Det händer alltsomoftast, när jag ser på TV, att jag sänder en tacksamhetens tanke till Bengt Göransson. Tack Bengt för att det finns ett reklamfritt alternativ!
Visst kan det finnas roande reklaminslag, visst kan man passa på att göra annat under reklampauserna och visst har det gjorts underhållande program även av de reklamfinansierade bolagen.
Men skillnaden mellan reklamfri och reklamfinansierad TV är att reklam-TV:s uppgift är att leverera tittare till annonsörerna och därmed vinster till ägarna. De reklamfria TV-bolagens uppgift är i stället att leverera program till tittarna. Det föredrar jag.
Det var ingen lätt match för Bengt Göransson att driva igenom sin linje i slutet av 1980-talet fram till 199o. Nästan alla ville ha reklam i Sveriges Television, även i regeringen. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson skriver i sin första memoarbok Så tänkte jag (2003) att man lyckas lösa det ena problemet efter det andra utom radio- och TV-frågorna. Bengt Göransson höll envist på sin linje, ett reklamfritt SVT.
Bengt i sitt arbetsrum på Mynttorget, kring 1990. På väggen sitter en tavla av Leif Zettering som heter EU-hierarki, med några musiker som spelar där längst nere på golvet.
Det framgår av texten att han fortfarande är rätt förbannad på den där tjurskallige Göransson, som var
”populär både bland kulturarbetare och partifolk och hade en stark förankring i folkrörelserna. En öppen strid och ny politisk kris hade vi inte råd med. En motvillig regering ställde upp bakom Bengt Göranssons alternativ.”
Stämningen var minst sagt frostig och som medarbetare till Bengt sågs man som en landsförrädare om man inte ville ”ge reklampengarna till SVT”, som det hette.
I den nyutkomna boken Lärdomar har Ingvar Carlsson tänkt om. Han skriver att han då var sur för att han tvingades ge efter för sin krångliga kulturminister. Idag är han i stället irriterad över de ständiga avbrotten i reklamkanalerna: ”Det är en befrielse att slippa se och höra reklamen i public service. Mina farhågor att SVT och SR skulle utarmas ekonomiskt besannades inte. Då sänder jag en tacksam tanke till Bengt Göransson som ihärdigt försvarade sin ståndpunkt och vägrade ge vika för statsministern och partiordföranden. Han hade rätt och jag hade fel. Bengt Göransson är en av landets bästa kulturministrar genom tiderna. Detta är bara en av hans många bra insatser. En bestämd nejsägare kan vara en stor tillgång.”
Så sant. Och mycket storsint av Carlsson att medge att han hade fel.
Uppdatering och förtydligande: Bengt Göransson var inte mot reklam, bara mot reklam i SVT. Hans idé var en fristående reklamfinansierad TV-kanal, vid sidan av SVT, det som idag är TV4. Mer om detta i kommentarerna.
En dröm vore att fler inte bara medger att man haft fel utan även rättar till det som blev fel. T ex vinsterna i vård och skola. T ex avreglering av viktiga infrastrukturer. Mm, mm.
I TV-reklamfallet är vi många som tackar Bengt Göransson för hans envishet och civilkurage. Det senare fö en bristvara.
En nåd att stilla bredja om. Och något att fortsätta att bråka om, dessutom!
Ja, dom där envisa motvals kärringarna är inte så dumma ibland. Dom manar i vilket fall till eftertanke. Jag önskar att museerna kunde vara gratis igen och hurrar för parkteaterns stundande säsong!
Jag tror att de som inte tycker att det är så farligt med lite inträdesavgifter för museerna inte riktigt har levt sig in i situationen.
Man ska kunna slinka in på ett museum med kompisar, med barnen, med besökande släktingar utan att det känns som ett ekonomiskt risktagande. Gillar man inte utställningen kan man fika och gå igen. Men om man investerat en massa pengar i inträdesavgifter måste man ju få valuta för pengarna och vips har man i värsta fall grundlagt en museiskepsis hon barn som inser att inte ens de vuxna är särskilt roade.
