Idag, den första september, är det 75 år sedan Tyskland invaderade Polen. Det blev upptakten till andra världskriget, även om Tyskland gjorde allt för att det skulle begränsas till ett tysk-polskt krig. Veckan innan hade Tyskland kommit överens med Sovjetunionen att de inte skulle kriga mot varandra (i ett hemligt protokoll delade de upp Polen mellan sig i stället).
Dessuto
m borde det se ut som ett försvarskrig för Tysklands del, så att inte några andra länder fick för sig att börja kriga. Därför genomfördes några fejkattacker på tyska mål, av tyskar utklädda till polska soldater den 31 augusti. Den mest kända är attacken på den tyska radiostationen Gleiwitz i Schlesien, som var en rätt klantig historia. Man hade missat att sändarstudion fanns på annan plats, så när meddelandet gick ut från radiostationen om den ”polska” attacken, nådde den inte långt. Men eftersom det var tyskarna själva som genomfört attacken dröjde det inte länge innan de tyska nationella sändningarna kunde sända ut informationen över hela landet. Därmed var saken klar, och Hitler anföll Polen nästa dag. Planen fungerade ganska bra, i alla fall ett tag. Visserligen förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland redan den tredje september, men sedan gjorde de ingenting på flera månader.
Det är något skumt med detta krig sa man i USA. En senator, William Borah, kallade det för ett bluffkrig, ”a phony war”. Ja sedan vet vi ju hur det gick. Och jag kanske ser spöken, men när Putin blånekar till att det är ryska soldater i Ukraina, nu liksom tidigare när Krim annekterades, känns han inte helt trovärdig.
Bra med de här småportionerna med historia. Uppskattat!
Bara det inte är hittepå? Du är väl inte dystoriker* också?
*Ja, jag vet. Men kom inte på något bättre.
Källhänvisningar, för 17, glömde ju källhänvisningar! I det här fallet handlar det om Wikipedia, så om berättelsen har sina brister beror det på källan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gleiwitzincidenten
Och William Borah från ”Profiles in Character: Hubris and Heroism in the U.S. Senate, 1789-1990” av Joseph Martin Hernon.
Intressant! Det här hade jag ingen aning om att tyskarna gjorde sådana bluffaktioner!
Det finns likheter flera likheter mellan nutid och dåtid (tiden innan 2:a världskriget), måtte inte historien upprepa sig. Tack för ett intressant inlägg.
Tack! Ja, det var mycket som inte hanns med på historielektionerna i skolan en gång i tiden. Kanske man inte visste detta förrän långt senare, tänkte jag, men det visar sig att det kom fram redan under Nürnbergrättegångarna. Länk till en beskrivning av sändaren och vad som hände där.
För ca 15 år sedan stod jag på Westerplatte tillsammans med polska kollegor. De var alla födda efter krigsslutet men uppväxta med historien och, förstås, i den sovjetiska tiden. Nu var de svenska medborgare efter att ha flytt sitt hemland utan att veta att de någonsin skulle kunna återvända hem. Ett känslosamt ögonblick.
Måste varit starkt!
Femton år sedan… då var det sextio år efter slaget vid Westerplatte. Och tio år efter Berlinmurens fall. Och samma år som Polen gick med i Nato. Historiens vingslag!
Apropå tidigare inlägget så är nog de där nassarna dystoriker hela bunten. (Bra uttryck!) Annars höll dom nog inte på sådär.
Det är ju en optimistisk tolkning av läget. För alternativet – att de vet precis i vilka fotspår de går – är dystert att tänka sig.
Jag håller med din bror. Uppskattar historielektionerna mycket!
På nattygsbordet har jag sedan ett bra tag Historien del 1 av Elsa Morante (tror jag hon heter) och när jag hörde om Jan Guillios (stavar han så?) senaste bok, tänker jag att dom skulle vara kul att läsa efter varandra. Det är skrämmande när man inser att historien upprepar sig och jag undrar så ofta varför vi inte lär av våra föregångare?
(Mina tyska anfäder kommer från Schlesien, som tidigare också hörde till Preussen.)
Tack och bock! Var tvungen att kolla stavningen på Guillou och det blev visst ett i för mycket. Ser också att karln heter Jan Oskar Sverre Lucien Henri i förnamn!
Morantes bok är stark läsning. Här finns en bra recension.
I mina dystra stunder misstänker jag att de som lär sig av historien är de som är ute i onda avsikter. För det finns ju en hel del exempel på hur man gör då…
Usch, ja det var ingen kul tanke. Tack för namninformationen, jag blev lite lat och hoppade över googlekollen.