Grejen med verb heter en bok av Sara Lövestam som äntligen, äntligen får mig att inse varför man ska släppa den felaktiga beteckningen ”imperfekt” för verb i förfluten tid. Jag har, som så många andra, fnyst åt det där nymodiga påhittet att ”Jag fnös” ska kallas ”preteritum”. Fånigt. Jag säger i alla fall imperfekt. Eller sa, tills jag läste Lövestams lilla saga om hur imperfekt blev preteritum.
Jag fnös. Men nu fnyser jag inte längre. Alltså har jag slutat fnysa och fnysandet är en avslutad handling. Men imperfekt betyder på latin oavslutad och då blir det ju konstigt. Preteritum däremot betyder avslutad och när man läser preteritumsagan blir man riktigt glad när det stackars tilltufsade verbtempuset imperfekt får byta namn till preteritum.
Grejen med grammatikliknande böcker är att jag inte kan låta bli att rita till dem. När jag läste några av texterna som förhandspublicerades på Lövenstams blogg åkte ritbrädan fram och teckningarna uppstod av sig själva. Som den här, föranledd av texten intill.
”Svenska Akademien har bestämt sig för att beteckna ett litet gäng verb som ’halvsvaga’ och beskyller andra för att ha ’defekt böjning’. Vi som har lite anständighet i kroppen går naturligtvis inte runt och anklagar verb för att vara halvsvaga och defekta, utan lägger helt enkelt alla oregelbundna verb i en och samma hög.
’Som queer’, kanske någon säger nu, men queer är något helt annat. Queer skulle du, ur verbsynpunkt, möjligen vara om du tog bort alla konjugationerna och ifrågasatte hur vi i vårt dagliga liv reproducerar normerna kring vad som över huvud taget får kallas verb.”
Sara Lövestams kärleksfulla inställning till språkets alla egenheter (och kanske framförallt dess regelbundenheter) smittar och det är lätt att följa hennes resonemang och ta till sig hennes kunskaper.
Jag lär återkomma både med mer text och teckningar.
Detta var ny och kanske nyttig kunskap. Att imperfekt betyder oavslutad kan man ju ana. Och det gamla goda pluskvamperfektet måste väl då betyda ”mer än avslutad”. Jag lutar mig mot franskans (som jag förstår mycket bättre än latinet) ”plus que”. På samma sätt kan jag förstå preteritum om jag tänker på prêt-à-porter.
Men denna förbannade klåfingrighet som många tonåringar bekajas av och som gör dem upprörda och ändringsbenägna för att vedertaget bruk inte stämmer med deras logik (Henriksons ”Allting är så nytt…”). Att den ska tillåtas härja långt upp i mogen ålder och orsaka sådana monstruösa konstruktioner och onödiga ändringar som just dessa eller, värsta hittills, ”år tjugohundrafjorton” när det heter tvåtusenfjorton, det har jag mycket svårt att acceptera.
Just språkmänniskor tycks ha ett särskilt starkt behov av att riva upp och göra om. Varför? Har dom så svårt att memorera att de måste ha fullständig logik att stödja sig mot? Jag ser det som brist på respekt för de kulturskikt som lager efter lager bygger upp både vårt språk och vår civilisation. Där i grunden varje ord vi använder blir fullständigt vansinnigt obegripligt och ologiskt när man tittar lite närmre på dess etymologi.
Eller är det någon slags kommunalrådskomplex? Samma som gör att varje nytillträtt kommunalråd måste se till att riva något fungerande och smälla upp något nytt och onödigt?
Följ oss tekniker i detta avseende. Vi respekterar och vårdar de gamla uttrycken. Eller tycker ni att vi ska börja använda ”interntrådat fästelement” eller något annat groteskt påhitt i stället för det vedertagna?
Det är dags att ifrågasätta språkmarodörernas ohejdade framfart!
Tack för ordet.
Jag tror det är kommunalrådskomplex!
SG: ”Bekajas av” ser man inte ofta. Men när jag någon gång stöter på det undrar jag om det är att företeelsen det handlar om förekommer som en svärm kajor, eller om det mer ska symbolisera att befolka en kaj.
Jag skriver under allt vad Skogsgurra skrev!
Det blev mycket bättre sagt än om jag hade gjort det själv, jag hade bara krånglat till det hela.
Fast jag skulle vilja tillägga att alla språkmänniskor inte är onda. De flesta ägnar sitt liv åt att verka för en bra balans mellan ”de kulturskikt som lager efter lager bygger upp både vårt språk och vår civilisation” som SG skriver och de ofrånkomliga nybildningar som sker hela tiden i ett levande språk.
PS. Karin, hur lyckas du omvandla dig till en japansk blogg och SAMTIDIGT heta ”Sture Bylén” i den rad som anger avsändarnamn? Det står ju rätt här ovanför, men man hamnar i Japan om man klickar på länken? Kolla nästa gång om det kan vara ett ”t” för mycket eller för lite i Pettas, där dina kontaktuppgifter fylls i.
Ett g för mycket, om jag inte minns fel. Jag brukar också ta en tur till Japan då och då.
Fixat! Du hade rätt Pysse, det var ett g för lite i ”pettasblogg” och mycket lättare för mig att fixa än för Pettas-Karin.