PRECIS så tycker jag med!
1-2 utställningar/per besök på tex. Naturhistoriska räcker. När Gry var som sjukast var museibesök nästan det enda vi kunde hitta på, men hon orkade sällan med speciellt långa besök. Ibland blev det bara en monter.
Neeeej, jag lyckades trolla bort en lång och arg kommentar om fri entré till statliga museer med en enda missad tangent!
I korta drag; ja, det är klart att det är trevligt med fri entré om man har ett statligt museum i närheten, men den absoluta majoriteten av svenskarna har inte det. Alla utom en handfull statliga museer ligger i eller nära Stockholm, där de allra flesta svenskar valt att inte bosätta sig. Inte hälsar vi på så ofta, heller. Alltså är det en märkligt lokal liten fråga som (S) fått oförtjänt mycket cred för.
En riktig kulturgärning vore att satsa på länsmuseerna istället, och riva upp kultursamverkansmodellen av bara farten. Och så borde man tvinga de statliga museerna att göra vettiga vandringsutställningar som kan ambulera runt landet istället för att bygga in sig i sina monument i stan. Jo, monumenten har sina poänger och sitt berättigande, men den pedagogiska verksamheten måste komma först, annars blir ingen intresserad av dem.
Sedan kan man för all del göra de statliga museerna gratis – också. Idag är det jag som är motvalls; alltså.
Ja alltså, jag tänkte mig inte bara de statliga museerna utan också de regionala och absolut, gärna riva upp kultursamverkansmodellen, som är mycket skrik (många sammanträden) för lite ull (pengar). Min fundering kring museibesök kommer sig bland annat av situationer i olika delar av Dalarna med varierande antal besökare. Ta två billaster med besökare, alla i avgiftsbelagd ålder. Som värd på stället känns det naturligt att bjuda gästerna. Ibland har jag varit gäst, ibland värd, men alltid har jag häpnat över hur pass snabbt hundringarna fladdrar iväg och då blir det ju sån press på att man ska tycka att det är bra. Med tanke på att biljettinkomsterna är en så pass liten del av museifinansieringen och i värsta fall äts upp av administrationen kring biljetthantering och redovisning, skulle det kunna vara värt att överväga avgiftsfrihet på alla museer med offentlig finansiering.
Vore intressant att höra mer om dina erfarenheter av koffert-pås-kultursamverkansmodellen, som jag varit lite skeptisk till från början: http://www.regeringen.se/content/1/c6/14/71/62/5ba4c051.pdf
Bengt var en alldeles suverän och engagerad kulturminister. Tänk så ofta jag träffade på honom på många olika fria teatergruppers föreställningar. Inte var han premiärlejon utan han gick och tittade alldeles vanliga dagar med ett som det verkade brinnande intresse.
Just hans kunnighet och engagemang gav honom den starka ställning han hade som i sin tur gjorde det möjligt för honom att hålla emot när TV-reklamförespråkarna höll på och förespråkade som allra värst. Rätt tuffa tag var det ju.
Ja jag fick en annan bild av Carlsson när han var hos Skavlan. Storsint var ordet. Och klok. Och hu vale för reklamavbrott. =)
Såg också den sympatiska Skavlanintervjun med Carlsson. Han är ju dessutom humoristisk, vilket kanske inte alltid kommit fram i mediebilden av honom.
Ja det var nära ögat att det blev reklam i SVT då, när alla trodde att om man bara införde reklam där skulle alla bli nöjda…
Vi har även Bengt (nu lade jag bort titlarna) att tacka för Nationalencyklopedins tillkomst! En hyvens karl, helt enkelt.
Även det fick han fajtas för, om än inte lika hårda bataljer som reklam-TV-holmgångarna. Många tyckte att papper var lite gammalmodigt och ville ha ett digitalt uppslagsverk. Men kanske var NE den sista pappersencyklopedien?
Många aspekter här.
