Tehuset i Kungsträdgården har varit en populär mötesplats så länge jag kan minnas. Under de mäktiga almarna kan man slå sig ner en stund och se ut över båttrafiken, dricka en kopp te och hitta lite lugn i storstaden. Men på sjuttiotalet skulle almarna huggas ner. Det var alldeles nödvändigt. De gick inte att rädda. Måste sågas ner bums! Dessutom skulle man ju bygga en tunnelbanestation här, så de måste bort.
Det var då Stockholmarna fick nog. Tillräckligt många protesterade. Klättrade upp i almarna, gick skift och sov vid träden. Till sist gav man upp i stadshuset och hittade en annan plats för tunnelbanestationen, och kan man tänka sig, almarna tillfrisknade mirakulöst och ramlade inte alls omkull. Det var 43 år sedan.
Jag kom att tänka på almstriden när jag gick över Mosebacke torg idag. Hur mycket mer omfattande har inte protesterna varit mot den ogenomtänkta ombyggnad av Slussen. Men i Stadshuset är de fullständigt orubbliga. Tänk om de får för sig att bygga en T-banestation här! Eller en galleria? Här finns ju gott om plats och bara fånig gammal kiosk och några träd. Behövs de verkligen?
Ja, det gör de. En vacker men opretentiös plats, ett bra ställe att mötas på, som tehuset under almarna. Precis sådana platser behöver vi många av i den här stan!
Fint, nu har jag också besökt Stockholm, tack för det! Riktigt uppmuntrande bli påmind om ”almvården” som lönade sig då! Ha det fint!
Tack! Du med!
We shall not, we shall not be moved…
Var man mer entusiastisk då? Jag vet alltså inte hur det är nu.
Margaretha
Jag är i alla fall (ännu) argare nu, den saken är klar! Men det hjälper tydligen inte. Den saken verkar också dessvärre rätt klar.
Ja, utan oaser blir stan öken.
Just de där väldigt enkla ställena är sällsynta. I alla fall enkla ställen, fredade från trafik och med fina träd. Så jag hoppas verkligen att jag inte givit stadshuset några uppslag till ”stadsförbättring” här!
Tänkte för ett tag sen på just de almarna. Har de klarat sig från almsjukan? Kanske bra att inte stå i en skog idag om man är alm. Den där splintborren, eller vad han heter, kanske inte hittar i stan.
Fö är alm mitt favoritträslag i möbler. Som tur är har jag fått gjort både köks- och sovrumsmöblemang medan det gick att få tag på virke; det är inte lätt nu längre.
Almar i stan slipper tydligen splintborren. I stället är det politiker som kan utgöra ett hot, men just i detta fall slutade det ju (hittills) lyckligt. Min pappa, som var möbelsnickare, var också förtjust i almträ!
Fantastiskt att det är 43 år sedan almstriden var. Jag kommer ihåg det som igår…
Visst var det alldeles nyss!