Här pågår lite Feng shui – eller släng huj, som kusinen kallar fenomenet. Plötsligt faller blickarna på en byrå i hallen som alltid stått där. Då och då har något stoppats ner i en låda för att det inte fanns någon annanstans att lägga det. Den har med åren (årtiondena!) blivit tämligen full. Dags för utrensning, uppsortering och omlokalisering. Ett och annat ska till skänken på övervåningen, till exempel, som också behöver en gallring. En del förpassas till garderoben innanför vardagsrummet, men där… ja DÄR är det väldigt fullt.
Och nu sitter jag här med en gammal glasburk för Viking skokräm på skrivbordet. Nu finns där några uniformsknappar och en liten lapp som min pappa skrivit:
”Denna burk låg i en sjömanskista som såldes på polisens auktion i Gästrikland för tillvaratagna effekter. Den har troligen tillhört Elis Schoultz. Kistan var uppbruten, lock och sarg trasiga. I kistan fanns också en sjömansbok och ett handskrivet manus till en berättelse om hur förf. blev hästintresserad och kom ur sitt spritmissbruk genom sin hästvänskap. Köpte kistan med tanke på efterforskningar som inte lyckats ännu.” Var är kistan, undrar jag och manuset? Det vore kanske något för hästintresserade barnbarn.
PS. Om någon nu blir orolig för att vi kanske slänger gamla släktklenoder eller saker av historiskt intresse kan jag försäkra att det inte är någon risk. Alltför mycket blir kvar. I slänghögen hamnar malätna stickiga yllehalsdukar, syntetborddukar och trasiga plastregnkappor. Till boden förpassas träbitar ”som kan vara bra att ha”, samt diverse oidentifierade metallföremål.
Uppdatering: Burken med lappen låg inte i själva byrån, utan i ett pipställ ovanpå den. Pipstället är för långa sjöskumspipor och i en av dess två lådor hittade jag också den här burken. Men den var tom; ingen Gentleman-Mixture No 508 kvar. 
Oj så spännande, är det byrån i farstun på Tvåbo som du inventerar? När man flyttar från ett ställe till ett annat brukar många grejer ligga risigt till. Om auktionen ägde rum efter flytten till Tvåbo borde väl kistan finnas nånstans i din närhet. ”Titta ute i bon” säger jag och känner mig som Saida.
Men sjömansboken och manuset då? De ligger säkert prydligt instoppade i ett kuvert. Du har uppenbarligen flera intressanta ställen att söka igenom.
Japp, Tvåbofarstubyrån. Samt pipstället ovanpå den. Där låg en liten tobaksburk också. Gentleman- mixure No 508. Kolla bild i uppdateringen (det har tyvärr blivit krångligt att lägga in bilder i kommentarerna, så jag lägger in i inlägget i stället).
Det där manuset verkar intressant. Hur han kom ur sitt spritmissbruk genom sin hästvänskap. Synd att det var slängt. Hade kunnat bli en bestseller.
Jag har inte givit upp hoppet helt och hållet om manuset. Jag ska ”titta i bon” som Hyttis föreslår här ovanför. Samt i en av garderoberna… och på vinden där det finns några kartonger som jag inte hunnit gå igenom än.
Oj, så bekant allt verkar. Just nu grunnar jag över innehållet i en gammal skokartong.
1. Vad bör sparas?
2. Hur bör det sparas?
3. Var i all världen ska jag spara det?
Margaretha
som önskar
att hon kunde
mer om
slika ting
Eviga frågor. Jag har just lagt till ytterligare en lite filosofisk fråga på den där listan: 4. Varför/varför inte?
Och för det mesta har jag ett rätt förödande svar på den frågan. Till exempel: Nej, den slänger vi inte, eftersom din mormor, eller möjligen hennes syster broderade ett altara
ntipodiumantependium (heter det ju!) i sin ungdom och när sedan den kyrkan femtio år senare (eller var det kanske ett missionshus?) avkristnades och inventarierna såldes, då ropade mormors syster in det och sydde de här kuddarna av det. Så dem slänger vi inte!Nummer 4 är den stora nöten att knäcka. Vi har ett stort hus, men ändå ingen plats. Alldeles för få byråar, skulle man kunna tro, men problemet är snarare att väggarna att ställa byråar utmed är för få! Det är dörrar och fönster överallt, den öppna planlösningens dilemma – man får skräpet över sig.
Margaretas nummer 3 ska det stå!
+h
En och annan kista, kanske? Men det finns ju gränser för hur många sådana man kan ha.
