”Helgon bör anses skyldiga tills de har bevisat motsatsen.”
Georg Orwell, eller Eric Arthur Blair som han egentligen hette, skulle ha fyllt 111 år idag. Han är alltid värd att läsas igen och om inte annat kan man leta upp några citat av honom. De brukar vara tänkvärda och kan återbrukas decennium efter decennium. I en essä om det politiska språket skriver han:
”The great enemy of clear language is insincerity. When there is a gap between one’s real and one’s declared aims, one turns … instinctively to long words and exhausted idioms, like a cuttlefish squirting out ink.”
I min inte alltför eleganta snabböversättning: ”Oärlighet är den stora fienden till ett klart språk. När det finns ett glapp mellan påstådda och verkliga syften tar man instinktivt till för långa ord och utnötta fraser, som en bläckfisk som sprutar ut bläck.”
Citatet om att man måste syna helgonens motiv sammanfattar rätt väl hans syn på politiker som säger sig handla för ett högre syfte och som tar till verbala rökridåer – bläckfiskbläck – för att dölja sina verkliga motiv.
jag får erkänna att jag aldrig lyckats ta mig igenom varken 1984 eller djurfarmen – jag har försökt flera gånger (i min ungdom). Däremot gillar jag hans citat, som man kan hitta både på nätet och i citatböcker.
Margaretha
som borde
rodna men
aldrig gör
det
Jag har ofta lagt ifrån mig halvlästa böcker med konstaterandet är vi inte är gjorda för varandra. Eller att tillfället är fel valt. En och annan har jag återvänt till och då har det gått bättre.
Har du läst (försökt läsa) Homage to Catalonia. Bra bakgrund till Orwells kritik av totalitära system.
Moby Dick! Den kommer jag aldrig igenom. Och jag är inte ensam.
Annars har jag botaniserat i hyllorna på övervåningen nu på senare tid. Somerset Maugham – bra på short stories. Josef Kjellgren – oförtjänt gott rykte. Ojämn, snacksalig och tämligen lögnaktig. Conan Doyle – fortfarande läsbar, men tunna historier. Var fan så mycket bättre på TV nu i vintras.
Orwell läste jag som mycket ung. Och även senare. Original och på svenska. Blir lika upprörd varje gång.
Kerouac. Han har inte åldrats särskilt bra. Mest jobbig, men Järnvägen Jorden kan fortfarande läsas.
Mycket damm blir det. En del av böckerna har inte varit öppnade på 50 – 60 år.Piraten och Bengtsson. Njutläser jag återkommande.
Nya författare? Verkar vara lite dåligt med dem.
Jo, Pirinen! Snart i huset!
Men hur i allsin dar kom du på att läsa Kjellgren?
Intressant att Sherlock (som vi numera vet är ett flicknamn) blev bättre som TV-serie. Har inte läst böckerna i (tillräckligt) vuxen ålder.
Ja och så har vi ju Graham Green. John le Carré. Doris Lessing. Chinua Achebe.
Hittade honom i en hylla. Googlade och såg att han hade schyssta polare. Men levde inte alls upp till resten av gänget.
Aha. Hitta i hylla kan annars vara en mycket bra urvalsmetod. Men man ska ju ha lite tur.
Det är intressant det där med att komma igång med läsandet av en bok.
Ibland är tröskeln väldigt hög och man måste försöka ta sig över den ett antal gånger innan man ramlar in på andra sidan där man då frågar sig själv att varför har jag inte läst den här förut? Ibland är det totalt omöjligt att komma igång med läsandet. Och så finns de där gudsbenådade böckerna som fångar en direkt och som inte släpper en någonsin.
Orwell hör till den där väldigt höga tröskelvärlden för min del. Jag har fortfarande inte tagit mig över …
Man måste ju inte:)
Men essän om politik och språk (länk i inlägget) känns på ett kusligt sätt träffande i dessa valdebattider. Där skriver han bland annat att avsikten med det politiska språket ofta är att gömma eller försköna sanningen Då blir språket vagt och orden onödigt tjusiga. Och det värsta är att när den sortens oklart språk blir vanligt, då drabbas även de som inte försöker dölja sanningen; språket skymmer verkligheten och grumlar tankarna.
PS. Oj och hurra! Det funkade för dig att kommentera. Kan det vara nya datorn som är lite mer social än den gamla?