Musikanta föreslår rim och ramsor som lördagstema. Sådana hittar man i mängd och på olika språk på en sida med tungvrickarramsor, en del bekanta, andra mer besynnerliga. Den här swahiliramsan är trevlig och användbar:
Kikujiacho kitakachokuondoka. Det är motsvarigheten till vår ”Lätt fånget, lätt förgånget.”
En av de norska ramsorna satte jag dock frågetecken för:
Langesundsfjordens Indremisjonsselskaps hundreårsjubileum. Eh? Inte särskilt tungvrickande för en nordbo, men kanske för andra.
Så har vi förstås ramsornas ramsa: Hokus Pokus Filiokus som är vad folk tyckte prästerna sa när de mumlade på latin där framme vid altaret. Hoc est corpus, sa de (detta är kroppen) och hävdade att oblaten var Jesu kropp. Vilket hokuspokus!
Filiokus kommer från striden mellan den romersk-katolska kyrkan och den grekisk-ortodoxa om hur pass gudomlig Jesus var. Var han Guds son, fast människa, eller var han också gud? Kan man ha två gudar? I väst lät man den helige ande knyta ihop säcken genom filioque-tillägget till trosbekännelsen. Den helige anden utgår från Fadern och Sonen ”filoque” på latin. Hokus pokus filiokus! Om man söker på ”filioque” och ”picture” på nätet hittar man många olika försök att illustrera detta trepartsförhållande.
Här försöker St Patrick förklara för ett par irländska munkar hur det hänger ihop. Jag skulle gärna vilja ha en version på svenska också av deras samtal, för det är kyrkohistoria i mycket pedagogisk och komprimerad form.
Vad Jesus ansåg om detta vet vi inte för filioquestriderna utspelade sig några hundra år efter hans död.
Här hittar ni de andra lördagsbloggarna: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Tungvrickningsövningarna påminner mig om min fars danska älsklingsord ( far var uppväxt i Stockholm men av helskånsk härkomst): ugebladsbud. Uttalat med mjuka ljud hela vägen. Försök själv!
Man förstår att teologi är ett avancerat akademiskt ämne, så som man krånglat till begreppen genom alla tider i alla olika riktningar som alla hävdar att just deras är den enda rätta. Ta bara ryskortodoxa tvisten om hur många fingrar man ska göra korstecken med. Jag tar mig för pannan med fritt valt antal fingrar.
Egentligen rätt kul att hokus pokus kidnappats av hädisk magi!
Om oblaten och vin nu skulle vara Jesu kropp, är man inte kannibal då om man äter och dricker det?
Uäbläbu? Helt omöjligt för en som inte är mycket van vid det danska språket att förstå!
Abrakadabra är ett annat sådant där ord med en ursprungsbetydelse på hebreiska och armeniska, som sedan glidit iväg och nu är en dödsförbannelse i Harry Potterböckerna, Avada Kedavra.
Vad ska triangeln illustrera?
Vanligen finns det någon form av samband i de där figurerna – så att man kan läsa samma budskap i flera riktningar. Det är nog det vanligaste.
Men här finns inget sånt, utom det triviala nerifrån och upp efter högra kanten. Du kunde ha använt vilket ord som helst – tummatuta, kanske – och fått samma effekt.
Eller har jag missat något uppenbart?
Det var mest för att det såg lite snyggt ut som jag valde den illustrationen.
Ett skäl så gott som något.
Om sanningen ska fram så har jag inte kunnat se några speciella egenskaper hos någon av dom där sammanställningarna. Det som kommer närmast är ”Ora et labora” och inte ens det är särskilt lyckat. Bara tre bokstäver som biter varandra i svansen.
Det verkar som prällarna ville vara lite märkvärdigare än dom faktiskt var och så länge som allmänheten inte var läskunnig så gick det nog att inbilla dem att krumelurerna hade magiska krafter. Men det gjorde folkskolan slut på. Utan att prällarna riktigt förstod det.
Många av de där fasta ordkombinationerna var bara tänkta att beskriva verkligheten (den gudomliga ”verkligheten”) rätt upp och ner. Hoc est corpus har ju inga ramsegenskaper alls. Och inte filioque heller. Det är först när allmogen gör sina egna tolkningar som det blir roligt. Trolleritrix, tyckte man när brödet blev människa och människan gud. Hokus pokus filiokus!
Förresten, apropå språk, har Karin på Pettas kommenterat det Åländska (eller i alla fall sitt) bruk av ordet ”lägga”, två bås bakåt. Funkar tydligen, som du trodde, som engelskans ”put”. Lägga fjädrar i påskriset.
Och då kommer jag förstås osökt att tänka på det behändiga norrländska ordet ”he”. Böjs i tredje konjugationen, som för övrigt ha så få verb att det finns gott om plats för detta lilla användbara tillskott i rikssvenskan.
Det sägs ju att man ska hålla tungan rätt i munnen men vid tungvrickarramsor bör den vara vig. Jag testade Langesundsfjordens Indremisjonsselskaps hundreårsjubileum flera gånger efter varann ii lite tempo och det är inte problemfritt. Då är det ju på mitt moderspråk också. Hokus Pokus Filiokus blev det uppfattade, intressant!
Det har du rätt i – det blir lätt Langefjordsmissionsselskapsinrehundresårs…eh? Nä, måste börja om!
Filiokus, så lärde jag mig betydelsen.
Jag har alltid trott att det bara var ett lustigt påhitt
Alla temadeltagare har haft rätt olika inlägg idag, trots den gemensamma nämnaren.
Intressant och roligt tema
Jag som tänkte att filiokusramsan kommer ju alla att skriva alla om.
Men eftersom alla ändå skriver var och en på sitt sätt även om det är samma ämne, så tänkte jag att gör det ju inget. Men nu ser jag ju ut att vara ensam om filiokustemat. Hittills i alla fall.
Mycket intressant utläggning om hocusramsan. Jag kan se den primära betydelsen eftersom jag är latinstudent. Men inte visste jag varifrån ramsan kom! Den svåraste tungvrickningsramsan i mitt tycke är : Kusken på kuskbocken fuskade med sina fuxar. Det går bra EN gång, men sen…
Håller med Karin på Åland om att det varit många trevliga och varierande inlägg om lördagens tema.
Jag tycker som du att triangeln är fin i sig själv.
Ja, visst blev det mycket rolig rim- och ramsläsning på veckans lördagstemabloggar!
Och den där kusken… vid tredje försöket låter det ungefär så här: Kusken på fuskbocken boxade med sina fuxar.
Så fick man lärt sig något nytt även i dag. Tack!