Jag minns att jag tyckte att Bengt Göransson var lite bakåtsträvare. Jag hade anledning att hälsa på ett företag i NYC några gånger på den tiden och var imponerad av det rika utbudet av TV-kanaler. Tyckte att vi borde ha likadant här hemma.
Nu är jag mest irriterad, men när jag lugnat ner mig tycker jag ändå att reklamen ökat mångfalden och att det finns mycket positivt även i de kommersiella kanalerna. Samtidigt är det ju jätteskönt att kunna se TV1 och TV2 utan reklamavbrott. Verkligen en tillgång.
NE tecknade vi omedelbart abonnemang på. Jag tror att huvudorsaken var att vi insåg att det nog var sista gången, ever, som ett sådant uppslagsverk skulle produceras på papper.
Men där fick vi sk*t på tummen. För plötsligt dök Nationalnyckeln upp. Och då var det ju oemotståndligt att hänga på. Vi var och är övertygade om att Nationalnyckeln aldrig nånsin skulle kunna slutföras. Och det verkar som vi får rätt. Vi får se…
Museerna – finansiering via biljettintäkter tror jag inte ger så mycket. Men samtidigt blir det ju bara huvudstadsinnevånare/besökare som drar nytta av fri entré. På samma sätt som kraftigt subventionerade opera och dramatenföreställningar. Rättvist och logiskt kan det nog aldrig bli. Någonsin. Någonstans.
Lustigt nog var det väldigt få som uppfattade vad Bengt sa i reklamfrågan. Han gillar verkligen reklam, men han ville hellre ha en separat reklamfinansierad kanal, det som sedan blev TV4. För om SVT reklamfinansieras kommer omedelbart krav på ytterligare fristående reklamkanaler och då blir det konkurrens om reklampengarna och då måste SVT anpassa sig till annonsörernas krav.
Jag tyckte det lät vettigt, för efter mina år i USA var jag rätt trött på likriktningen av reklam-TV-programmen, som så tydligt var utformade för att utgöra en trevlig reklamomgivning: inte för engagerande, inte för kontroversiella, lättsamma och trevliga och lätta att avbryta. Visst, många roliga sitcoms, underhållande serier osv, men alltid under annonsörernas vakande öga. PBS, som finansierades med avgifter, var en trevlig kontrast.
Jag satt med en gång när Bengt intervjuades om TV-politiken och då berättade han för första gången om sina tankar om en reklamfinansierad TV-kanal vid sidan av SVT. Reportern var så inställd på att Bengt var rabiat reklammotståndare att han inte förstod vad Bengt sa och missade därmed detta scoop!
DET måste du ju blogga om, Karin! (Mitt enda scoop är att jag har hittat en bild av Ingvar Carlsson inne i marmoreringen på en vägg i Riksdagshuset.)
Eh… I just did. Lite grann i alla fall.
PS. Jag känner riksdagshusmarmorören. Eller kände i alla fall. Om jag hittar honom igen ska jag fråga om han passat på att marmorera in fler politiker.
DET! Det vore ju nåt att skriva hem(ma) om!
Men kom ihåg att det var nudelpuman som gjorde upptäckten!
Du har verkligen skrivit ett väldigt intressant och trevligt inlägg om reklam! Dessutom fick du med lite om museer också. Här i Norrköping är alla museer gratis numera. Så varför Stockholm ska fortsätta med avgifter förstår jag inte.
De kanaler som jag någon gång tittar på har ingen reklam. D.v.s. ettan, tvåan och Kunskapskanalen. Jag har också slutat att titta på det enda programmet i fyran som jag skulle velat se ”Let’s dance” på grund av de ständiga reklamavbrotten.
Jag försöker också undvika att läsa bloggar med reklam – jag blir så störd över allt hoppande och blinkande. En vanlig bloggare med några hundra sidvyer per dag kan väl inte tjäna särskilt mycket på det…
Ja. Såna bloggar går fetbort!
Jag får erbjudanden alltsomoftast om ”samarbete” med olika firmor som vill annonsera på bloggen. Jag har inte undersökt närmare vad det skulle innebära, men jag tror knappast att jag skulle bli förmögen på kuppen.
