Det går förfärande fort det som händer i Ukraina och på Krim. Medan man funderar över hur det ska gå och vad som egentligen händer, har Ryssland tagit över Krim. Verkar väl förberett. Ryska pass delas redan ut. Vad hände? Det lär dröja innan vi får något riktigt uttömmande svar på den frågan. Men det är alltid bra att ta reda på lite mer om vad som hände innan.
Krim, denna halvö som alltid varit omstridd, hur långt tillbaka ska man gå? Krimkhanatet på 1400-talet? Den osmanska tiden från 1475? Införlivandet i Ryssland efter det rysk-turkiska kriget på 1770-talet? Överlämnandet till Ukraina på 1950-talet?
Uppenbarelsekyrkan i Jerusalem delas av Grekisk-ortodoxa, Romersk-katolska och Armenisk-apostoliska kyrkan. Den används också av Koptisk-ortodoxa Etiopisk-ortodoxa och Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Till att börja med har jag försökt sätta mig in i Krimkriget på 1850-talet. Hur började det? Och var? Jo, som en konflikt mellan Ryssland och Frankrike om inflytandet i det osmanska Palestina.
Ryssland hävdade sin rätt att skydda de ortodoxa kristna inom det osmanska riket, bland annat i Jerusalem. Frankrike menade att de hade motsvarande rätt och skyldighet gentemot katolikerna.
Ryssland var väl mer intresserade av att kunna avancera till Konstantinopel (där de skulle de får en fin utskeppningshamn för sin spannmål) än av de kristna i Jerusalem. Frankrike – och England som också anslöt sig – ville skydda sjöfarts- och handelsintressen i området. Man såg fram också mot att ta för sig av det försvagade Osmanska riket (Turkiet) och ville mota Ryssland i grind.
Och så inleddes Krimkriget, som jag har en mycket förlegad bild av, präglad av halvsekelgamla skolböcker. Ta den där hjältedikten av Tennyson om den berömda lätta brigaden, 600 engelska ryttare, som red rakt in i ryska arméns kanoneld.
Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of Hell
Rode the six hundred.
Men, det var inte alls åt det hållet de skulle rida. Ordern avsåg några kanoner som de turkiska trupperna lämnat. ”Rid och hämta kanonerna!”
Men, sade brigadchefen, det går ju inte! De var 600 ryttare. Framför dem fanns fasta ryska kanonerna och tusentals ryska soldater. Men från kullen ovanför dem såg befälhavaren i stället några andra kanoner, kvarlämnade av turkiska trupper. De kanonerna kunde inte den lätta brigaden se i den kuperade terrängen. Men ordern upprepades: ”Rid mot kanonerna NU!” Så de engelska kavalleristerna red mot de enda kanoner de såg och dog. Och fransmännen suckade, som så ofta under denna gemensamma manöver.
Överhuvudtaget verkar det om om engelsmännen var både illa rustade och dåliga på att planera. Krigskorrespondenten W. H. Russel gav en så realistisk bild i The Times av den engelska armens usla tillstånd att man i England startade insamlingar för en bättre sjukvård för de engelska soldaterna. Det var så Florence Nightingale hamnade på Krim.
Men Russels realistiska rapporter oroade krigsministeriet till den grad att man beslöt skicka en fotograf med uppdrag att bidra med lite mer hjälteliknande reportage. Det blev den fashionabla fotografen Roger Fenton som fick uppdraget. Hans arrangerade bilder andas tröst och hopp, i stället för Russels realistiska skildringar av kriget.
I en artiken i Svenska Dagbladet konstateras att pennan var sannare än kameran i Krimkriget. Då som nu gäller det att försöka sovra och värdera i nyhetsflödet.
Uppdatering: I Dagens Nyheter idag påminner Adam Michnik om andra ”hjälpsamma” ryska politiker.
Och eftersom Finland och därmed Åland var ryskt så var Bomarsund befäst och där seglade engelsmän och fransoser in för att stänga Östersjön för ryssarna. Som nyttjade för dem känd teknik, ”den brända jorden”, dvs förstör själv allt så att den lede fi inte har nån nytta av det. Ungefär som skåningen som tappar mat på golvet: ” Fort! Trö på kydbollen så ente hongen tar den!”
Fö så besannas mina farhågor för det stackars hårt prövade ryska folket och dess minst lika hårt prövade grannar med denne nye KGB-tsar de har. Demokrati tar lång tid att lära sig och vill man inte lära sig så straffas man snabbt och grymt. Inte ens min högt utbildade ryska väninna vill förstå att man t ex måste rösta i allmänna val och att man kan lämna en blankröst om man inte hittar något man vill stödja. Men sovjettidens obligatoriska potemkinkulissval har gjort miljoner immuna mot att delta. Tragiskt.
Nu håller man andan inför var nästa attack kommer. Rysktalande som behöver ”beskydd” finns litet varstans.
Mittåt. Det var erövrarna som sprängde Bomarsund, inte ryssarna själva den gången. Borde har läst på först…..
Ja britternas framfart i Finland, framförallt när de brände ner delar av Uleåborg och Brahestad fick till och med det egna parlamentet att reagera. Parlamentsledamoten Gibson krävde en förklaring i underhuset på vad man tänkt sig uppnå med “att föra krig genom att förstöra försvarslösa bybors egendom”.
PS. Rysktalande som behöver ”beskydd” finns litet varstans…
Såg du Michniks artikel i DN om historiska paralleller till den ryska beskyddarverksamheten? Jag lade in en länk i en uppdatering till inlägget.
Tack för länken! Nog hyser man farhågor, alltid. Men hur omvärlden ska kunna stoppa lillefar P är ingen lätt nöt att knäcka.
Vi brukar ju vara noga med att hålla oss till ämnet i den här bloggen. Tämligen, i alla fall. Utom nu, då.
När jag såg ”Hur börjar det?” så trodde jag att det var universums skapelse det handlade om. Och enligt den förhärskande uppfattningen började det med en Big Bang.
Ibland är klarsynen total. Och då förstod jag att T S Elliott hade insett detta för länge sedan, innan fysikerna hade kommit så långt, och kompletterade med sin rad om slutet: ”Not with a bang but a whimper”
Och det verkar ju ganska logiskt. Och stämmer nog även på det privata planet. Utom för jihadister och andra självmordsbombare.
Fast det är ändå kanske det som är ämnet. Att det som i efterhand framstår som ett dramatiskt skeende ibland kan börja med ett stillsamt samtal i Konstantinopel mellan sultanen och en fransk diplomat. Eller att man ändrar språklagarna i Ukrainas parlament.