Kanske det var på grund av väggbrist som feng shuiandet uppstod? Det borde ju vara en japansk företeelse, den öppna planlösningens hemvist på jorden, men verkar komma från Kina.
Och knappar och mässings- hyskor och hakar får du absolut inte slänga. Emma gör hyskor och hakar för hand till dräkterna och det är svårt att få tag på rätt dimension på mässingstråden.
Bra. Då finns det alltså en mottagare för Viking skokrämsburkens innehåll!
Så bra att veta vart jag ska skicka sådana grejer!
Mina systrar släng hujar helt urskiljningslöst och det är bara få saker jag lyckats rädda från soptipp, auktion eller loppis från föräldrahemmet och sommarstugan. Kanske lika bra det för det var ju inget jag precis behövde och några dyrbarheter har familjen aldrig haft. Och maken är ju ekorre på ”bra och ha” till min förtvivlans gräns. Han åker till återvinningen stup i ett men i källaren är det lika fullt…..
Kan det vara så illa att maken plockar med sig ett och annat hem från återvinningsstationen?
Min pappa och syrrans man brukade göra sådana räder en gång i tiden. Då var det lättare att komma åt slängda prylar än i dag. Mamma var inte så glad åt det där och möjligen är det ett och annat från de där insamlingsturerna som nu åter hamnar på soptippen.
Nej, tack och lov, det gör han inte. Men jag tror att grejorna i källaren ynglar av sig själv genom könlös förökning på något sätt.
Ungefär som innehållet i min garderob, måste jag erkänna. Men där gör jag ändå raider och delar med mig ganska regelbundet till glada mottagare.
Skogsgurras förslag om vinden gör att jag vill skrika NEJ, NEJ! Inte där också, tack!
Vi får hoppas att maken inte läser kommentarerna här, för då skulle han kunna få olämpliga idéer!
Lösningen heter VINDEN!
En 180 kvadratmeter stor yta där allt samlas. Till detta ett loft där man kan sticka upp bräder och andra långsmala föremål. Urgamla skidor, oanvändbara metspön, gamla antennspröt och mycket annat.
Vår vind är organiserad i följande underavdelningar:
1. Mitt på – det vill säga större delen av golvet. Där misstänker vi att mycket av det vi tappat bort under åren kan finnas. Bara man letar.
2. Södra vindsrummet – där finns massor med äldre elektronik. Fynd kan göras.
3. Norra vindsrummet – arkivpärmar och diverse. Bland annat något som vi kallar ”Glassaxofonen” och som troligen är en destillationsapparat från ett kemlabb. Väntar fortfarande på provkörning. Dammig.
4. Olysbara garderoben – en benämning som ärvts efter motsvarande utrymme i vårt lilla hus utanför Eskilstuna. Ungefär samma innehåll som i nummer 2. Plus diverse väskor, resekoffertar och annat som troligen borde ha sålts på någon auktionssite för länge sedan.
5. Lysbara garderoben – se nr 4 betr. namngivning. Oegentlig benämning eftersom även detta utrymme saknar belysning. Utensilier från kök och visthusbodar har samlats här under vad som ser ut att vara drygt tvåhundra år. Här hittar Hyttis saker när hon går upp på vinden för att ”röja väg”. Igår kom hon ner med en praktfull fotogenlampa med kopparfot, stor glasbehållare för lysolja, brännare med tvenne rattar – en för veken och en för lampglasets höjande – det står Joseph Leja Stockholm på glaset. Därtill finns uppgiften 20”’. Det tolkar vi som 20 linjer, dvs tolvtedels tum. Om verktum eller decimaltum har vi inte lyckats lura ut. Lampan lyser fint och är en mysfaktor i våra gröna vinterkvällar.
Vår vind är en perfekt illustration till naturens horror vacui, dvs dess strävan att fylla ut varje tomt utrymme.
Horror vacui maifesteras väl också i en naturlag: Termodynamikens andra huvudsats. Populärt kan den uttryckas som ”Alla system strävar mot maximal oordning”. Det verkar som till och med Gudarna förgäves mot naturlagar, så det är bara att acceptera och ge upp.
Klokt råd. Som vi redan följt.
Med viss modifikation, SG, för ni verkar ju ha en alldeles förtjusande välfungerande sorteringsprincip!
Lika lite som Linné skapade ordningen i naturen har vi skapat någon ordning på VINDEN. Vad vi försöker, liksom Linné, är att klämma in oordningen i ett system.
Linnés jobb var egentligen ganska enkelt eftersom det ju ändå finns spår av ordning i naturen. Värre är det för oss eftersom oordningen är total.
Detta kväver nog rentav ett nytt inlägg i ämnet arkiveringsprinciper. Återkommer endera dagen på en blogg nära dig. (Och ännu närmre mig.)
