Miyazaki har gjort ännu en mycket vacker tecknad film. Den här gången handlar det om flygplanskonstruktören Jiro Horikoshi.
Huh? Miyazaki, kanske någon undrar, vem är det? Jo, han som brukar ha kvinnliga huvudrollsinnehavare och pacifistiska och miljövänliga budskap. Han som gjorde den fina filmen Min granne Totoro 1988, dundersuccén Kikis expressbud 1989 och Spirited Away, som vann en Oscar för bästa animerade långfilm 2003.
En en film om denne flygplanskonstruktör verkar lite okaraktäristiskt. En sådan måste ha en manlig huvudperson och handla om stridsflygplan och det gör den. Mycket o-Miyazakiskt. Och en mycket annorlunda film, som tycks förutsätta kunskaper både om modern litteratur (Paul Valéry och Thomas Mann) och samtidshistoria, framförallt tiden före och under andra världskriget.
Den goda, omtänksamma, flitiga och hängivna huvudpersonen ritar finfina stridsflygplan på löpande band och alla går åt i kriget, tillsammans med sina piloter.
Visst finns det en scen där han går och plockar bland flygplansskrotet och tycker att det är lite synd att det gick som det gick. Men på det hela taget känns inte alls som Miyazaki.
Huvudpersonens fru har ingen annan roll än att hålla maken i handen när han sitter och jobbar om nätterna med sina plan. Och sedan dör hon. Den manliga huvudpersonen samarbetar med tyska konstruktörer och drömmer om den italienska legendariska flygplanskonstruktören Caproni.
Lite svårsmält, tycker jag som vuxen. Helt fel att marknadsföra den som en barnfilm från sju år. Textat dessutom, med japanskt tal! Den nyblivna sjuåringen satt tappert kvar hela filmen, trots att jag föreslog att vi skulle pausa och fundera på om vi ville gå hem i stället. Men när han fick frågan efteråt om filmen var bra svarade han ett ärligt och koncist: ”Nej!”
Statens Biografbyrå sätter sina åldersgränser utifrån vad som kan anses vara skadligt i olika åldrar. Det fanns en gång ett barnfilmråd som också utarbetade råd om vilka filmer som passade för vilken ålder, vilket är något annat än gränser för filmernas minimiålder. Sjuåringen tog väl ingen skada av att se en långtråkig film som han bara förstod en bråkdel av. Men nog hade det varit praktiskt för alla vuxna om det hade funnits en varudeklaration med en liten vink om att filmen främst är avsedd för vuxna och man måste kunna läsa textremsan själv.
Ja det vore nog bättre med en varudeklaration i kombination med en
ungefärlig rekommenderad ålder så att föräldrarna själva kan avgöra om
det är en lämplig film för sina barn/barnbarn.
Sedan kan man givetvis kombinera detta med striktare åldergränser för
de filmer som faktiskt inte alls är lämpliga för barn.
Det är lite samma sak som med spel till datorn/tv-spelskonsoler.
Jag håller på rätt mycket med Microsoft Flight Simulator X.
Det är inte ett dugg skadligt för barn eftersom det handlar om civil flygning
men däremot så skulle för små barn inte ha någon glädje av det eftersom
det är så pass avancerat att det krävs en viss mognad för att kunna
förstå sig på det och det som händer i spelet.
Ofta är ju leksaker märkta med åldersrekommendationer och det hade varit bra när det gäller den här filmen också. Nu blev jag lite lurad av DN:s recensent Jane Magnusson som tyckte det kunde vara en bra idé att ta med barn och barnbarn. Det tycker inte jag.
Jag älskar barns rättframma kommentarer. Vi såg en urdålig föreställning på Spårvägsmuseet, fyraåringen och jag. Jag frågade lite glättigt vad han tyckte. Svaret blev: ”Det var dålig teater.” Så rätt han hade.
En barnpublik är helt okorrumperad, ärlig och pålitlig. Barn somnar eller går sin väg om det inte är tillräckligt bra. Att sjuåringen stod ut i två timmar förvånar mig. Men tecknad film+flygplan+popcorn gjorde nog sitt till!
