Tack vare mina bloggefterlysningar har jag nu äntligen fått min Melittafilterhållare modell 103. Skogsgurra lanserade då idén att fler kanske letar efter något eller har prylar de vill bli av med. Eller bara få identifierade.
Lugn, bara lugn, jag tänker inte starta någon konkurrerande verksamhet till Blocket. Men inom den lilla krets som läser den här bloggen finns det garanterat gott om både prylar och kunskaper om dem. Och ett och annat önskemål.
Enligt Skogsgurra kan det vara så att Hyttfogden gärna vill ha en flaska som inte kan stå på egna ben utan måste hängas upp. En sådan har jag. Möjligen inte rätt modell, men här är den i alla fall.
Hyttis vill också väldigt gärna ha en liten röd plastskopa som fanns i Ekströms nyponsoppepulverpaket förr i tiden. Sannolikt har Storfiskarn en sådan. Han är nog ute i boden och letar just nu. Själv önskar sig SG räknestickor och räknemaskiner. Gärna Brunsviga av denna modell eller äldre.
Och visst har jag sett en sådan någon gång. Verkar faktiskt väldigt välbekant! På något kontor i min ungdom? Någon som råkar ha en sådan liggande på vinden?
Och så undrar jag mer i största allmänhet vad jag ska ha denna manick till. Verkar mycket praktisk, går att öppna upptill. Men varför?
Olika förslag om den här ståltrådsmanicken. Ett intressant förslag är Kickis, att det är en nysthållarkrok, som man satte fast i skärpet eller förklädesbandet när man stickade, för att ha nystanet med sig, till exempel på promenader. Den idén följde Agnet upp med den här fina bilden. En fåraherde stickar strumpor av ullen från fåren som han vaktar. I Agnetas kommentar finns en länk där man ser hela tavlan. Här har jag valt ut en detalj där man ser att han fäst sitt garnnystan i västen. Riktigt vad han har för fästanordning är svårt att se. Men tavlan är fin. 
En sån där packsedelskopieuppsamlingsmojäng har jag absolut sett här i huset. Men var?
Hur som helst, det är ett altarnativ till det fotförsedda spjut som dagens transaktioner samlades på. Det fina med att sätta fast dem på ett spjut (eller krok dårå) är att dom kom i kronologisk ordning. Och det kanske var en fördel.
Beträffande mekaniska räknesnurror så hittar man väldigt många sådana och jag har några i samlingen. Det speciella med Brunsvigan är att den har dubbla räkneverk som gör beräkningar med exempelvis olika valutor lite lättare. För att inte tala om trigonometriska beräkningar eller arbete med komplexa tal där reella och imaginära delen hanteras av de två olika verken.
Lite ortsnamnskunskap: Braunschweig, som jag tror att Brunsvigan har sitt namn ifrån, blev Brunswick i USA men det betyder inte att Brunnsviken i Stockholm har sitt namn från Braunschweig. Vilket annars är en nog så vanlig, populär uppfattning.
Men Brunnsviks folkhögskola då? Och Brunswick… http://etc.lib.unb.ca/educationhistory/MacNcha10
Bestickande tanke. Men mina forskningar i ämnet leder till helt andra slutsatser.
Brunnsviks folkhögskola var avsedd att heta Väsinge folkhögskola – troligen efter sjön Väsman, men namnet ansågs av någon anledning stötande och man valde Brunnsvik i stället.
Man ska komma ihåg att detta var för ganska länge sedan. Ungefär vid den tiden då gemensambad för han och hon ansågs stötande och tanken att låta han och hon vistas på samma internat var lika stötande och i en del fall faktiskt ledde till att flicka möter pojke på allvar (vi behöver inte leta länge för att hitta exempel).
Namnet ”Brunnsvik” utsattes för ”humoristisk” modifiering och skolledningen, som hade stora problem med det alternativa namnet, var starkt betänkt på att ändra till Väsinge folkhögskola. Men tiderna ändras och sederna med dem och numera är det knappast någon som reagerar på namnet.
Det måste vara värmen. Jag kan inte alls hitta på några olämpliga förvrängningar av Brunnsvik.
Kanske var mitt manliga tänk igen?
Ja, det måste det vara!
Nja, jag kan ha fel men jag tror att det är en nystanhållare. Man har den trekantiga delen under bältet (förklädesbanden) och sätter nystanet på kroken och sedan kan man gå och sticka. Så gjorde man förr, innan smartphonen kom.
En normalduktig stickerska stickade nästan en strumpa på 15 km ”vid maklig gång”. Men som sagt, jag kan ha fel, jag har haft det en gång förr.
Varför inte? Lätt och smidig och nystanet sitter stadigt.
