I förra veckan läste jag en intressant intervju med Barbro Lindgren i Språktidningen där hon berättar vad Astrid Lindgren betytt för hennes skrivande. När Barbro Lindgren skickade in sitt första barnboksmanus till Rabén och Sjögren var Astrid den redaktör som fick hand om det. Hennes svar var egentligen ett refuseringsbrev, men med mycket uppmuntran och handfasta redigeringsråd:
”Varken farbror Jensen eller tant och farbror Linder eller Klas-Herman för att bara nämna några, angår oss det bittersta…”
”Slopa gärna kapitlet ’På teatern’, för det är bara roligt för vuxna människor som vet vad teater är, men nu skriver Ni för barn och då måste Ni avstå från roligheter som bara vuxna kan förstå.”
Barbro Lindgren följde Astrids råd och det blev alla dessa fina böcker för stora och små samt Almapriset, som tillkännagavs i tisdags.
Hmmm… Hade det varit något annat sammanhang – till exempel Nobelpriset – hade det spekulerats om läckor till Språktidningen, men det kan ju mycket väl vara en slump och det spelar inte så stor roll vilket. Roligt är det i alla fall med Alma-priset till denna fantastiska författare. Och roligt med Astrids brev, som påpassligt publicerats på Astrid Lindgrens hemsida här. Hon var en gudabenådad brevskriverska Astrid.
Vilket (osökt!) får mig att tänka på annat brev från Astrid i ett helt annat ärende. Det visar hur bra hon är på tonträff, om det så bara gäller ett par rader för att tacka nej till en textbeställning som hon inte är intresserad av.
Företaget After Dark (brevhuvudet till vänster) skrev till Astrid Lindgren och ville beställa en text av henne. Så här svarar hon den 16 april 1982:
Astrid Lindgrens arkiv finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och på Unescos förteckning över arkiv och dokument av värde för hela mänskligheten att bevara.
Underbar respons till After Dark – tack för den! Och tack till Astrid i din himmel för alla dina ord till barn och vuxna!
Hon kunde ha struntat i att svara After Dark, eller hon kunde svarat att ”Sådana uppdrag åtar jag mig inte”.
Men jag tror att Astrid Lindgren helt enkelt inte kunde vara opersonlig och tråkig. Hon hade så mycket humor, fantasi, ironi och empati att det bara blev bra vad hon än gjorde.
Hon vårdade sina läsare och lade ner oerhört stor omsorg på att besvara beundrarbrev. När jag som tonåring skrev och bad om ett signerat foto (på den tiden skrev man till artister och andra berömdheter, såväl i Sverige som USA, och bad om signerade foton) passade jag också på att fråga om det fanns några mer böcker om Kati än Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris. Då skickade hon inte bara fotot utan också ett signerat ex. av Kati i Amerika: Till Barbro som skriver så rara brev till Astrid Lindgren. Det här var ju på 50-talet och lika överhopad av brev som under senare år var hon väl inte, men det vittnar om stor generositet och en uppskattande inställning till sina läsare.
Vilken skatt, både brevet och den signerade boken. Och så generöst och omtänksamt av henne!
Bengt Anderberg var lite av samma sort. Lågmäld och sympatisk.
Jag skrev en gång till honom och undrade om han möjligen hade ett ex av Niklas och Figuren – detta var innan internet och Antikvariat.net var allmänt tillgängliga och jag saknade boken.
Han svarade och undrade varför just den boken och det startade en korrespondens som jag ska försöka hitta resterna av. Plus ett ex av NoF. Som jag också ska försöka hitta.
Anderberg var oväntat väl insatt i tekniska spörsmål. Eller åtminstone fascinerad av vad man kan göra med teknik. Det var en trivsam korrespondens.
Vad roligt!
De var nog lite lika i stilen också, ibland. Lätt absurd logik, emellanåt och språkliga finurligheter.
Just Niklas och Figuren skämdes han lite för. Det där avsnittet när Figuren hamnar hos baklängestalare skulle nog aldrig ha varit med. Och jag kan nog hålla med att det var lite för billiga effekter.
Konstigt tycker jag, men jag har ju inte läst den i vuxen ålder. Som barn var jag lika förtjust i den som i Lindgrens böcker.
Det gäller att välja rätt artistnamn, undrar om After Dark tänkte att namnet just hade avskräckt? (Nog för jag vill tro att hon tackat nej även till Christer Lindarw.)
Och ändå känns det som om hon tyckte det var lite kul – eller i alla fall humoristiskt på något sätt – att få frågan!
Jag kommer ihåg vad Pippi sa (även om jag kanske inte lyckas citera ordagrant):
”En vänligt ställd fråga kräver ett artigt svar”.
Hon levde tydligen som hon lärde, Astrid,.
Den repliken känns välbekant! Men vilken situation var det? Var det när någon undrade över hennes hårfärg? Jag har en känsla av att det ”artiga svaret” blev att hon kastade upp frågeställaren i ett närbeläget träd, eller något liknande.
Nej hon klampade in på parfumeriet och sade med allvar: ”Nej!”
Svaret gällde frågan ”Lider Ni av fräknar?”
För hon led inte, hon gillade dem!
Den som kastades upp i ett träd var en stor kille som bråkade med en mindre.
Javisstja! Mina Pippi-kunskaper börjar visst bli lite rostiga.