Faktum är att det ju är lite intressant när ungarna kommer hem från skolan och jag får lära mej nya grammatiska termer och ännu ett sätt att räkna division! Bra att det finns böcker som gör att det hela blir logiskt och solklart, men jag hade nog aldrig kommit på att ens undra. Fina bilder också! Jag har alltid gillat uttrycksfulla ”streckgubbar” om man får kalla dom det!
Ja, för det mesta handlar det ju om rimliga och begripliga förändringar.
Tack! Det kommer mera…
Men? ”Interntrådat fästelement”, som jag trodde skulle ge upphov till kommentarer. Det är det ingen som bryr sig om. Att det vardagliga ”bekajas” uppmärksammades var oväntat.
Ja det kan du ha rätt i. Bäst att du berättar innan jag avslöjar vad jag tog för givet att det var du menade.
Nej! Jag vill veta. Säg det!
Det vore väl ett krångligt sätt att säga elurtag, tänkte jag…
Fästelement är den allmänna beteckningen för sånt som man använder för att sätta ihop eller fästa saker. Interntrådad betyder att det finns en invändig gänga (internal thread).
Och eftersom det vardagliga ordet är tyska för ”mor” och alldeles oriktigt, eftersom den här grejen inte har några, och aldrig kan få några ungar, så borde det vardagliga ordet ha bytts ut för länge sedan. I varje fall om man är så känslig att det gamla vedertagna ”imperfekt” inte duger på grund av att det är ologiskt.
Du kan plocka upp i stort sett vilket gammalt väldefinierat och allmänt använt ord som helst och när man tittar närmre på det så kommer det att visa sig vara alldeles uppåt väggarna ologiskt, motsägelsefullt eller allmänt stolligt och borde, enligt språkmänniskornas krav på korrekthet bytas ut mot ett annat ord eller uttryck. Som troligen också skulle komma att visa sig lika ologiskt, motsägelsefullt eller allmänt stolligt.
Men det sker inte. Just därför att vi accepterar de ord vi har och den betydelse de fått under seklerna och det skulle skapa ett totalt kaos om ord skulle bytas och ändras i stor omfattning.
Det tycker jag att även språkmänniskor skulle kunna förstå och acceptera. Men de känner kanske ett stort ansvar och kan möjligen tro att med ansvar följer krav på handling. Återigen kommer jag att tänka på Niklas och Figuren och den beskäftige trädgårdsmästaren.
Ett ord kanske borde bytas; det finns inga elurtag, men det finns eluttag. Att ta ur el är svårt, men att ta ut el (ström) är enkelt. Som pengar, de kan man ta ut (om man har en fungerande bank) men de är svåra att ta ur. Träffarna på google är 2 570 (ur) och 527 000 (ut) och visar att urtag ännu inte tagit över. Men om femtio år kanske ur har vunnit över ut. Och det är inte mycket att göra åt. Que sera, sera.
Jag som trodde att det var ett urtag i väggen där man kunde trycka in de där två hålen med omgivande backelit/plast/. Ett urtag för el alltså, snarare än ett ställe för att ta ut el.
Men i alla fall: de språkmänniskor jag träffar tycks ha en annan läggning är dina språkmänniskor. Sällan någon som vill styra och ställa, egentligen, det verkar handla mer om att förklara och beskriva vad som är brukligt för närvarande. Kan nog inte komma på några andra exempel på språkklåfingrighet än det där med tjugohundrafjorton. I preteritumfrågan böjer jag mig för det som jag tycker är goda argument. Inte minst är det en lättnad för alla svensklärare att ha en grammatisk term som betyder det det ska – preteritum=förgånget – och inte ”ofullbordad”.
OK. Där finns det ett skäl. Men jag tyckte inte att det var så svårt att acceptera att ett ord betecknar en sak och egentligen betyder något annat. Så är det ju med de flesta ord vi använder och jag hade nog kunnat leva obekymrat vidare med imperfekt.
Det kanske kan vara intressant att det heter ”outlet” på engelska och ”pris de courant” på franska*. Tyskarna har ett bra ord Steckdose.
*Inte pris-courant. Det är alldeles annan sak.
Inser att min variant är av det folketymologiska slaget. Jag har aldrig riktigt tänkt på el på det sättet. (Nej be mig inte förklara vad ”det sättet” betyder, det klarar jag nog inte.)
Härliga teckningar – vilken schvung i dem! Önskar att jag kunde teckna lika bra. Ser fram emot fler.
Jag har också väldigt svårt att vänja mig vid preterium – känner liksom inte för ordet likadant som för imperfekt. Måste tänka efter varje gång vad det betyder. Som väl är behöver jag inte längre bry mig så mycket om det.
Jag ska strax läsa vad Sara skriver.
Ingrid
Tack Musikanta! Det kommer mera… Men kanske inte de teckningar jag är stoltast över. Blev tvungen att leta fram min tyska grammatik, och där har jag kladdat en hel del.
På t.ex. spanska finns ju både imperfekt (för dåtid och pågående handlingar= habló=hon pratade) och preteritum (för dåtid och avslutade, tidsbegränsade, enstaka handlingar=hablaba=hon pratade). Men på svenska är det samma form och då kan det vara rimligare att välja ”preteritum” som term i stället för ”imperfekt” som betyder oavslutad.