Tack Musikanta och tack för inspirerande lördagsteman under april!
Tyvärr tilltar ju reklaminslagen, både i antal och längd, för att inte tala om ljudnivån! Förhoppningsvis är det självreglerande. När det blir för mycket reklam slutar folk att titta.
Reklam är så mycket och så olika.
Den förtäckta reklamen syns överallt varje dag och man bidrar oftast själv till den på ett eller annat sätt. Den tänker man inte på just alls, men den
som verkligen syns i form av färg, form, ljussättning, rörelse, pling och plong den ser man, vilket förstås är meningen. Och fastän man irriterar sig på den så går den in och det är just det som är meningen.
Jag har slutat att reta upp mig på reklamen i tv-kanalerna.
Medan den pågår går jag och hämtar någonting,
bara sitter och låter tankarna fara, ibland ser jag på reklamen,
för det finns bra sådan också.
Men jag håller med om att det är bra att det finns sådana som Göransson.
Det ÄR skönt att slippa den direkt påhoppande reklamen.
Man vill ju själv välja vad man ser på…
Säger Karin som läst marknadsföring i tre år
Du har verkligen rätt i att reklam är mycket. Det lustiga i Bengt Göranssons fall är att han är rätt förtjust i reklam av alla de slag. Och jag kan hålla med om att det livar upp tidningar och tidskrifter, till exempel. Och det har blivit lite tråkigare i tidningarna nu när de flesta småannonser (upphittat, bostadsbyte, begagnad cykel säljes) hamnat på nätet. Men han såg stora problem med att reklamfinansiera SVT och samtidigt garantera bolagets självständighet. Där tror jag han har rätt. Annonsörerna påverkar alltid, mer eller mindre direkt. I USA är det extremt, där de har synpunkter på precis allt i de program som de ska placera sina annonser. Det tycker jag är ett större prblem än själva reklaminslagen. Och att det tar sådan tid! Är man kvällstrött som jag går det inte att se film på reklam-TV-kanalerna, för de håller oftast på till efter midnatt.
Jag jobbade ganska mycket i forna DDR (kommunistiska Östtyskland).
Där var det verkligen grått. Det enda man såg var röda banderoller med texter i stil med ”Tillsammans bygger vi Framtiden!” eller ”Kapitalet suger ut arbetarklassen!”
Ständigt samma röda banderoller och samma tråkiga typsnitt. Endast det och intet mer.
Då var det riktigt trivsamt att komma tillbaka till Västtyskland och glädjas åt all intelligent, väl utformad och estetiskt tilltalande reklam – jo, så uppfattade man det efter några veckor i gråtrista städer.
Undrar om det bara var avsaknaden av reklam som gjorde Östtyskland gråtrist. Sao Paulo är till exempel en helt reklamfri stad, men samtidigt färgstark, livlig och stundom estetiskt tilltalande. Den är som mångmiljonstäder är mest och man tänker faktiskt inte på att det inte finns reklam förrän någon påpekar det.
Höst i Tyskland. Tänk Günther Grass, Blecktrumman. Inledningpå potatisfält och i bondbyar i dimma och duggregn.
Då finns det förutsättningar för grått. Och när man kom över till väst så var det stor skillnad. Sao Paulo på sommaren. Tror att det finns skillnader på annat sätt än reklamen.
Det tror jag med!
Spännande läsning, och lärorik. Det är alltså inte alltid fel att vara imotsträvare. Det är jag tacksam för i dag (även om jag inte ser så mycket SVT, men hade helt säkert gjort om jag bott i Sverige – men de reklamfria alternativen, alternativt kanaler som bara sänder reklam mellan programmen, inte i (eller har dåliga ursäkter för att dela upp program i två ”akter” så att de kan klämma in reklam). Stort också av Carlsson att nu erkänna sitt fel.
Det blir ju dessutom mer valfrihet om man också kan välja mellan reklam-TV och reklamfri, så jag hoppas att den ordning vi har kommer att stå sig ett tag framöver.