Första veckan varje månad placeras några sopcontainers på det gamla bruksområdet nära oss. Det är bara att åka dit och slänga allt man vill bli av med, inom givna kategorier, dock. Vårt lilla samhälles slängbehov verkar vara oändligt stort och många har haft svårt att hålla isär kategorier som ”Metall”, ”Trä” och ”Plast”. Visst kan det vara knepigt, det medges, men om folk hivar rivna badrum med badkar, tvättställ, varmvattenberedare, kakel med mera i en containern märkt ”Trä”, ja då är det nog bäst att se till att slängstället kompletteras med någon sorteringskunnig person, vilket man gjort.
Nu är det så sopat och fint när man kommer dit, att man vågar köra ända fram utan att riskera punktering på bilen. Dessutom kan man få lite plock- och slänghjälp om det inte är för många som slänger samtidigt. Så här tomt var det när jag kom dit i går. Nästan så att man blir lite förlägen och knappt vill visa sina sopiga sopor.
Men vad är det där? Det där som skymtar till höger om containern!
Jo där dyker denna fina möbel upp. Jag undrar fortfarande vad det är, för jag vågade inte fråga. Om jag hade frågat hade det bara slutat med att jag bett grävskopechauffören att svänga uppför backen till vårt hus.
Eftersom tanken är att vi ska göra oss av med saker, inte dra på oss fler så avstod jag. Men vad i allsindar kan det vara? En jättebyrå? Ett biljardbord?
Tur i alla fall att det hör hemma i en annan container än mitt sortiment, för det skulle inte kännas bra om den måste samsas med mitt skräp. Det är nämligen innehållet från den ståltrådsbehållare där mina föräldrar slängde allt som inte passar i hushållssoporna. Från 1974 och framåt fyllde de den med ansjovisburkar, trasiga kastruller, murkna musfällor och ett stort antal oidentifierbara föremål. Allt har stått undangömt bakom ett plank, men när nu planket givit upp för gott var det bara att ta itu med det. Vill ni se? Känsliga personer varnas och här är ändå bara en bråkdel av innehållet.
Det påminner om en taffel. Alltså en variant av piano/flygel. De kraftiga benen med små länkhjul är den tydligaste indikatorn. Höjden och det påkostade virket tyder också på ett musikinstrument – det skulle finnas plats för en kraftig gjutjärnsram, strängar i flera plan, mekanik med hammare och hävstänger från klaviaturen. Vi har en sån.
Aj då. Den får ju lätt plats i Tvåbo och då skulle man kunna få sig lite taffelmusik till kvällsmaten. Men jag ska inte åka ner och rädda den. Ska jag INTE.
Konstigt att inte ägaren till taffeln har försökt att sälja den. Folk brukar använda sina gamla tafflar till att duka upp buffén på om man har gäster…
Det är underbart att vi har fått Returpunkt i Norrköping dit man kan åka med allt sitt skräp helt gratis och dessutom få vägledning var man ska kasta de olika sakerna. Vi borde åka dit lite oftare bara!
Ingrid
En välskött sopstation är en ren fröjd! Jag tror det börjar bli bättre på många håll och framförallt inser en och annan kommun att det kan vara bra att erbjuda återvinningsmöjlligheter i ordnade former. Idag är det ofta strängt förbjudet att bära bort
någonnågot från sopställena.Vem skulle denna någon vara? Det är väl inte dig det handlar om?
Äsch!
Snygga ben, en händig snickare kunde gjort nåt kul av dom.
Jag ska INTE åka tillbaka och plocka upp taffeln. Inte taffelbenen heller. Men containern finns kvar till på fredag om någon annan är intresserad…
Bilden avskräcker inte. Det är precis sådant som ska kastas tycker jag. Vi lever i ett slit o släng-samhälle av guds nåde. Det är bra att det växer fram en våg av secondhand… där finner många det de söker till billig penning. Jag är ganska dålig på att handla secondhandartiklar, men det händer. Får nog träna på att kolla in sådana ställen när jag vill ha något jag behöver… ;-)
Just innehållet i skottkärran tror jag inte att du skulle vilja ha! men annars är det där med återvinning en lysande idé.
