IKEA-reklamen visar texten: ”Sov som ett barn.” Men minnet av barnen som dödades av granater medan de låg och sov på en lågstadieskola i Jabaliya gör det svårt att bara se de fridfullt sovande svenska barnen som lekt sig trötta i sina välutrustade rum.
När jag ser lekande pojkar på stranden tänker jag på några andra pojkar, på en annan strand, pojkar som nu är döda. 
Allt dubbelexponeras mot de hårdnande konflikterna i Ukraina, i Syrien, i Palestina och i Israel. Till och med vädret känns hotfullt, för vi påminns om att sommaren 1914 var ovanligt varm och solig. Kriget började för precis hundra år sedan.
I Världen av igår skriver Stefan Zweig: ”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”
Och Kafka skrev i sin dagbok den 2 augusti 1914: ”Tyskland har förklarat krig mot Ryssland. Simskola på eftermiddagen.”
Vi kan bara att hoppas att världen blivit lite klokare sedan dess…
Tyvärr har den inte det…
Kram
Eller… Jo nog verkar vi leva i en galen värld. Men när man läser om stämningarna inför första världskrigen finns kanske en viktigt skillnad: Då verkade alla så förtjusta på tanken att kriga. Glada föräldrar vinkade av sina söner som skulle ut och slåss. Ofattbart många dog.
”Sju kronor om dagen” är också en svåruthärdlig påminnelse. Men just de barnen har ”bara” fattigdom och sjukdom och en oviss framtid. Men, grader i helvetet är egentligen meningslöst att diskutera – brinner man så brinner man.
De sju kronorna har jag missat, tror jag. Eller glömt? Vilka barn?
Fadderbarn. Tvåhundra kronor i månaden.
Aha. Jo, rätt knapert. Jag hörde om en bekant som bidrar till ett barnhem i Kenya med 200 i månaden. Hon fick en bild från barnhemmet och såg att även flickorna var snaggade. Undrade varför och fick svaret att det var mera lättskött. Men om flickorna vill ha flätor? Envisades hon. Det blir för kostsamt blev svaret. Så hon höjde insatsen till fem hundra i månaden och skickade med en förhoppning att man skulle kunna låta de flickor som ville ha flätor få ha det. Jag vet inte hur det gick och berättelsen innehåller sina komplikationer, jag vet, men ändå. Handlar – utöver global orättvisa – om respekt och värdighet, på något sätt.
Läser dagens tidning med en stor klump i magen:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/nuri-kino-varst-ar-det-om-du-ar-kristen-vad-gor-varldens-ledare-for-att-stopp/
Och tänker också varje dag på den där sommaren för 100 år sedan när min farfar och farmor lät sig fotograferas på Baltiska Utställningen i Malmö där sedan en hel massa konst blev kvarlämnad när många utställare fick ge sig av i all hast när kriget bröt ut. På SVT Play kan man se de olika avsnitten om första världskriget och dess fasor. VARFÖR kan vi inte leva och låta leva?
Ja, VARFÖR kan krigsindustri och fundamentalism av alla de slag få fortsätta att härja?
Så länge som du inte tycker att det är OK att någon stjäl dina fina verandafönster. Eller pallar dina äpplen så kommer vi att ha krig.
Och så länge som du tycker att grannarnas grillning osar så kommer vi också att ha krig.
Motsatsen, att du accepterar vad som helst, kommer att innebära flåbusarna, vandalerna och MC-gängen tar över och att de saktmodiga inte alls kommer att besitta världen.
Frågan är alldeles för blåögd för att förekomma i seriösa sammanhang. Den känns mera som en samhörighetsmarkör än en ärligt menad fråga.
Ärligt menad är den allt. Men hjälplös!
För övrigt har jag accepterat att verandafönstren stals. Hade kunnat börja ett krig om det, men det hade inte varit någon bra idé. Liksom mycket annat som man accepterar i ett mindre samhälle eftersom man inser att man ska fungera tillsammans även kommande år.
Bra punkt: Ingen bra idé att börja ett krig om man vill fortsätta att bo i samma samhälle eller på samma klot.
Men, vad är lösningen? Krig är hemskt, men det verkar som det är oundvikligt. Vi är ju djur och slåss för överlevnad på samma sätt som djur. Bara lite mer inlindat och med mer sofistikerade ursäkter. Ibland.
Eller så här: Om man läser artikeln i länken i Olgakatts kommentar inser man behovet av att ingripa med vapenmakt. Å andra sidan finns det (både på grund av samvetslösa vapensmugglare OCH alldeles vanlig vapenhandel) alldeles för många kraftfulla destruktiva vapensystem i händerna på just flåbusarna, vandalerna, MC-gängen, fundamentalisterna, demokratimotståndarna och värre.
Förresten ta nåt roligare:
Grattis på dagen!
Ja, just det – Karindagen idag! Jag får den ena gratulationen efter den andra. Alltså först en från Kicki och sedan en från dig…
Och hjärtligen grattis själv!!
Byter ämne till en intervju med vad som kan vara en gammal bekant. Även om kultur inte gör oss friskare … så är det definitivt ett motmedel mot världens elände.
http://www.st.nu/kultur/kultur-ar-inte-nytta-och-pengar-den-ar-insikt
Så är det ju. Och dessutom mycket riktigt en gammal bekant. Klok karl, den där Göransson!
Jag fortsätter gratulerandet om än lite försenat: Grattis på Karin-dagen!
Ja, jag undrar vad som händer med världen. Vem vinner på att kriga, på att döda barn? Med allt elände känns det som att det finns högre makter som drar fördel av det. Inte så mycket överlevnadsinstinkt, snarare girighet tror jag startar krig. Allt handlar om pengar och makt. Jag tycker att det är läskigt i alla fall.
Tack för namnsdagsgrattis!
Otäckt är det. Och svårlöst.
Nu har jag fått mig en god dos Karin Englunds ”skrifter” efter en tids uppehåll, och det känns riktigt fint!
Tack Tove! Skrifter, minsann… det låter ju nästan lite litterärt!