common from the 1800s up to the mid-20th century. When men’s daily fashion steered away from trousers, jackets, suits, sport-coats and blazers in the decades after the Second World War, valet stands became less and less useful, and eventually people stopped buying them, and making them. But they are handy pieces of kit for those who still tend to dress in a more conservative or traditional, vintage style.”
Jag har sökt men inte hittat något annat svenskt namn på tingesten.
Men jag fann en – som jag tror rätt nytillverkad – snoffsig variant på en auktionssida. Undrar vad som lämpligen förvaras längst ned och som kan döljas med lock? På de små hyllorna i stativet kan man nog hänga strumpor och slips.
Vilken goding – den vill jag ha! Liten skohornshållare längst ner, kanske? Eller plats för skoborste och skokräm?
Skoputsgrejs låter troligt.
Det fullkomligt dräller av olika modeller!
OJ!
Här på trakten är det vanligt med en knoppbräda bakom dörren. Herrbetjänt, äh, herrskapsfasoner som de hôlls med i stan.
Men jag vill ha ändå.
Visst är det lite förvånande att farbror Erland hade en sån?
Inte den mest praktiska modellen (det där med att hänga långbyxor överst, över blusar och tröjor funkar inte så bra), men som hässja duger den.
Jag kan gott tänka mig att hans trendkänsliga syster Ellen hade köpt en klädhässja åt maken Nisse och att Nisse vägrade befatta sig med något så fånigt. Och då fick Erland presenten.
Erland tog tydligen (obs, fria fantasier nu – eller en teori, om det känns bättre) emot den (vad annat kunde han göra?) och eftersom han troligen snubblade över den vid nattliga vandringar ställde han in den i garderoben. Jag kan i alla fall inte minnas att det förekom en dylik pryl i Karlshem. Men det gjorde det tydligen – i en garderob. Och nu har den kommit ut ur garderoben! Det var väl på tiden.
En teori så god som någon. Jag var också inne på presenttankar. Ellen kanske rentav köpte den till Erland utan omvägen om Nisse. Och apropå att gå upp om nätterna. Uruguays president, José Alberto Mujica Cordano förklarar sin enkla bostad så här: ”Jag är också en gammal man. På natten går jag upp och kissar flera gånger. Hade jag bott i ett palats hade jag haft tjänare och tvingats klä på mig. Här kan jag gå upp i kalsongerna.”
PS. Borde kanske ändra rubriken på inlägget till en mer läslockande, som: ”Herrbetjänten som kom ut ur garderoben”.
Ang herrbetjänten i Karlshem så är jag övertygad om att det var Valborg som införde den moderniteten, hon var ju sömmerska. Erland klagade någon gång över överdriven klädvård.
Den fnurran på den i övrigt till synes harmoniska äktenskapliga samvaron hade jag ingen aaning om!
Då har du kanske inte hört talas om Valborgs försök att civilisera snickarboden heller? Duk på hyvelbänken och blommor i fönstren.
Jo, den är så pass grov så den går inte att missa.
Se där ytterligare en intressant teori, Kicki! Mycket sannolik den också. Har du tänkt på att det första som möter en när man kommer in i verandan i (på?) deras (numera vårt) hus är en klädborste som hänger intill entrédörren. Den har fått hänga kvar, men har nog aldrig använts av oss.
Du får vänja dig vid herrbetjänten, den verkar ju ändå funktionell.
Och Fi får klara sig också utan min röst.
Man vänjer sig vid allt (sa han som skulle hängas). Och hittills har det gått bra (sa han som hoppade från tjugonde våningen, när han passerade fjortonde). Sorry! Mina associationer frihjular visst. Skyller på att det är fredag eftermiddag. Trevlig helg!
Måste komplettera med mina varianter på detta med att vänja sig.
Det var den omåttligt late drängen som satt på sänknaten på kvällen och suckade ”Den som ändå låge!” Så småningom kom han i alla fall omkull, men råkade hamna ovanpå väckarklockan. Det var en stor rund apparat med en hel del utstickande vred och grejer. Det var inte bekvämt. Men drängen var inte den som var den – ”man vänjer sig” sa han och somnade.
sängkanten – svårt ord..
En utmärkt tingelse att hänga örter på till tork. En torkolla av något slag kanske?
Underbart att läsa, som vanligt både inlägg och kommentarer. Nu tar jag ett varv till….
Örttork? Ja, värt att pröva, när/om jag en dag lyckas hitta en annan plats för alla kläder som ockuperar den!