En släkting till mig har försökt bli av med en taffel – det gick inte. Så det blev återvinningen där med efter mycket vånda.
Visst gör det ont. Särskilt med tanke på all yrkesskicklighet som lagts ner på ett sådan instrument. Både instrumentmakarens och snickarens. Och alla dessa pianon och flyglar som slängts desenaste tio – tjugo åren och ersatts med smidiga synthar. Sj!
Min mamma och hennes syskon bodde i Örebro under terminerna i skolhushåll.
Till allmänbildningen på den tiden hörde att man skulle få undervisning i pianospel.
På vår salong står än i dag samma stora åbäke till taffel, som då för hundra år sedan
ingick i flyttlasset till stan. Benen på musikinstrumentet skruvades av varefter tre – fyra karlar bar det nerför en trappa som minsann inte var rak utan svängde så att alla chanser fanns att fastna. Häst och vagn drog taffeln till station, där den ställdes i en
godsfinka och fraktades till Örebro, där ett gäng stadsbud tog vid och avslutade
hela äventyret på adress Drottninggatan 42 i Örebro.
Där stod så instrumentet och gjorde sin tjänst hela skolåret för att sedan fraktas åter till Granbergsdal. Med tiden blev det lite jobbigt med denna flytt så efter några år hyrdes ett högst vanligt piano och alla var glada och nöjda och mest, tror jag, stadsbuden.
I England och USA tar man hand om sina gamla tafflar och spinetter och cembalos och reparerar dem och säljer dem sedan till höga priser. Här i Sverige slängs pianon och andra klaverinstrument (såvida de inte är så gamla att någon känd tonsättare
ägt dem). På hembygdsgården här i stan stod länge en gammal taffel och fungerade som serveringsbord, men en dag tyckte föreningens gubbar att det var trångt nog i salen och högg sönder taffeln och eldade med den i den stora öppna spisen i salen.
”Men tangenterna kunde dom väl ha sparat, det behövs ju reservdelar” sade vår fru ordförande chockad. Hon hade inte hade en aning om vilket öde som hembygdstaffeln skulle gå till mötes.
Fantastiskt ändå med dessa flyttar. Så behandlar men ju ett högt värderat instrument. Om man idag skulle räkna på flyttkostnaden skulle man troligen kunna köpa en hyfsat bra synth per säsong. Men riktigt samma sound skulle man inte få.
Gamla tangenter är ibland gjorda av elfenben, bör återanvändas. Virket i pianon är bra kvalité men det är inte mycket, kan återanvändas. Det som väger är ju gjutjärnsramen, kan tjänstgöra som bojsänke. Strängar och pedaler, tja det går säkert att ha till något.
Grannen som är fiolbyggare använder elfenben till att sko skåran där strängen vilar i stallet, men man ska ju inte använda elfenben så han tog älghorn istället. Det går åt ca fyra kvadratmillimeter. Men egentligen var det något. så att han inte hade något elfenben.
Ack dessa stolta instrument och statusmarkörer. Men du har ju rätt i att elfenben inte borde slängas hur som helst. Att använda redan skördat och bearbetat elfenben är såvitt jag vet inte förbjudet.
Använda kanske är OK. Men försök inte byta ägare. Då blir det problem. Vet, för jag är nästan misstänkt för jakthäleri sedan jag övertog en uppstoppad duvhök. Det var väldigt tveksamt ända tills en kunnig bekant kollade och såg att det inte alls var en duvhök utan en ofridlyst fågel. Den hade dessutom varit väldigt död väldigt länge. Och nu minns jag inte ens vad det är för fågel. Rätt fin att titta på i alla fall. Som sällskap har den en mindre tuppgök som vi köpt i New Mexico. Det är deras nationalfågel.