Idag är det sista dagen för #Blogg100-utmaningen. Alltså den bloggmaraton, eller halvmara, eller vad det nu kan liknas vid, som inleddes den 1 mars och som innebär att man bloggar varje dag i hundra dagar.
Och varför ska man göra det? undrar en del. Vad är det bra för?
Sådana filosofiska frågor är jag nog inte rätt person att reda ut, lika lite som jag kan förklara varför en del vuxna människor känner ett behov av att manifestera sin vardagsmotion i ett gemensamt svettigt maratonlopp. Men det lustiga är att de (få) som kritiserar #Blogg100-idén gör det med en övertygelse som man aldrig ser i maratonlopp-kritiksammanhang.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
Tror jag jag i alla fall, men å andra sidan har jag ju aldrig sprungit något maratonlopp.
Skälen till att delta i bloggmaran (som jag hört från andra bloggare) handlar främst om att få in bättre rutiner, skriva sig ur skrivlåsningar, träna upp bloggmuskler, bli mer observant på bloggbara vardagssituationer, ta fler bilder för bloggbruk och bli bättre på att skriva lite kortare och oftare. Inte göra sådan grej av det. Det går att ta fram datorn mellan Uppsala och Krylbo och skriva ett inlägg eller medan man väntar på att en konferens ska börja, eller medan Gotlandsbåten lägger till, eller medan man väntar på att det ska sluta regna. Man kan ta en liten stund på kvällen och skriva om något som hänt under dagen.
Riktigt soliga sommardagar är helt klart den största utmaningen.
En sådan här dag blir det nog inte så mycket bloggat!
Annars skriver jag ju mest varje dag, bloggutmaningar eller ej. När jag bläddrar igenom de senaste tre månaderna hittar jag bara ett par inlägg som troligen inte blivit skrivna utan 100-dagars-racet.
Riskerna med att blogga så tätt är väl mest att man tröttar ut sina läsare, snarare än att man inte hittar något ämne. Jag tror dock att många tycker som jag: hundra dagar är för mycket. Man uppnår de där bloggbyggarvinsterna redan efter någon månad, skulle jag tro.
Men så har vi ju den något större frågan, varför man bloggar överhuvudtaget. Och vad ska man svara på det? Det är kul. Det är ett sätt att hålla kontakt med och utbyta information med vänner. Man får nya trevliga kontakter, nya kunskaper och ibland ruckas ens världsbild lite grann.
Man får kloka, roliga, intressanta kommentarer och invändningar och användbara tips. Man hamnar också emellanåt på trevliga bloggträffar som man aldrig skulle ha hamnat på annars. Bland mycket annat då.
Nämen se, en bekant gardin!
Nu ska jag ge mej på en gissning, för det är allt jag kan åstadkomma, eftersom jag fullkomligt älskar utmaningar, tävlingar, att svettas och att bada i isvak.
Många gånger möts jag nämligen av ”Du tränar för mycket!” eller ”Du kan unna dig en dags vila idag.” Jag tror att det enbart är av omsorg som folk säger så. Dom tror att mitt omdöme inte är lika klart som deras (vilket säkert är sant ibland), men varken träna, svettas, bada eller ens skriva är skadligt – i lagom doser. Jag tror att det är den där doseringen som stökar till det för somliga. Dom tror att det tränas eller skrivs för mycket! Så att man blir utsliten, stressad eller vad vet jag vilka åkommor man kan drabbas av. Det förklarar förstås inte att kritikerna står utmed maratonbanan, men jag är helt säker på att alla utövare har blivit ”varnad” för konsekvenserna av för hård träning på vägen dit.
Gardinen ja, den ligger på bordet i bilden längst ner. Vi kanske ses på lördag? Eller söndag? Då är vi i dina trakter.
Ja, välkomna! Vi är ”i våra trakter” i helgen. Med lite tur kanske du rentav får träffa en Sandvikkollega!
…förklarar inte att kritikerna inte står utmed maratonbanan …
(Det blev visst ett inte för lite)
… och det förklarar inte riktigt varför åskådare längs vägen säger till bloggare att det där med #Blogg100 ska du genast sluta med, det är löjligt. Det kan ju rentav hända att bloggaren i fråga har goda skäl att hålla på, tänker jag. Men en intressant diskussion borde det ju ändå kunna generera. Åtminstone…
Jo, men tror du inte att det är omtanke om skribenten, att det skulle vara extra slitigt att skriva 100 blogginlägg i rad. Det är ju lika dumt som att säga till någon som tränar fem dagar i veckan att det är på tok för mycket träning att träna fem dagar i veckan.
Jag kan faktiskt inte komma på ett enda annat skäl till varför man inte skulle gilla blogg 100. Det är ju fantastiskt och jag med min skrivkramp är så grymt imponerad av alla deltagare!
Njae, jag vet inte riktigt. Kommentarer som att ”det är ju bara ett fånigt marknadsföringsjippo” (say what?! hur då??) tyder på att en och annan kritiker fått något om bakfoten.
PS: Borde ju ha berättat att det är mycket lättare att skriva varje dag än lite ibland: Det är lättare att osv…
Ja, det är klart. Den kommentaren förstår jag inte heller!
Det där med att skriva lite varje dag har jag tänkt kanske skulle kunna hjälpa mot min skrivkramp. Bara några kora rader, istället för en hel historia …
Jag tycker inte att det har varit ett endaste dugg jobbigt att skriva och roas bara av att se att det funkar att skriva 100 dagar i rad. Däremot är det faktiskt jobbigt med kritiken som går ut på att ”du borde inte blogga så ofta”.
