Om man har tillgång till barn i sex-sjuårsåldern kan man glädja sig åt att gamla fina traditioner lever vidare när det gäller historieberättandet. Ja till och med fyraåringen bidrar. ”Vill du höra en Värmlandshistoria, farmor?” undrar han. Jo, det vill man ju alltid. Och så berättar han en lång vindlande historia som räcker från Kärrtorp till Slussen. ”Det var en rysk och en norsk och en Bellman…” Ja, Bellman och Värmland låter kanske lite lika?
Men det sker också en gradvis förnyelse. När vi var barn tyckte vi att den där historien om två tomater som går över en väg var omåttligt rolig. Den ena tomaten blir påkörd. Då säger den andra: ”Kom nu ketchup så går vi!”
Mina barn berättade den på engelska: ”Come on, catch up!”, vilket onekligen tar bättre till vara ordvitsen med ”catch up” och ”ketchup”.
Nu berättar mina barnbarn den så här:
Det var två tomater som skulle gå över en väg. Då kom det en bil och och den första tomaten ropade ”Hjälp en bil!” Då skyndade sig den andra tomaten också över vägen och hann precis utan att bli överkörd. Då säger den första tomaten: ”Men, nu förstörde du ju historien!”
Vilken fullständigt underbar förnyelse av den gamla historien!
Visst är det! Man undrar vad nästa generation ska hitta på…
Haha! Jättebra! Och om det hade varit min brorsdotter som berättat historien när hon var fyra år och jag skrattat så, då hade hon bara sagt: ”vill du höra den igen?”
PRECIS vad fyraåringen sa om sin Värmlandshistoria. Fast det berodde nog mer på att jag inte riktigt förstod när jag skulle skratta.
Man anar att de små driver en smula med den välmenande men intensiva och förmanande trafiksäkerhetspropaganda som bedrivs av föräldrar och dagisfröknar.
Mycket trolig proveniens!
Här får du mitt värmländska skratt! Tack för det! Fast egentligen är det ju inget att skratta åt, men i Värmland är det ju så att en skratter i älle fäll…. :)
:-)
Barn är underbara!
Ingrid
Ja, de tänker i nya spännande banor, utan att ens veta om det!