Rickard Fornstedt har levt sig in i hur det känns att vara groda idag.
Grodorna har tröttnat på att vara mobbningsoffer på midsommarafton. De funderar på någon slags motåtgärd. Men jag tycker inte att de ska ta åt sig. Fransmännen däremot…
Sången var från början en fransk militärmarsch under Napoleontiden med refrängen ”I takt, kamrater”:
Au pas, camarade, au pas, camarade,
Au pas, au pas, au pas
Au pas, camarade, au pas, camarade,
Au pas, au pas, au pas, au pas, au pas.
Engelsmännen, som ju är fransmännens ständiga fiender och motståndare, bytte ut ”camarade” mot ”grenouilles”, alltså ”I takt små grodor”. Hur sedan denna militära nidvisa kommit att bli ett centralt inslag i det svenska midsommarfirandet är lite ovisst.
Grodorna borde dock inte känna sig träffade, tycker jag. Eller borde dom det?
Trevlig midsommar i alla fall!
PS. Kolla gärna Rickard Fornstedts blogg som är full av fina bilder. Tack Rickard för tillstånd att använda bilden – din rubrik är bra mycket fyndigare än min: Grodperspektiv!
Nämen, vad intressant och roligt! Så för alla som inte gillar dansen runt stången kan man ju hävda att det egentligen är en marsch! Glad Midsommar!
Alltså den där löksången… fascinerande!
Glad midsommar till dig och familjen!
Men vi sjunger ju bara halva?!
Ja, den där första halvan stämmer inte alls med våra små grodor melodin är en annan och texten är ju inte alls ljudlik – men det är ju refrängen däremot, på ett kul sätt!
Här är texten till första strofen, som jag är lite osäker på om det är fransmännens egen eller engelsmännens omgjorda version:
J’aime l’oignon frît à l’huile,
J’aime l’oignon quand il est bon,
J’aime l’oignon frît à l’huile,
J’aime l’oignon, j’aime l’oignon.
Eller jag menar dom som faktiskt sjunger Små grodorna. Jag gör inte så ofta det. :)
Om du är på väg till England, vilket jag misstänker, kan du väl ta upp Löksången med engelsmännen och införa lite svensk midsommarespri den 23 juni, som väl är den riktiga midsommarafton.
But of course! Lite kulturimperialism; det borde ju engländarna uppskatta. Eller åtminstone känna igen på nåt sätt.
Nu ska jag berätta för er om de sällsynta lökgrodorna. Nej jag skriver inte fel, det
är inte fråga om löv- utan lök-. För många år sedan fick jag ett brev från en naturintresserad gosse boende här i stan. Jag tror att det var aktuellt med en renovering av hyttan och lite omplanering av marken runt omkring vilket fick denna
gosse att oroa sig för de lökgrodor som eventuellt kunde leva kvar här vid bäcken. Han berättade att miljön runt bäcken vid hyttan var ovanligt grodrik, inte bara lökgrodor (Pelobates fuscus) utan även andra arter av grodsläktet trivdes fint. Man kunde ju undra varför en så sällsynt art hade slagit sig ner just här? Förklaring följer…
I boken ”Djuren i färg” av Kai Curry-Lindahl utkommen 1955 anges att ”lökgrodan finns blott i västra delen av Skåne från Hälsingborg i norr till Abbekås och Eriksdal i söder resp. sydöst. Till en lokal i Värmland har den ofrivilligt inkommit genom fiskutplantering.”
Om lökis fortfarande finns kvar i sanden vid hyttebäcken vet jag
inte men ett vet jag att om några timmar utbryter traditionellt midsommarfirande (sedan minst 30 år) på hyttblecket härstädes. Och då ska grodlåten dansas och sjungas.
Spännande! Lökgrodan luktar vitlök. Nu har jag läst på om lökgrodan och det är ett fascinerande litet djur. Kan bli elva år. En känslig varelse som inte klarar temperaturer under sex grader, som måste ha rent vatten och temperaturer på över tjugo grader för att utvecklas från yngel till groda. Och om den känner sig hotad tar det till vitlökslukt för att freda sig! Som fransmännen – cirkeln är sluten!
Tänk vad man lär sig mycket genom att läsa bloggar! Varför fransmännen kallade engelsmännen för grenouilles begriper jag dock inte. Vaches gick förstås inte eftersom det var enstavigt men couchon hade ju platsat!
Grodor finns det ju många sorter av men lökgrodan hade jag heller aldrig hört talas om. Trevlig fortsättning på midsommarhelgen önskar Ingrid
Vänd på det så blir det mera begripligt. Det var ju fransmännen som åt grodlår
och engelsmännen som såg detta som ett tillfälle att kalla fransoserna för grodor.
Just prexis, Hyttis.
Musikanta, såhär tycks det ha gått till: Fransmännen sjöng sin löksång, med refrängen ”Au pas camerades”. Engelsmännen ville driva med fransmännen och sjöng i stället om grodor, eftersom de alltid tyckt att de grodätande fransmännen är lite besynnerliga. Fast man har hittat rester av tillagade grodor vid Stonehenge, så kanske kanske man åt det i England också en gång i tiden.