Därför gör jag inte om bedriften, så är det! Tiddelipom!
Nä! Tänk om!! Eller fortsätt att blogga på som vanligt, dvs ofta och bra. (Men så trist om du lägger av för en och annan som inte fattat grejen!)
Kritik som inte är konstruktiv eller fyller någon funktion, som inte är avsedd för att göra mottagaren bättre kan man lugnt strunta i! Jag har just gått en kortkurs i feedback, som normalt ges till ishockeylandslagets tränare. Där ska den som ger feedback vara aktsam på hur feedbacken tas emot, men jag anser att man även måste vara aktsam på hur den ges. Vad ville jag säga ,ed det då? Jo, vi har alla gått i olika skolor … tror jag.
Syftningsklargörelse: det är kursen som ges till hockeylandslagets tränare, inte feedbacken!
Svårt det där med feedback – och intressant! Oprecist beröm eller okonkretiserad kritik är riskabelt. Eller vaga förbättringsförslag som den berömda ridskollärarrepliken till eleven: ”Rid bättre!”
Som vanligt är jag bara imponerad och hade det snärjigt att få ihop ett blogginlägg i veckan. Möjligen skulle det kunna gå bättre nu när en massa är undanstökade och framtiden (kalendern) är blank.
Söndag? blir’e bloggträff?
Som sagt: det är lättare att skriva lite varje dag än en gång i veckan!
Bloggträff blir det om du kommer!
PS: Men mera troligt att det blir på lördag än på söndag.
Jag har till en del kritiserat företeelsen. Orsaken är att när ett ämne engagerat och en diskussion kommit igång ordentligt, det tar ofta en eller ett par dagar, så kommer det en vaktmästare och säger ”Nej, hörrni. Nu får ni allt flytta på er, för nu finns det ett nytt bås!”
Visst skulle man väl kunna dröja sig kvar i det gamla tills samtalet dör en naturlig död. Men de flesta skuttar istället vidare till det nya båset och så faller den just påbörjade diskussionen platt.
Det har hänt så många gånger (på en annan blogg) att jag blev ganska ledsen på jäktet och nu, när det hela är över, känner mig väldigt ointresserad av fortsättningen. Det har ju också visat sig vara en riktig tidstjuv, detta med bloggandet, och det ska bli riktigt skönt att göra mer av ”allt det andra” som man också kan syssla med.
På det viset kan ju hundrabloggandet ha visat sig nyttigt. Helt enkelt genom att visa på alternativen.
Många har missuppfattat orsaken till kritiken, och en del annat också, och det har skapat otrevlig stämning. Men till hösten kanske jag sitter och knappar igen – det känns ganska troligt.
Jag tror att diskussionen om det som man kan kalla ”plötslig båsdöd” är speciell och egentligen bara handlar om Lottens blogg. Det är ju mycket ovanligt på andra bloggar att det pågår spännande diskussioner i ett kommentarsbås, som sträcker sig över flera dygn. Och, som du säger, det går ju att fortsätta sådana diskussioner i samma kommentarsfält även om ett nytt inlägg dyker upp. Det bestämmer kommentatörerna.
Den kritik som jag hört talas om från andra bloggare verkar snarare handla om någon slags irritation över bloggandet överhuvudtaget. Typ: ”Måste du hålla på med det där tramset? Hundra dagar? Lägg av!” Det är den sortens irritation som jag försökte ställa mot maratonlöparnas situation; maratonlöparna får göra sin grej utan att någon står och ropar till dem att det är dumt.
Själv har jag inte alls drabbats av någon sådan kritik, måste jag nog tillägga; det där deltagandet har liksom varit min ensak. Jag ser hundradagarsgrejen som en skriv- och disciplinövning. Eller knappast det heller – jag skriver ju på som jag brukar. Mest som en kul grej. Andra kan använda de hundra dagarna för att beta av några teman, för att visa bilder, för att få bukt med skrivkramp, osv. Om man vill kan man få råd och tips av de andra som deltar; jag har både fått och gett hjälp.
Den kritik som jag inte riktigt förstår är att det bara är en marknadsföringsgrej. Jag tror inte att det funkar så. Fast det kanske finns andra bloggare som hoppas på det. Det faktum att många blogg100-deltagare bloggar ”i jobbet” (som anställda eller som egenföretagare, konsulter etc) tyder kanske på det. Och skulle det funka är det väl i så fall helt OK, tycker jag.
Bravo!
Tack och bock!
Mäh! Där är ju jag!
100-dagarstjosan är inget för mig. Jag försöker ju att bara skriva om garnrelaterade händelser men det skulle ju bara bli ”stickade inte idag (för att…)” eller ”stickade några varv på…” eller möjligen ”idag surfade jag runt lite och hittade då ett mönster som…”
Jag hinner knappt ens hänga i det där båset som jag vill.
Visst är det du och en massa andra trevliga människor!
Och visst kan man blogga om ”Funderade på en garnstump…Funderade lite till.” Det kan bli lite som Ur en kos dagbok av Beppe Wolgers:
”Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad.”
Det blev ju en megasuccé!
Jo, men då skrev hon om det dagliga livet. Tyvärr är inte garn en livligt förekommande del av min hela dag. Mycket av mina dagar är väldigt ogarnrelaterade och inte speciellt bloggbara.