Idag grattar jag Noah Webster på utgivningsdagen av hans storartade American Dictionary of the English Language.
Som lärare var han bekymrad över att elevernas språk var så torftigt och stavningen så ostandardiserad. Dessutom saknades det läroböcker, ja rentav ord, för amerikanska förhållanden. Han började med att skriva grammatik- och stavningsläror.
Det var han som plockade bort ”u” ur ord som colour och honour och ändrade ändelsen re till er i till exempel theatre och centre och lite annat smått och gott.
Webster ville att amerikanarna skulle ha en egen identitet, fri från engelska idéer och med ett språk anpassat till den nya världen. Dessutom behövde språket verkligen jämkas ihop i ett land där olika landsdelar hade så skilda dialekter att de nätt och jämt kunde förstå varandra.
Så han satte igång med sitt stora verk, American Dictionary of the English Language, som fortfarande är mycket användbart. Han såg till att få med ord som inte fanns i något engelskt lexikon från England, många av dem från olika indianspråk, som wigwam, squash och hickory. Samt nya ord som republik, presidential och caucus. Han höll på i nästan trettio år med sitt lexikonprojekt tills det kom ut den 14 april 1828.
Det sägs i skildringar av honom att man nog skulle diagnosticera honom som manisk med en ”obsessive-compulsive personality disorder” idag. Tur för oss att man inte försökte bota honom från det då, på 1800-talet, för i så fall hade vi nog inte haft tillgång till detta utmärkta lexikon på drygt 1100 sidor.
Min gamla pocketWebster är numera mest lösbladssystem. Ändå använder jag helst den i stället för den nyare inbundna.
Jag gick upp i studentexamen i engelska nästan två år i förtid efter att ha bott i USA i ett år. Min engelsklärare gillade inte min amerikanska och tillhöll mig att noga skilja på stavningen, antingen eller, ingen blandning, tack! Hon blev stensur när jag framhärdade att vilja gå upp.
Uppsatsen kunde hon inte annat än godkänna men hennes surhet fick censorn att ta över förhöret och ge mig A i muntan.
Numera blandar jag som jag vill! Möjligen skulle Mr Webster var lika sur på det brittiska i min blandning….
Usch vilken surpuppa till lärare. Hon borde ha uppmuntrat dig i stället. Vilken tur att det fanns en klok censor som kunde gripa in!
Jag tror Webster på sin höjd skulle bli lite bekymrad över ditt blandande (som jag skulle tro förekommer sparsamt) och försöka förklara poängen med sina fina lösningar för dig. Det är lättare att komma ihåg vilket som är vad när man vet att det är Websters amerikaniseringssträvanden som ligger bakom skillnaderna mellan engelsk och amerikansk engelska.
Nog är det märkligt att en lärare föredrar att försöka hindra en elev istället för att uppmuntra. Jag gick en gång som ung tonåring en målarkurs och när jag visade ett alster frågade läraren (numera erkänd konstnär) om jag tyckte det var bra. Eftersom eget beröm luktar illa sa jag nej. Bra, då är vi överens, sa han. Efter det har jag aldrigt velat måla. Turligt nog hittade jag andra kreativa vägar men det var verkligen inte hans förtjänst. Lärare borde fatta att ett illa valt ord kan stäcka en unges lust totalt. Får de inte lära sig det i sin utbildning?
Verkar inte vara någon vidare pedagog, den där konstnären. Det går väl inte att fråga om något är ”bra”! Om han hade frågat om teknik, motivval, vad som var svårt, vad du var nöjd med, vad som helst som hade kunnat leda till fortsatt vägledning. Men ”bra”?! Baxläxa på det!
Lite av aspergers syndrom skulle man nog ha tillskrivit denne Webster om han levt idag. För vem kan sitta trettio år med samma uppgift utan att tröttna? Han började alltså de sista åren på 1700-talet med detta sisyfosarbete. Fantastiskt att han lyckades fullfölja det i alla fall. Jag är full av beundran.
Han var verkligen beundransvärd. Han hann undervisa också och kampanja för copyright, skriva läroböcker och jag vet inte allt.