Pettas-Karins lördagstema idag är Klocka. Jag gör som jag brukar: låter bli att tänka och ser vad som poppar upp av sig själv. Det blev klockkjol och klockad. Klockrent? Njae, men nära, tycker jag nog, för jag hade en klockarkärlek till klockade kjolar i min ungdom. Helst rundskurna, men det går med skarvade kilar också. Eller rättare sagt, det går inte alls för man ska helst vara lång och slank för den sortens plagg och det är jag ju inte.
Jag tror att det var tanken att kjolen skulle bli som en tallrik om man snurrade tillräckligt fort, som fascinerade mig. Min sykunniga faster hittade ett gardintyg och sydde en sommarklänning åt mig med en alldeles rundskuren, klockad kjol.
Någon tallrik lyckades jag aldrig åstadkomma, för tyngdlagen ville annorlunda, men det var ändå kul att snurra med den där kjolen. När jag provade klänningen fällde min faster – som var en mycket ordningsam och lite konventionell person – en replik som jag minns än i dag. Medan hon nålade in lite här och där, sade hon:
”Ja du, snart måste du se till att klä dig så att det syns att du är en dam, men inte att du är en kvinna.” Varför då? tänkte jag, men insåg att det nog inte var någon idé att fråga faster.
Men jag tänker ibland på den där repliken, som en kvardröjande rest av ett samhälle som på olika sätt kände ett behov av att kontrollera kvinnornas liv och beteende.
Jag ritade tjejer med klockade kjolar på varje tomt papper jag kom över. (Det var på den tiden jag funderade på en karriär som modetecknerska.)
Just den sortens teckningar finns inte kvar, inte en enda en, så jag får försöka återskapa ur minnet. Det spelade ingen roll om det var kjol och blus eller klänning, alla hade de ett brett gördelliknande skärp av det slag som fungerar bäst på långa slanka personer. Själv är jag drygt 1.60.
Såhär ungefär såg de ut – onaturligt långbenta och med smal midja. Och det var ändå innan Barbie var född.
Uppdatering: Från Skogsgurra har jag fått bilder på ett par fina klockor, eller golvur, kanske det heter, ålderdomliga saker som beskrivs i kommentarsfältet. Den där hunden med potatisar runtomkring är sannolikt den enda i sitt slag – i hela världen, skulle jag tro. 
Tack Karin på Pettas för riktigt trevligt svåra marsteman! Nästa månad tar Musikanta över och här finns övriga lördagsbloggares berättelser om klockor: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Oh, klockkjolen, jaaaa! Samma dilemma som du hade jag också, jag var för kort men de var läckra på sitt speciella sätt. En, sydd i helt tygstycke hade jag aldrig, men i olika våder minns jag att jag sydde en kjol, med en väninna som kunde konsten. Mycket tyg gick det åt
En särskild känsla att kunna svischa runt så mycket tyg! Men ett tålamodsprovande och knepigt jobb att få den låååånga fållen fin. Jag hade någon misslyckad mörkblå historia också, där jag gjorde om fållen hur många gånger som helst, men den var ändå alltid ojämn.
Varde ljus! (eller ja bild åtminstone).
Ja, fiskgjusarna! Jag tror att det här är ”det andra” boet, alltså inte det där den stora dramatiken med Madis, Piret och Doris utspelade sig förra våren. Kanske det är där Ilmar bor?
Det måste vara något universellt med det där, hade samma drömmar när jag var liten. Jag trodde också att jag skulle bli en begåvad skridskoåkare, bara jag fick rätt skridskor. Jofas, med hon i gult och KLOCKAD KJOL på bild.
http://ronneby-stad.annonsera.se/jofa-konst%C3%A5kningsskridskor,-storlek-40-1252878.html
Jag försökte nog, men ännu upp i gymnasieåren höll jag mig mest i rinken.
Så konstigt det står på kartongen på länken: konståkningsrör.
För att vara rör ska det väl vara runt ovanför skenan, eller? Så har jag förstått det. De där skridskorna har ju ett stål som är platt hela vägen.
Som i ”bandyrör”, ja. Men jag tror att ”rör” med tiden kom att stå för skridskor i största allmänhet.
Kc: Det är kanske därifrån klockarkärleken till klockade kjolar kom? För visst beundrade man dessa virvlande virtuoser något alldeles måttlöst.
Karin, ja det är Ilmars bo.
Gällande klockor så har vi faktiskt ett golvur från slutet av 1700-talet i
familjens ägo. Ett golvur som gått i arv i generationer.
Moraklocka? Kanske en Ångermanlandsbrud? Eller rentav ett Stjärnsundsur? Avundsjuk blir jag oavsett vilket. Och jag ger mig 17 på ett det fungerar också!
Våra stora ”moraklockor” står båda på salongen.
Den ena har ett stramt, rakt fodral och inskriptionen ”JORD 1795 hos ONS” på urtavlan. Och någon gång när uret fyllde ungefär 125 år fick det en extra utsmyckning i form av en hund som ligger på marken och sorterar potatis. Den utsmyckningen målades senare över av någon känslig person (Hyttis: var det Anna?) som tydligen ansåg att potatissorterande hundar inte hör hemma på gamla golvur. Lyckligtvis var den känsliga personen okunnig om hur färger fungerar, så jycken är fullt skönjbar genom övermålningen.
Det andra uret är ordentligt kurvigt. Där saknas timvisare. Den är ersatt med en roterande skiva som på ett finurligt sätt använder ”baken” på minutvisaren att indikera timmarna. Där fick konstruktören tänka lite extra. Urtavlan saknar inskriptioner. Men den ger ett arkaiskt intryck och känns äldre än hunduret.
Nej SG det var inte Anna för i så fall hade hon säkert målat dit några änglar istället. Se skåpet bredvid.
En hund som sorterar potatis låter som ett mycket originellt och alldeles förtjusande motiv. Kan man pilla fram det utan att förstöra det?
Ska ta en bild nu när ljuset är rätt. Se fram mot mail med bif.
Tack för bilder! Uppdaterar inlägget med dem.
Hunden lade jag in i inlägget. Detta är den äldre urtavlan väl?
Ja. Tror det.
Den härrör från trakterna kring Mariestad/Västergötland, jag vet tyvärr inte
vem som har tillverkat den. Fungerar gör den inte och själva fodralet är lite
slitet på vissa ställen.
Slitet är fint, har jag lärt mig av min far. Om den inte är i gång kanske den kan fungera som skåp?
Njae den har ju kvar loden och så men själva urverket fungerar inte.
Så den får vara som den är.
Vår är väldigt lik den vita klockan ovan. Samma form på ”överdelen”
dock så är vår svart (det vita) och vinröd (det guldfärgade).
Urtavlan är dock nog lite annorlunda.
Här är båda, nästan i helfigur, på en gruppbild som Skogsgurra skickade.
Den vi har påminner om båda, överdelen från den högra fast liknande
fodral som den vänstra fast smalare rundning.
Jag inga kort på den just nu men jag återkommer i ärendet.
Härligt klockad inlägg!
:)
Här hade jag visst missat ett inlägg. Ja, klockkjolen ja, visst var det kul att svinga. Passar dock heller inte på en korpulent kvinna/dam på 154 cm.