Bra att få höra recensionen av filmen från en sjuåring. Vi ska vidarebefordra den till vederbörande snart sjuåring och framför allt till hans mamma. Hans pappa gillar sådana filmer så till honom är det ingen idé att framföra någon kritik.
De borde försett annonserna med en informationstext med stora bokstäver: INGEN TALAR SVENSKA.
Pappan kanske ska gå ensam på filmen, för den var på sitt sätt intressant att se och mycket vackert gjord.
Vad trist! Men jag som är vuxen gillar Miyazakis andra filmer, så jag måste nog se denna också! Å andra sidan tycker jag att även hans andra filmer är väl avancerade för en 7-åring!
Om du gillar Miyazaki ska du absolut se den – men utan sjuåringar…
Totoro har funkat bra i vår familj från fyra år och uppåt. Sjuåringen anser att det är en av de bästa filmer han sett ”i hela sitt liv”. Om man försöker analysera det eventuella budskapet i flygfilmen är det väl att om vi bejakar tekniska framsteg bejakar vi också risken att de missbrukas. Horikoshi var helt fångad av tanken att göra ett så vacker och funktionellt plan som möjligt. Oavsett…
Onekligen ett bra tema! Högaktuellt när man forskar inom ny teknik!
Det är väl inte så dumt att få upptäcka att man kan göra misstag? I stort och smått. Och att misstagen är en del av livet. Om allt är utrett, förklarat och garanterat så blir den unga individen ganska sårbar med tiden.
Absolut. Jag värnar dessutom barnens rätt att ha tråkigt. Och går inte på deras förhandlingspropåer i stil med att den här filmen var ju tråkig. Då kan vi väl hyra en video i stället. Nix, säger jag. Detta var helgens filmupplevelse. Deal with it!
(Men jag skulle ändå gärna ha fått en liten hint om att filmen inte är dubbad utan textad: INGEN TALAR SVENSKA!)
Att ha tråkigt utan att ”ha tråkigt”. Det var något vi lärde oss.
Jag minns inte att någon tog oss på aktiviteter. Utom dom tröttsamma skogspromenaderna som ju inte innebar något nytt för oss som sprang hit och dit i vildmarken hela tiden.
Jag tror att de där promenaderna var lite av ett socialt tvång. Man skulle promenera i skogen. Så var det bara.
Jag tror att ”moderna” familjer tog skogspromenader, medan mer traditionella familjer gick söndagspromenad längs Lumsen och på Villahed. I det senare fallet var små flickor iförda hatt!
OT, läste just att förslaget från David Chipperfield Architects Berlin, Tyskland
vunnit designtävlingen om det nya Nobelcentrumet på Blasieholmen i Stockholm.
Det förslaget är i princip ett gäng skokartonger placerade på varandra.
Det är för mig obegripligt hur en utbildad arkitekt kan designa något
så fult och inspirationslöst år 2012-2014
http://www.nobelcenter.se/press-2/
Mer än ofta så kan man undra hur mycket pengar under bordet som
Stockholms politiker får för varje korkat beslut de tar som missgynnar
Stockholm med invånare men som gynnar en eller flera privata
”entreprenörer” som kan sko sig på Stockholmars bekostnad.
Jag hörde det på bilradion för en stund sedan och höll på att köra i diket! Och tullhuset försvinner tydligen också med den här lösningen. varför duger inget av de hus som redan finns undrar man. Och vad ska det användas till. Egentligen?
ANIK – Arbetsgruppen för nobelprismuseum i Karlskoga (Nobels hemstad och där Nobelpriset vann laga kraft) känner sig återigen överkörd. Men det har vi blivit i så många år att vi skiter i det. Fjollträskarna kan gärna ha det. Speciellt om det blir så läbbigt och svårkommunicerat som det verkar bli.
Karin, kanske detta är något för dej? Hon var en av talarna på TEDx som du ju tyvärr missade.