Farley Mowat skulle ha fyllt 93 år igår, men han dog i förra veckan. Jag tror det grämer honom lite, för han verkade vara en person som gillade fester. Han är en intressant författare, alldeles för lite översatt till svenska. Jag hittade en bok av honom på sjuttiotalet, när vi besökte bekanta i Canada, en ovanlig barnbok om en hund. Den var så bra att jag antecknade författarens namn och bokens titel: The Dog who Woudn’t be. ”Hunden som inte” Jag tänkte att jag skulle skaffa den, men det blev aldrig av.
Nu när författaren är död läser jag om hur boken kom till. Mowat tjänstgjorde under andra världskriget, bland annat i Italien. Medan han försökte stålsätta sig mot det ständiga hotet att bli ihjälskjuten, kände han en så stark motvilja mot situationen, ja mot den mänskliga rasen, att han tog sin tillflykt till sin barndom. Det var en lycklig plats, med löften om normalitet och glädje, till skillnad från den ödeläggelse som han såg runt omkring sig. Så han började skriva på en bok om sin barndoms hund, ”Hunden som inte” och det är inte vilken hund som helst:
”Han var beslutsam och kontrollerad från första stund. Han tog livet på allvar och förväntade sig att vi också skulle göra det. Jag tror att han tidigt i livet insåg att det inte finns någon framtid i att vara hund. Så, med den målmedvetenhet som präglade alla hans handlingar, tog han itu med att vara något annat. Undermedvetet trodde han inte längre att han var hund överhuvudtaget, men samtidigt inbillade han sig inte, som många korkade hundar gör, att han var mänsklig. Han tolererade båda sorterna, men han gjorde inte anspråk på att höra till någondera.”
Mowat skrev senare i livet om inuiter, om valar, om vargar och om hur vi handskas med vår planet. Som frispråkig aktivist mot miljöförstöring och för ursprungsbefolkningarnas rättigheter stoppades han från att resa in i USA 1985, när han var inbjuden för att tala om sina böcker. Han berättade om det i en satirisk bok My Discovery of America (1985), där han skriver att han aldrig kommer att förlåta USA och inte heller åka dit, med mindre än att Ronald Reagen själv kommer flygande till honom i Air Force One och ber honom om ursäkt. Så blev det nu inte och jag undrar om han någonsin återvände till USA.
Det finns alldeles för lite översatt av honom. En bok om Dian Fossey (som blev underlag till filmen De dimhöljda bergens gorillor) och en om vargar, det är allt. The dog who wouldn’t be borde verkligen översättas till svenska!
En kontroversiell herre. ”Never Cry Wolf” är visserligen översatt, men har ett mycket skeptiskt förord. Har nyligen läst ”Owl in the Family”, en tunn rar liten bok.
Margaretha
Det verkar som om han personifierade begreppet ”stridbar” och han stod ju för många kontroversiella uttalanden, som att det verkar vara på upphällning med människan som art och ”det är kanske lika bra det, som vi ställer till det”.
Jag har bara läst ”hundboken” av honom, för länge sedan, och gillade den verkligen.
Då tycker jag att du ska läsa ”Never Cry Wolf” – på engelska.
M
Ska kanske föreslå den som läsning i Engelska bokhandelns bokklubb. Förutsatt att det går att få tag i den idag i ”klassuppsättning”, förstås
Men översätt den då, vetja.
Who? Me? Nja, det var ju det där med att bejaka sin lättja också. Ju.
Äntligen,
Kanske är på väg att komma på hur man gör, faktiskt. Men idag har vi fällt monsterbjörk (mer om det i morgon), så då måste det assisteras på olika sätt, och så var ju gräset äntligen klipptorrt och då måste man ju klippa undan lite grenar först – men snart… snart ska jag sätta mig i gungstolen.
Ska bara, sa Alfons Åberg (säger vi här hemma!)
Just så!
Det tar tid att lära sig bli pensionär alltså och en del lär sig aldrig.
Fast det är kanske så man gör. Hur skulle världen klara sig utan gråhåriga sektorn?
Här blir min önskeläslista längre och längre! Men lite stolt kan jag meddela att denna allmänt jobbiga jobbvecka har jag snart klämt del tre i en fantasytriologi. Min första fantasy som ”vuxen”. Jag läste ju såklart Momo, Narnia och annat liknande en gång i tiden.
Och då blir man ju nyfiken på vilka böcker du läser. För om du just läst del tre måste de ju vara läsvärda.
Intressant att notera att jag bara behövde läsa första sidan för att inse att jag läst boken som jag lånat på biblioteket tidigare. För några år sedan kom jag ända till sista kapitlet innan jag kom på att jag visste hur boken slutade. Har en tegelsten av Joyce Carol Oates liggande på bibliotekshylleplatsen, men har inte kommit mig för att läsa den än. Så hunden får nog var för mig, åtminstone tills du översatt den!
Hmmm… då blir den nog oläst för din del är jag rädd!