Verkar vara en universalpryl, då.
För min teori (det är faktiskt en övertygelse) talar att den där öglan som grejen hänger i känns problematisk i din applikation. Möjligen om damen ifråga hade träben som man kunde slå en upphängningsspik i.
För din teori (som kanske också är en övertygelse) talar att stickningsbenägna fruntimmer är så gott som omöjliga att få stopp på. En promenad på ett par mil? Jamen, vilket utmärkt tillfälle att få sticka lite!
Den där trekantiga konstruktionen är intressant. I min värld fungerar den som en uppstyrningsanordning så att kroken hålls vinkelrätt ut från väggen. I din värld kan man trä band (eller ett bälte) genom den.
Nu väntar jag med spänning på flera varianter.
Jag tycker att båda era förklaringar är jättebra. Jag har inga problem med Kickis. När man är ute och går trär man skärpet genom den trekantiga delen och när man kommer hem hänger man upp den på en spik bredvid pinnstolen där man sätter sig och fortsätter sticka.
Tänkte inte på det. Jag kanske har ett alltför manligt tänk.
Liten tävlingsuppgift när ni tröttnat på kubb och bajsboule och dragit er tillbaka till svalkan inomhus: Hur många olika trådar är arkivkroken/nystanhängarn gjord av?
Jag sitter ju med originalprylen i min hand och kan närstudera trådarbetet. Så jag ska nog inte delta.
Nja den där gröna flaskan är ju inte direkt vad jag letar efter. De kallas pilgrimsflaskor
eller krus som troligen hör till folkdräkterna i Ungern. De är runda och platta med två små öglor där det är tänkt att en snodd ska sitta som gör att flaskorna kan hänga på dräkten. Två små knubbiga ben så de kan stå och ett enormt vackert folkloristiskt
motiv med fantasiblommor i klara färger som bevarats väl under årens lopp. Antagligen är det en turistpryl men jag tycker de är så fina. Den första lilla flaskan fanns i huset när jag var liten och var en av mina finaste grejer som jag var mycket rädd om. Jag tror den kom i huset när min morfars bror Carl kom hem från Ungern. Så hittade jag en på ett loppis här i trakten och därefter två stycken i ett garage en bit bortåt Värmland till. Och kan man tänka sig, en var försedd med originalsnodd och flaskorna är i olika storlekar.
Det är sådana här grejer man inte letar aktivt efter utan rätt som det är står där en
på en hylla eller ligger i en låda.
Betr. sprötstativet av ståltråd har jag för mig att morfar hade ett sånt på väggen där han samlade kvitton. Ska genast gå upp på den glödheta vinden och titta.
Hyttis är en något udda samlare. Förutom ungerska tompavor samlar hon också grejer med Hamburgs stadshus på. Jag tror att hon har fyra stycken olika föremål för tillfället. Däribland ett mycket imponerande litet skrin som är en skalenlig kopia av sagda stadshus. Stadshuset har ett centralt placerat klocktorn och man får passa sig så man inte sätter sig på det. Det ger svåra skador och om det övre takutsprånget tränger in så är det riktigt svårt att avlägsna.
Citat ur journal: ”Avlägsnat modell av Hamburgs stadshus ur bakdel. Otäcka skador. Patienten uppgav att det var värre förra gången. Ärren tyder på svår skada.”
Hujeda mig! Och hur gick det för stadshuset?
Första gången höll det på att hamna i behållaren för ”Riskavfall” men det fick vi stopp på. När vi kom hem var det bara att spola av det och köra en rejäl omgång Häxan kopparputs.
Andra gången gick det på rutin. Inga skador på objektet.
Hoppas att det inte blir någon tredje gång!
Lova att inte berätta för andra; jag blev ivägburen – som det heter. Olyckan har ännu inte hänt. Men otäck är den!
Ännu ett tillrättaläggande, det är inte stadshuset. Det är rådhuset. Det otäcka centrala tornet framträder tydligt om man googlar Rathaus Hamburg.
Tiger som stadshusmuren!
Aha, Hyttis, då vet jag. Spanar vidare…
Det finns varianter, t ex här
Elegant med den där hjärtformade delen i stället för min enklare trekant!
Ett manligt sätt kanske, att bära med sig garnnystanet på:
http://cspic.smk.dk/globus/40412321/img0475.jpg
Strax under axeln löpte nystanet bra för denne jydske 82-åring
för 160 år sedan.
Men vilken otroligt fin bild! Och ullen från fåren i bakgrunden har han spunnit till det garn som han nystat och som han nu är i färd med att sticka strumpor av, väl? Eller är det en mössa?