Ja herregud VINDEN!
Suck, ja – bara alltför välbekant. Här förleden lyckades hustrun, som har något lättare att klassa skräp som skräp än jag har, övertyga mig om att vi borde göra en insats så att man kan komma upp på vinden. En halv dag, ett skojjarlass på släpet, och en fullpackad kombi bil senare, kunde man faktiskt se hela två kvatdratmeter av golvet där uppe. Bland det som förpassades var en (!) pjäxa för alpin skidåkning (vart den andra tagit vägen kunde vi inte lista ut), alla min anteckningar från universitetets föreläsningar i klassisk mekanik och flerdimensionell analys (inte uppackade sedan avfärd från Uppsala 1974) plus en hel del annat i samma stil.
Att ge sig på en byrå verkar vara en lagom övermäktig uppgift, vindsövningen gav vid handen att en total översyn av dess innehåll möjligen skulle kunna avslutas till min 85-års dag. Man kanske skulle flytta oftare…
Jag sätter en tia på att ni kommer att hitta den andra inom kort. Slalompjäxan, alltså.
En karlskogings syn på Feng Shui: ”Nä, fesk äter ja inte. Och skulle ja äta så ska den va stekt. Rå fisk, dä kan lapparna äta!” Han menade nog norrlänningarna.
Feng sushi?
Såg du förresten att Kulturchefen varit på sushirestaurant i London. Engelsmännens tolkning av temat är ”mushi”. Alltså potatismos…
Får bara dåligt samvete när jag läser ditt inlägg. Borde ha haft sjung fej för länge sen överallt!
Ingrid
Äsch inte ska man ha dåligt samvete heller! Men gärna någon som kommer och inspirerar till lite slängorgier. Det blir så mycket lättare och roligare då!
En sista kommentar till detta med slängorgie.
Se då till att slänga allt konstnärsmaterial – gammalt akvarellpapper gör ingen människa glad. Och akrylfärg, penslar, gamla teckningar och akvareller – bort med allt!
Gör du det så ska jag slänga alla mina gamla reservdelar och databöcker. Kanske.
Inse att detta med att kasta allt är en övergående trend som kommande generationer kommer att förbanna på samma sätt som vi har förbannat de vindsröjningar som genomfördes under WWII för att reducera brandrisken vid flyganfall.
Våga vägra rensning!
Ingen risk att det slängs gamla akvarellpapper! Inte oljefärg heller så länge det är liv i den. Men hopplöst hoptorkad akrylfärg kommer jag sannolikt aldrig att mala om och blanda upp som oljefärg, så det kan jag tänka mig att slänga.
Nej slängandet handlar om udda spånplattebitar, malätna yllehalsdukar, trasiga plastbyttor, galgar utan hängkrok, aluminiumkastruller utan lock (och i något fall utan handtag), syntettyger i hiskliga färger som vår mor troligen köpte när hennes går starr var som värst, mögliga sittdynor som vi glömt ta in i tid, livsfarliga lampor, samt en gammal halvtrasig bäddsoffa med galonsits och 62 cm bred ”säng” (modell giljotin) som givit mig sömnlösa nätter. Om ungarna skulle få för sig att leka med den ute i boden skulle de lätt kunna klämmas fast på ett otrevligt sätt.
Vardagsrumssoffan från Ängsbacken kommer dock att få en renässans med omstoppning och omklädning.
PS: En kasse med diverse fotoprylar finns för avhämtning för dem som intresserar sig för analog fotografering. Ingen filmframkallardosa, tyvärr, men lite gammalt fotopapper (i oöppnad förpackning, tror jag), några filter, en Rolleicord, mm.
Jamen – då är vi tämligen överens, dårå! Måste vara första gången sedan det minnesvärda tillfället runt 1945 då vi var överens om att ”så det så!” var att betrakta som ett nästan svärord.
Fotoprylar finns det en son och en sondotter som kan tänka sig vara intresserade av. Risk för snar hemsökelse.
Bäddsoffan Giljotin kan säkras genom att man slår i ett par rejäla spikar. Ungefär som den plågade husfadern spikade igen pianot så att de omusikaliska barnen inte kunde spela på det.
Och, syntettyger i hiskliga färger står högt i kurs hos en kreativ ung dam i släkten. Blivande modeskapare som ser möjligheter även i ett violett tryck på röd bakgrund.
Syntettygerna tyvärr redan slängda. Dukar mest. Med svårutrotade fläckar och ett och annat hål. Tror inte ens den mest kreativa unga dam skulle känna sig inspirerad.