Det är strumpor han stickar. Tyvärr är bilden lite mörk … har hittat en som är både ljusare, större och tydligare:
http://da.wikipedia.org/wiki/Frederik_Vermehren#mediaviewer/Fil:En_jysk_f%C3%A5rehyrde_p%C3%A5_heden.jpg
I länken syns det att konstnären hette Frederik Vermehren.
Det kan ta lite tid för bilden att visa sig – i alla fall gjorde den det för mig.
Bilden är ju så spännande! Jag ska försöka lägga in detaljen med nystanet och strumpstickningen här. Det har blivit krångligare att lägga in dem i kommentarerna efter en uppdatering, men jag försöker. Annars kommer den i inlägget.
Jodå, varit på vinden, öppnat en skåpdörr, hittat grejen direkt och den ser exakt ut
som den du har. Jag har tydliga minnen av morfar när han spetsade kvittona på den
vassa kroken. Och jag var ibland själv där och tryckte ner kvitton för jag var nämligen i mycket unga år morfars egna lilla kontorsdam som tyckte mycket om att vara på hans kontor och hjälpa till.
Alltså er vind… Och din förmåga att minnas och hitta prylarna. Imponerande!
Men kan det vara en garnhållare som fått bli kvittohållare, eller fanns det i olika utföranden för de olika ändamålen, kan man undra.
En garnhållare kan ju inte ha en så vass spets, den ska till för papper. En trubbig
spets passar bättre för garn. Kan gott tänka mig att en sylvass spets skulle gå illa åt parterna i garnet om man råkar trä fel.
Jämför en vanlig synål som ska tränga genom ett tätt material. Den måste vara vass men en brodernål som används när man exempelvis syr korsstygn på aidaväv, den måste vara trubbig. Klart det går med en vass spets men hä int nå bra för väven, nålen glider inte lika bra igenom materialet och risken är stor att man sticker sig i fingrarna.
Men tycker nån att det skulle vara häftigt att använda en kvittohållare som garndito så är det väl inget förbud för detta.
Förr om årena på vår Hyttdag brukade jag arrangera tipstävling där det gällde att
gissa vad grejer var till för eller i vilket sammanhang de hade använts. Det var en rolig
stund att stå och lyssna på folks funderingar kring de olika sakerna. Man fick inte vara för tydlig vid frågornas utformning. En av delarna till en mjölkmaskin modell
äldre ser för ett ovetande öga ut som en del som med lite god vilja skulle kunna sitta
på en moped. Var hör den här grejen hemma? I lagårn, garaget eller i pannrummet?
Garaget verkade vara det populäraste alternativet.
Innan man drar igång en sådan tävling måste man göra klart för allmänheten att man frågar efter sakens ursprungliga eller eventuellt huvudsakliga användning, för det kan ju hända att den kreative kommer på ett högst eget sätt att använda prylen ifråga.
Kul tävlingsidé!
Jag tänkte också på det där med att det blir svårt att trä på ett nystan utan att skada trådarna, men tydligen används sådana där nystan som man nystar upp inifrån, liksom, och då finns ju ett litet hål mitt i nystanet som man kan lirka in kroken i, med hjälp av ett finger. Men å andra sidan verkar de moderna nystkrokarna (sök på ordet+bild) ha en rundad topp.
Det har varit fantastiskt intressant att läsa alla kommentarerna men jag har definitivt ingenting att tillägga mer än att jag gillar tavlan av den stickande herden. Min morfar kunde också sticka (även om han inte var herde) och var en baddare i att brodera.
Ingrid
Manliga broderare (brodörer?) tycks ha varit lite vanligare förr i tiden. Nu är det till och med sällsynt med brodöser och i hela mitt liv har jag bara sett en enda man som broderade – och det var på det glada sjuttiotalet!
På bilden ser det ut som om själva stickningen har en liten behållare under sig. Kanske så att fåraherden, om något inträffar, kan släppa stickningen utan att den faller till marken.
En av våra söner började sticka som student, då han behövde ny ylletröja och inte hittade någon att han gillade i butikerna. Han gav sig på mönsterstickad fikartröja i två färger och den blev jättesnygg. Under den här perioden var han inblandad i studentkårsarbete och flög då och då morgontidigt plan till Stockholm för möten – då tyckte han att det var kul att plocka upp sin stickning bland alla affärsresenärer.
Någon slags stickpung verkar han ha, lite som en känguru.
Mönsterstickad fiskartröja är ju hur svårt som helst! Undrar om affärsmännen på flyget förstod att uppskatta komplexiteten i projektet?
fiskartröja – skulle det ju stå.
Andra samlare vill ha Slussenminnen. (Men det har du koll på va?)
Slussenminnen tycker jag är sorgligt. Eftersom det innebär att hela den minnesrika miljön försvinner och hamnar på museum i stället. Men visst är det bra att man samlar in minnena, trots den vemodiga anledningen.
En sådan rälknemaskin, eller liknande, stod i min kompis ”lekerstuga” när jag var liten. Hennes pappa hade en såg, som hade varit hans far och säkert hans farfar före dom. Dom bodde på samma gård som banken och i samma hus låg prylboden, som familjen sedan övertog. I huset fanns ett stort kontor där hennes far ofta satt och räknade med en pipa i mungipan. Det var så gammeldags och annorlunda hemma hos dom. Som ett museum, men det tänkte jag inte på då. (Dom hade trattgrammofon, bara en sådan sak!)
Och ”lekerstuga” har jag bara hört sägas i den lilla byn, på gränsen mot Småland, där vi bodde då.
Lekerstuga säger äldre människor här i Karlskoga Bergslag och
Slussenminnen vore väl nåt för Niklas.
Lekerstugor finns här i Rumpdalarna också!
Pysse, tror du att din kompis har kvar sin lekerstuga med räknemaskinen i? I så fall finns det ju någon som åstundar den!
Jag ska hur som helst undersöka saken. Jag har inte träffat min gamla lekkamrat på säkert 20 år! Och byn är ett utmärkt utflyktsmål för nostalgiker.
Tänk om du lyckas leta upp Brunsvigan – då vet jag någon som skulle bli väldigt glad!
Hur man kan använda en stor grammofontratt av mässing:
Man tar den stora tratten och fäster den i snickarglädjen på en veranda. Skruvar sedan fast ena änden på en gammal dammslugarslang och i slangens andra ände
anbringar man en grammofondosa med stift. Sedan tager man en resegramofon
och lägger på en stenkaka och därefter sänker man med varsam hand dosan ner
så att stiftet berör den roterande stenkakan. Glädjen och upprymdheten över att
ha lyckats genomföra praktiskt det som vi undrat om det gick, var enorm när käcka fyrtiotalslåtar strömmade ut över gårdsplan och säkert hördes ända upp till grannens kor som gick på bete. Kor lär ju tycka om musik, sägs det, och mjölka bra.
Vi var bara tio år min kusin Olle och jag och hade väldigt roligt.
Så kom det en försäljare och stegade in till morfars. Vi tog bort dosan och gjorde megafon av hela anläggningen och hälsade en mycket förbryllad karl välkommen.
Mycket påhittigt och jag förstår glädjen över att det faktiskt blev som ni hoppades. Och korna blev säkert också glada! Och kanske renatav försäljaren också, när han insåg vilka tekniska snillen som varit i farten?
Oh, vi fick bara vara i rummet med trattgrammofonen när det var kafferep (och vi var bjudna, ibland var det bara för vuxna) eller marknad och man fick sitta i finrummet och äta kålsoppa. Hemma hos mej däremot fick myror och maskar åka karusell på grammofonspelaren och något ”finrum” fanns inte. Mycket befriande enligt mej.
Men Pysse är inte du alldeles för ung för att ha upplevt trattgrammofon live? Det har ju knappt jag!
Jo, den var ju en relik som vårdades ömt! Jag tror fö att tiden måste ha stått still där i byn, för när jag var sju flyttade vi till framtiden (kändes det som).
Den där räknesnurran skulle man ha. Fast varför ska man ha när den aldrig kommer till användning? Att ta fram och titta på ibland, tänka på gamla tider. Fast gamla tider ska man låta vara ifred. Så… Ja…
Den frågan ska man aldrig förgifta sin samlarlusta med, Hans. Om man börjar fråga sig varför, då riskerar man att sabba något av samlandets oreflekterade tjusning! Och när man nått en viss ålder, förstår du, då kan det vara trevligt att dra sig till minnes gamla tider.
Jag rekommenderar Hans att googla på The Oughtred Society. Där är vi en samling kufar som träffas en gång per år på olika platser runt om i världen och ljuger för varandra om räknestickor och andra matematiska hjälpmedel.
Organet ”Journal of Oughtred Society” är en oerhört seriös publikation där en artikel om olika löparstreck på Faber-Castell 2/83N genom åren inte alls betraktas som olidligt nördig utan hyllas av oss entusiaster.
Jag är rädd att jag är en av de onördiskaste medlemmarna. Trots detta fick min presentation av föredraget ”Non-computational Aspects of Slide Rule Collection” vid mötet på Bletchley Park för några år sedan ett mycket bra mottagande. Min teori är att auditoriet var chockat och inte visste hur det skulle reagera.
Kolla också årets februarinummer av tidningen Teknikhistoria – där finns många av mina objekt. Njut av variationen och precisionen!